Sommartid

Jag ler mot Jaroslav när han slänger en blick över axeln, sedan när han inte tittar försvinner leendet och jag skrapar med pjäxan i snön. Han ställer sina skidor mot väggen. Jag är nervös, men jag vet inte varför. Jag ställer mina egna skidor bredvid hans innan jag följer honom mot trätrappan upp mot lägenhetsdörren. Vi tar ett, två, tre, fyra, fem steg. Han ser på mig igen. Jag ler. Vi fortsätter gå. Sexton steg senare sätter han nyckeln i låset och vrider om. Vi kliver in i den mörka hallen och han tänder lampan.

                      Vad fan är det med mig egentligen? Jag ser mig om i rummet. Det är en helt vanlig hall med spegel, dörrmatta och krokar, i en helt vanlig skidortslägenhet. Jag slänger en blick på klockan. Halv sex. Den visar sommartid.

                      ”Jag förstår inte varför ingen har ställt om den där klockan än”, säger han.

                      Jag ler mot honom igen. Ser in i hans gröna ögon.

                      ”Men jag antar att det är för att alla är lika lata som vi. Ska jag ta din jacka förresten?”

                      Jag säger fortfarande ingenting, men kränger av mig den tunna rutiga skidjackan och räcker över den. Han tar emot och hänger upp den. Jag vet att den ser ut att tillhöra en gammal gubbe eller alternativt Sherlock Holmes, men det gillar jag med den. Jag böjer mig ner och snörar upp pjäxorna. Jag ser hur Jaroslav slinker förbi bakom min rumpa och väggen. När jag står upprätt igen är det bara jag och min spegelbild kvar i hallen. Den ser på mig med en föraktfull integritet. Jag kan dock inte minnas när jag senast hade någon integritet. Den försvann någon gång när jag slutade nian.

                      Jag är blå under ögonen och min regntunga bruna blick är rödsprängd av sömnbrist. Hur kan jag få så många komplimanger för mitt utseende? Jag är inte så värst snygg. På andra sidan spegeln spolar en toalett. Här kan jag inte stå. Jag slänger en sista blick i spegeln och lämnar den trånga hallen.

                      I det ljus som hallampan har att erbjuda finns en soffa, ett bord och en fluffig matta i rummet som jag kliver in i. Mattan känns som en fröjd för fötterna efter två mil i pjäxor. Jag dimper ner i soffan och slänger mössan på bordet. Mitt slarvigt klippta hår lägger sig lätt mot axlarna när jag lutar mig bakåt i soffan och ser ut mot gatulampan som är i jämnhöjd med kanten på det enorma fönstret. Det har börjat snöa igen. Jag blundar och försöker samla energi för att orka resa mig igen. Det var inte smart att sätta sig ner.

                      Från badrummet hörs ett nynnade mellan vattenstrålarna. Sedan blir det tyst en stund innan dörren öppnas och Jaroslavs blöta fotsulor slår mot golvet. Smack, smack, smack, smack, smack. Tyst igen, men så plötsligt doftar det underbart och jag blir alldeles varm i magen.

                      ”Väldans vad det var mörkt här inne.” Rösten hörs precis över mig. Väldans, jag ler. ”Har du somnat?” frågar han och jag skakar på huvudet och öppnar ögonen. Han står lutad över soffryggen ovanför mig utan tröja. Jag är nervös igen. Jag viker upp huvudet och tittar på fjärrkontrollen som han försöker nå, men helt utsträckt över min ena axel lyckas han ändå inte. Jag ger honom den och han kysser mig på hjässan som om jag vore hans lillasyster innan han knäpper på tv-apparaten. Jag suckar och han frågar: ”Trött?”

                      Jag grymtar till svar och reser mig ur soffan. ”Jag ska bara duscha sen lagar vi mat.”

                      Jaroslav grymtar tillbaka.

                      ”Och snälla klä på dig”, säger jag och snärtar till hans nakna rygg med mössan när jag går förbi.

                      ”Aj-je”, säger han och siktar med fjärrkontrollen mot mig. Han knycker till med handleden som om han avfyrade ett skott. Jag räcker ut tungan mot honom innan jag går in och duschar.

 

När jag kommer ut från duschen med en vit morgonrock på mig sitter han i soffan, fortfarande utan tröja men med ett par svarta mjukisbyxor och kollar på en fotbollsmatch. Jag studerar honom. Han är himmelskt sexig. Hans bruna hår, hans näsrygg, hals, bröstkorg och magmuskler, jag skymtar till och med hans raggarsträng innan jag blir avbruten.

                      ”Vad är det?” Han ler mot mig.

                      ”Inget.” svarar jag och rycker på axlarna. Mina händer har plötsligt börjat darra.

                      ”Du hade ett jättefånigt leende, man skulle nästan kunna tro att du var kär.” Han formar ett o med munnen och himlar med ögonen samtidigt som han gungar lätt på huvudet.

                      ”Fjanta dig inte, Jarro, och snälla, klä på dig.”

                      ”Är mina abs för distraherande för dig?” Han lyfter på sitt högra ögonbryn och pussar i luften.

                      Jag ger ifrån mig ett morrande och klampar in i ett av de två sovrummen som lägenheten har att erbjuda. Jag stänger dörren med en smäll, även om det inte var med mening, och när jag befinner mig mitt i rummet drar jag händerna över ansiktet och genom håret. Fuck. Fuck, fuck, fuck, fuck, fuck! Alldeles darrig och nervös hoppar jag tyst på stället. Jag tar ett djupt andetag och plockar fram ett par rena trosor ur min bag som står vid våningssängen. Med linne och mjukisbyxor på knackar det på dörren. Jag säger inte kom in men dörren öppnas i alla fall.                   Jaroslav ställer sig i dörröppningen och jag blänger på honom.

