Självmordsbrev

Det här är mitt självmordsbrev. Det är det första jag någonsin har skrivit (LOL, majoriteten av världens självdödare skriver antagligen bara ett … (OBS! Ironisk användning av ”LOL”, jag är liksom inte 12)) så jag valde en rubrik som är pang på, ingen spänningsuppbyggnad här inte! Man ska ju gå all in. Jag förstår att ni är chockade men jag har en väldigt bra anledning, även om ni antagligen anser att man måste vara typ ett helkroppsförlamat alko med hudcancer som är fast i ett tortyrrum från medeltiden, och inte ens då skulle det vara rättfärdigat. Grejen är att jag alltid har velat bli författare, det är min högsta önskan här i livet. Jag har alltid drömt om att sitta på ett café i en bullrig miljonstad vars skyskrapor stolt sträcker sig efter himlavalvet, med en rykande cancerpinne i ena handen och pränta pampig poesi i den andra, eller ligga på ett banangult rapsfält mitt i ingenstans och formulera filosofiska fraser. Men det kommer att gå åt helvete. Nu undrar ni säkert varför, och det ska jag förklara för er. (Om ni inte har förstått att det är därför jag vill dö så är det kanske dags att förtydliga detta.)

 

Argument nummer ett. Avsaknaden av betydelsefulla händelser i livet.

Jag är så medioker man kan bli. Jag lever i en tråkig håla, jag har ett tråkigt liv och jag är i allmänhet ytterst tråkig. Men jag är liksom inte 100 % ful i alla fall, för jag har varit tillsammans med folk och jag har till och med haft sex. Men det där heta, passionerade sexet som man läser om i Ameliatidningen, den där exploderande orgasmen som får dig att rycka av spasmer så att du ser ut som om du har fått ett epilepsianfall eftersom det rinner fradga ur munnen på dig, det sexet har jag inte sett skymten av. Jag har fastnat i missionären, som om Gud har limmat fast min killes kropp mot min. The truth is att jag aldrig har kommit tillsammans med någon annan. Efter att jag varit tillsammans med Leo i más o menos ett år så sa jag till honom att jag någon dag skulle visa honom hur jag brukar komma. Han sa bah ”jaha” och då orkade jag aldrig ta upp det igen. Han har liksom större entusiasm när han dammsuger än vad han har för mig när vi knullar. Ibland fantiserar jag om att ha sex med någon som förstår min kropp, typ en annan tjej. En kvinna med fylliga meloner, fasta äpplen eller nätta aprikoser. Jag har alltid tyckt att kvinnor är vackra, vackrare än män, men det närmsta den fantasin jag har kommit var när jag var femton, fett full och strulade med en tjejkompis på en hemmafest. Jag tror att spyan som letade sig upp ur halsen och dränkte mattan precis under vårt experimenterande satte kugghjul i planen att våga go crazy igen. Eller det faktum att alla killar stod och stirrade på oss med vidöppna, dreglande munnar, vissa klappade till och med händer som om vi var någon jävla föreställning. En kille missuppfattade det faktum att jag ville hångla med henne som att jag ville hångla med honom (jävligt logisk koppling …), för helt plötsligt när jag var på balkongen för att ta lite luft kom han fram bakom mig och tryckte sitt stånd mot mina jeans. Trodde han verkligen att det var någon magisk signal för att jag skulle klä av mig alla kläder? På andra plats på min tio-i-topp-lista gällande spännande sexuella erfarenheter är den gången jag nästan hade matsex. Jag hade köpt grädde på bruk, jordgubbar och bakat kladdkaka. Det doftade mörk choklad och sommar i mitt sovrum när de blommiga gardinerna fladdrade i natten, men lukterna gjorde nog Leo lite för exalterad för det hela slutade med att han hämtade skedar och tallrikar från köket, vi drog aldrig bort överkastet. Alla de här oviktiga händelserna skulle inte precis kunna resultera i dramatiska romaner. Bara en gnutta medlidande och jag vill ha mer än så. Är det fel? Är det för mycket begärt?

 

Argument nummer två. Avsaknaden av betydelsefulla ord i livet.

