Två fel gör ett rätt...

Och hon har en skål fylld med pannkakor i trädgården som igelkotten vars hem ligger i den dunkla dungen äter, för gott ska belönas och ont ska bestraffas. Och jag vet att nyckeln ligger under trasmattan på altanen men jag använder den inte för jag väntar hellre på att hon ska komma cyklande på den rostiga tvåhjulingen. Och gruset smattrar när gummidäcket skingrar partiklarna likt Moses skingrade havet och jag tänker att hon inte kan vara en människa, att hon inte kan vara en av oss dödliga när hon stiger av hojen som om den är en limousin. Och när vi går in i huset som luktar curry och koriander frågar hon mig om jag vill ha kaffe eller te, aldrig om jag vill ha saft, läsk eller vatten och mina skulderblad är blommor som vecklar ut sig på en solig, susande sommarmorgon. Och när jag ger henne bunten med sedlar vet jag inte vad jag betalar för, men jag vet att summan är för liten. Och hon säger att min parfym luktar alldeles för starkt men att det är manligt, och fastän att min bror slutade att kalla mig för bög förra året när snön la sig som ett duntäcke över staden, önskar jag att han kunde höra det. Och hon slår med flugsmäcken på den kanelbruna byrån så hårt och så nära de egyptiska skulpturerna och det kinesiska porslinet att jag håller andan, för gott ska belönas och ont ska bestraffas.

                      Och när jag började hos henne hade hon fler fotografier upphängda på väggarna, det var bilder på henne och hennes man, konserter hon hade spelat på och städer hon hade byggt bo i, för gott ska belönas och ont ska bestraffas. Och varannan vecka byts innehållet i ramarna ut mot tavlor som antingen är rester av en färgexplosion i konstnärens arbetsrum eller de som ger intryck av att kreatörens mattelärare var missnöjd med insatserna på geometrilektionerna och därmed tvångsintagit personen på linjal- och pendelkollo. Och hon mumlar att hon tar ner bilderna för att det är kul med nygamla grejer men när hon säger det börjar hennes ögon att regna och min skjortkrage blir salt. Och hon snyter sig och viskar ”Förlåt” och jag säger att hon inte har något att be om ursäkt för och då smeker hon min kind med handen som är ett levande, klirrande smyckeskrin. Och sedan vattnar hon blommorna som står i fönsterbleckens gröna trädgårdar med en vattenkanna i al, hennes man har snidat den i verkstaden och hon fick den på sin födelsedag. Och varje morgon när horisonten kläcktes som ett ägg hade han suttit bakom de immiga rutorna innan han körde den rasslande Skodan till jobbet. Och när hon sticker ner uppnäsan i bärljungen, prydnadspaprikan och murgrönan viskar hon vetebrödslena ord, för gott ska belönas och ont ska bestraffas.

                      Och första avsatsen i trappan, som är en planet som snurrar runt sin egen axel, har fem röda fläckar och hennes ansikte blir havsskumsvitt när hon skriker sin mans namn och kutar till nästa nivå, för gott ska belönas och ont ska bestraffas. Och jag väntar på att få höra det decibelbrytande skriket som får det kinesiska porslinet att delas mitt itu, jag väntar på att hon ska komma ner och säga ”Äntligen Josef, äntligen kan vi gifta oss”. Och jag vet inte om mina mungipor ska dras upp eller ner men mitt hjärta är en studsboll som dansar med svaret. Och det går en, två, tre, fyra sekunder men det kinesiska porslinet består och inga bröllopsklockor klämtar. Och mitt blodpumpade organ leker dans-stopp när jag tänker tanken att hennes blod kanske smyckar furugolvet på övre plan. Och när hon lunkar nerför trappan bär hon en död sork i svansen, hon morrar åt katten som sover på soffan och jag andas ut tio kilo extra koldioxid. Och hennes byst luktar kamomill, det måste vara från hennes tvål, jag känner doften när jag sätter mig bredvid henne på pianopallen och vrider näsan mot den v-formade urringningen, mot brösten som är kullar som sticker upp i ett öppet, bokbladsgrönt landskap, för gott ska belönas och ont ska bestraffas.