                      ”Jag tänkte att du skulle säga till om jag inte fick öppna.”

                      Jag säger ingenting.

                      ”Förlåt, om jag sa något dumt.” Han ler stelt.

                      Jag biter mig i läppen och tittar mig omkring på golvet och alla utspridda kläder.

                      Han tittar också på golvet.

                      ”Är allt bra mellan dig och Ida förresten?”

                      Jag ser upp på honom och nickar försiktigt. Jaroslav nickar tillbaka och kliver in i rummet. ”Säkert?” han rör sig över golvet och sätter sig i sägen. Jag nickar igen. Biter mig ännu hårdare i läppen. Det gör ont.

                      ”Det såg inte ut så i spåret idag nämligen.”

                      ”Vad menar du?” svarar jag irriterat. Han svarar inte på en gång utan stryker täcket bredvid sig med handen. Det är en invit. Jag borde sätta mig, men jag väljer att stå.

                      Han nickar och med irritation i rösten säger han: ”Okej. Stå då. Men jag kan läsa ditt ansiktsuttryck som om det vore en öppen bok och du är ledsen eller irriterad över något. Vad är det?”

                      Om han kunde läsa mig som en öppen bok skulle han veta att jag skäms, jag skäms över vad jag vill göra med honom just nu, och jag skäms över mig själv för att det skulle göra mig till ett otroget svin, men mest av allt är jag förbannad över att jag inte säger något. Jag vill skrika till honom, men jag säger ingenting, tvärtom, jag bara sätter mig på sängkanten bredvid honom och tillräckligt långt ifrån för att inte råka snudda vid honom. Ärligt talat så tittar jag inte ens på honom utan jag fokuserar på en hopknölad rosa strumpa som ligger mitt på golvet för att jag är rädd. Det är fullständigt patetiskt.

                      ”Du behöver inte säga något om du inte vill”, säger han till slut och tar min hand i sin.

                      Jag nickar och tittar upp på honom. Det rycker i ena mungipan, men jag tränger undan leendet som försöker leta sig fram.

                      ”Förlåt”, säger jag och kramar om hans stora hand.

                      ”Jag älskar dig som om du vore min egen syster, det vet du, va?” säger han.

                      Fan ta dig.

                      ”Jag vet det. Jag älskar dig också”, svarar jag och då lutar han sig mot mig och kysser min näsrygg. Beröringen varar bara under någon tiondels sekund, men trots det så njuter jag mer än jag gjort på länge.

                      Varför måste han se mig som sin syster?

                      Jag öppnar ögonen långsamt och ser att han tittar på mig. Blicken är brännande. Jag inser att jag håller andan och låter luften pysa ut mellan läpparna. Hjärtat känns genom revbenen, och det dunkar hårt. Han stryker ett finger över min tinning och lägger en hårslinga bakom mitt öra. Jag blundar och han lägger handen om min nacke. En stund sitter vi och lutar våra pannor mot varandra. Jag hör hans andetag, känner hans puls genom bröstet och jag önskar att jag kunde förstå hur han tänker när han oväntat kysser mina läppar. Men bara en gång. En gång och inget mer.

                      Jag öppnar inte ögonen, men jag tror att han blundar, när jag böjer mig fram och vidrör hans läppar med mina läppar. Men jag kysser honom inte. Jag tror att jag väntar på en impuls. Men jag vet inte. Och jag vet inte vad han väntar på. En stund sitter vi och bara vidrör varandras läppar innan han till slut besvarar min beröring och kysser mig igen. Och igen. Och igen. Och flera gånger om.

                      Mitt hjärta dunkar hårt i bröstet. Hans andetag är intensiva och högljudda. Rummet blir med ens oerhört varmt. Han lutar sig över mig, liksom håller mig fast mot sängen utifall jag skulle protestera.

                      Det gör jag inte.

                      Han kysser mig. Han smeker min hud innanför tröjan. Min puls ökar. Hans puls ökar. Mina andetag blir mer och mer intensiva, liksom hans andetag blir mer och mer intensiva. Han drar av mig tröjan. Jag känner hans hud mot min kropp. Han tar på mig överallt. Hetsigt och djuriskt kysser han mig över nacken, halsen och över mina bröst.

                      Sedan ingenting. Plötsligt är han helt stilla.

                      Jag öppnar ögonen och följer hans blick när den går längs min hals och ner för mina bröst, hela vägen ner till naveln, där den långsamt vänder, glider uppåt och till slut stannar på en punkt strax ovanför mitt huvud.

                      ”Förlåt”, säger han.

                      Med ens är rummet kallt igen.

                      Förlåt? Jag sörjer inombords.

                      ”Det är okej”, säger jag.

                      Han svarar inte utan lägger sig på sidan med ansiktet mot väggen. Jag lägger min arm om honom och han tar min hand i sin när jag kysser honom en gång i nacken.

                      ”Det är okej”, säger jag en gång till och Jaroslav kramar min hand hårdare.

                      ”De andra dyker nog upp snart. Vi borde börja med maten”, viskar jag.

                      ”Snart. Kan vi inte ligga här en liten stund bara.” Han låter trött och ledsen. Kanske rädd.

                      Jag skäms men lägger mig ändå närmare honom. Värmen från mötet mellan våra nakna kroppar lugnar mig och jag känner att jag älskar honom, mer än jag någonsin trodde var möjligt.

                      ”En stund”, viskar jag och jag önskar att jag aldrig behöver laga den där maten.