Jag är sämst i världen på att hitta ord. Rätt ord. Så fort det blir jul knarkar jag rimlexikonet på nätet och varje gång Leo skriver erotiska sms går jag in på sexnoveller.se. I min bokhylla har jag en sliten synonymordbok som jag har använt till varenda uppsats, det är inte en slump att jag är sämre på nationella än på hemtentor. Jag har dock aldrig fuskat på några prov eller kopierat någon annans uppsats. Däremot har folk erbjudit mig cash för att göra det å deras räkning. Senaste gången var under en retoriklektion, jag stod ute med en kompis som rökte när Adam kom fram och frågade mig om jag kunde skriva hans tal för femtio kronor. Femtio fucking kronor. På en tiondels sekund förvandlades jag till ett grönt monster och jag menar inte Shrek. Blodet kokade i mina ådror och de hade kunnat trycka in en näve med grus i min mun så som jag gapade av chocken. Hur billig trodde han att jag var? Jag var inte någon hora. Skulle ett A och minst fem dagars arbete vara värt femtio kronor? Adam var i alla fall tillräckligt schyst som frågade mig. När det är grupparbete är det ingen som frågar mig om det är okej för mig att jag gör allt. Det hela utspelar sig precis som i ”Tio små negerpojkar”, helt plötsligt sitter jag ensam i ett tomt bibliotek och alla andra är försvunna, tyvärr är de inte mördade. Ni har sagt att jag inte ska klaga över det, för enligt er så ”kommer du att utvecklas till en självständig individ med förmåga att leda och organisera ett projekt”. Grejen är bara det att jag inte leder utan snarare lider. Jag organiserar inte något heller, tvärtom, hela situationen får mig att knycklas ihop till en liten skrynklig boll precis som de halvtomma pappersarken jag kastar i soppåsen. Ibland har jag funderat på att stryka deras namn från uppsatsen eller skvallra för läraren men precis som alla andra svenskar är jag rädd för dålig stämning, då är mord ett bättre alternativ. Min lillebror har slutat att fråga mig också, när han kommer hem på eftermiddagen förväntar han sig att jag ska sitta där vid köksbordet med en engelsk uppslagsbok i den ena handen och ett spansklexikon i den andra. Då skriker varenda hjärncell ”FUCK OFF” samtidigt som någon förvirrad organism i huvudet ändå drar i benmusklerna så att de spatserar bort till bordet och slår sig ner. Till och med ni vill ha patent på mina ord, varenda gång ett brev ska skrivas till farmor eller om vi ska ha middagsbjudning är det jag som ska tömma mitt vokabulär. (Ber tusen gånger om ursäkt för mitt oförskämda ordval tidigare, det heter inte hora, det heter prostituerad och jag har ett fadderbarn i Asien som inte behöver sälja sig tack vare mitt bidrag, mitt lilla val att skita i lördagsgodiset som faktiskt leder till att jag inte får hål i tänderna och istället räddar ett liv, men jag skyller på att jag inte hade tillgång till synonymordboken ikväll.)

 

Argument nummer tre. Avsaknaden av betydelsefull motivation i livet.

Jag skulle aldrig palla att skriva en hel bok. Bara tanken får mitt huvud att skaka av migränchocken. Efter skolan måste jag göra läxor och på helgerna måste jag jobba extra, jag har varken tid eller ork för att sätta igång ett projekt. Jobbet suger ut all energi ur mig, precis som en tvättsvamp suger åt sig vatten. När jag kommer hem efter en dag full av lyft, avföringstorkning och medicinutdelning känner jag mig helt tom, som den dagen Karl-Gunnar kaskadkräktes på matbordet. Hela frukosten for upp på tallriken igen, så jag hade bara behövt lägga en klick lingon på gröten för rond två, om inte luktsprejen samt golvmoppen hade kallat. Han spydde en gång till när vi skulle få ner honom i sängen, den gröna gallan missade mitt skyddsförkläde precis vid axlarna och mitt i den vevan kom chefen och frågade om jag kunde jobba över på B2 eftersom Lena hade fått ryggskott och avdelningen hade tre matningar. När jag äntligen kom hem på kvällen stod en hög med tallrikar i diskhon tillsammans med några nöjda bananflugor som stirrade på mig. Jag frågade varför ni hade lämnat det åt mig men ert svar var att ”vi har jobbat hela dagen på kontoret och ditt jobb är ju ändå inte ett riktigt heltidsjobb, dessutom borde du ju kunna göra det fort eftersom du trots allt arbetar med städning och diskning”. FML asså. Nästa steg är antagligen att jag ska torka upp er skit. Det värsta är väl att jag går med på det om ni betalar mer än den knappa summan som kommer in på mitt konto varje månad, och det är helt loco att jag är så pass desperat men har ni sett hur dyra tampongerna med silkeslen yta är? Jag väljer silkeslena tamponger framför en nyutgiven bok alla dagar i veckan, because my pussy should be treated like the queen she is.