                      Och hennes röst höjs en ters när jag inte har övat på läxan, för gott ska belönas och ont ska bestraffas. Och när jag spelar bra, riktigt bra, då kysser hon mina fingrar och ropar att jag är Mozart, då smeker hon min nacke och viskar att jag är Beethoven, då drar hon näsan längs mitt ärr som jag fick när jag opererade bort blindtarmen, det som mamma fick ögon som inte kunde blunda och röda fläckar på halsen av att se. Och när hon rör skalpellens fingeravtryck säger hon att jag är hennes. Och det är bara några veckor sedan hon skakade min hand när jag kom ut ur kyrkan i min vita särk med släkten som släptåg och hon utropade ”Jag hörde dig, jag hörde dig spela” och jag stakade fram ett tack fast jag inte ens visste om det var en komplimang eller ej. Och hon frågade mig om jag var intresserad av att ta lektioner och jag svarade ”Ja, men jag måste fråga mina föräldrar först” och hon blinkade med ena ögat och sa att det nog skulle fixa sig. Och hon frågade mig vad jag hette och jag svarade ”Josef” och när hon sa att hon hette Maria steg temperaturen i mitt ansikte. Och hon viskade ”Vi kanske hör ihop du och jag”, petade mig i magen och hennes skratt var en porlande bäck, en ström som jag sögs in i, för gott ska belönas och ont ska bestraffas.

                      Och efter lektionen säger hon att vi måste klä på oss eftersom nästa elev kommer kvart i fyra, och då undrar jag om han också kommer att stå iklädd bara sitt skelett, sina muskler och sin hud framför henne med sin själ utanför kroppen snarare än innanför, för gott ska belönas och ont ska bestraffas. Och tanken får mitt hjärta att svälla i bröstkorgen, det sprängs av trycket och i hennes sovrum lämnar jag kvar bitar av mitt kött. Och hon frågar mig vad jag vill öva på till nästa vecka och jag vill svara ”Dig”, men bokstäverna är torr, trubbig tobak i min mun. Och hennes ögon gör kullerbyttor och hon biter sig i den rosamålade läppen när jag istället rycker på axlarna och sparkar med benet på osynligheten. Och hon sätter på radion, en sommarpratares mörkrostiga röst som påminner mig om kaffe börjar vibrera i luften och han pratar om rasism och främlingsfientlighet och jag är med i Facebookgruppen som heter ”Sverigedemokraterna i riksdagen – nej tack” för att gottgöra att min bror fortfarande säger negerboll. Och sommarprataren hävdar att om man skulle väga bedrövelsen hos en moder från Nazityskland i en vågskål och förtvivlan hos en fader från Sovjetunionen i den andra vågskålen skulle ingen kunna avgöra vilken sorg som väger tyngst. Och jag håller med om att oskyldigt blod färgar även den vitaste ideologi kopparröd men jag tänker att det inte gör något att hon har sagt att kommunism är en vacker idé, för gott ska belönas och ont ska bestraffas.

                      Och imorgon kommer hennes man att komma hem för tidigt från jobbet och han kommer att springa ut i verkstaden för att hämta sin yxa och han kommer att hugga i pianot, för gott ska belönas och ont ska bestraffas. Och han kommer att hugga och hugga och hugga och hugga. Och det kommer att stänka i mitt ansikte som om vi stod och plaskade i en vattenpöl. Och ljudet av att trampa på svag is kommer att fylla rummet tillsammans med en växande ihålig tystnad. Och jag kommer att springa ut ur huset, snubbla på gruset och skrapa upp mina handflator när mitt ansikte möter backen och mina glasögon kommer att krossas och jag kommer att skrika när skärvorna pressas in i mina hornhinnor. Och när jag kommer hem kommer min bror att se att mina jeans är blöta i grenen och han kommer att skrika ”Fjolla” och slå mig på armen, men min pappa kommer att bära ut mig till Mercedes glk 350n för att köra mig till akuten och hans varma bröstkorg kommer att dofta aftershave och rosmarin. Och hennes man kommer att vattna fönstrens innergårdar med vattenkannan i al, för gott ska belönas och ont ska bestraffas.

                      Och jag är en flagnande, fjäderfri fågelunge som hon klappar på huvudet och hon är en leopard som smyger ut till köket, för gott ska belönas och ont ska bestraffas. Och jag sticker ner fingret i grytan och cayennepepparn hugger i jorden och drar upp mina smaklökar och hon säger ”Den känns en aning intetsägande, den behöver lite mer sting, va?”. Och jag nickar, skyndar mig till badrummet och spolar kallt vatten i kranen. Och en harplutt har doppat sig i toalettstolen och tanken att det kan vara hennes får inte min näsa att vika sig på mitten utan jag trycker lugnt på spolknappen. Och jag ser att hon använder samma schampo till det böljande havet som stormar runt hennes ansikte som mamma brukade göra. Och när jag går förbi nästa elev vid ytterdörren pressar han noterna mot bröstet och våra tungor snarkar, för att tala i ett tempel är en synd. Och hon tittar på honom och han tittar på henne och jag tittar på pannkakorna men ingen tittar på mig, och förbi flaxar flygande blomster, för gott ska belönas och ont ska bestraffas.