 

Argument nummer fyra. Avsaknaden av betydelsefullt lyssnande i livet.

(Min retoriklärare hade kört in whiteboard-pennan i mitt öra och dunkat mitt huvud mot bordet med trumhinnan först om hon visste att jag bröt mot den traditionella uppbyggnaden med högst tre argument men YOLO, att det här är det närmaste spänning jag har kommit på flera veckor stödjer bara argument nummer ett.) När man är författare måste man lyssna på sina förläggare, sina läsare och sin egen röst. Mitt problem är att när det är för många som jag måste lyssna på, blir det kaoz i mitt huvud. I skolan säger mina lärare att jag måste sätta läxorna före allt annat eftersom bra betyg kommer att leda till ett bra universitet, vilket kommer att leda till ett bra jobb, vilket kommer att leda till ett bra liv. På träningen säger min coach att jag måste sätta sporten före allt annat eftersom om jag gör det har jag en chans att bli bäst. Och när man är bäst kan det inte bli bättre, enligt honom i alla fall. Sen säger Leo att jag ska ha på mig spetstrosor eftersom det är sexigt, men min läkare säger att om jag har det ökar risken för svampinfektioner. Jag gillar kantareller, men no way att jag vill ha det i min fifi. Men jag vill ändå att han ska tycka att jag är sexig (inte för att kantareller är hett). Ni säger till och med olika saker. Du, pappa, säger att jag inte får sova över hos någon kille (eftersom du är korkad nog att tro att man bara kan ha sex i en säng när det är mörkt, precis innan man ska sova (jag antar att detta är en beskrivning av ert sexliv dock, losers)) men du mamma säger att jag får. Betyder det att jag ska komma hem mitt i natten? På tal om sex, Oliva tycker att jag borde knulla så många som möjligt när jag är ung, samtidigt som Fanny tycker att det leder till ett dåligt rykte. Jag får till och med panik av alla appar. Sist men inte minst säger mormor att jag är söt som jag är, samtidigt som alla modemagasin som jag läser skriker åt mig att jag borde banta och sminka mig mycket mer. För att inte tala om den där inre rösten, jag hör verkligen ingenting, bara en massa tjatter.

 

Så ikväll ska det ske, ikväll ska jag dö. Jag har funderat länge på hur jag ska göra. Jag pallar inte vara som de mesiga kvinnorna som tar några Alvedon tillsammans med den sista måltiden eller de som stänger garagedörren och tar en sista färd i bilen. I want to go down with a BOOM. Jag ska skita i vem som får städa upp. Först tänkte jag skjuta mig själv i huvudet men det här är inte USA, sannolikheten att få tillgång till en pistol är lika stor som att vinna på triss. Därefter tänkte jag att jag skulle hänga mig, kanske vid någon bro eller något, man får ju passa på att traumatisera en unge när man ändå håller på. Det var först när jag stod i kassan på Byggmax och la upp repet à la 36 mm på disken som jag undrade vad fan jag höll på med. Jag rusade ut ur butiken, kutade hela vägen hem, kastade mig in i mitt rum och slet loss alla mina kläder från korkarna i garderoben och därefter tömde jag mitt badrumsskåp. Sedan fyllde jag min resväska med romaner och diktverk, pennor och papper. Mitt konto är totalrensat, jag har tagit ut alla pengar som jag har sparat till balen, studenten och universitet och köpt en flygbiljett till en annan kontinent. Jag ska öva varje dag på att skriva och fylla min dagbok tills orden ramlar ut från bladen. Mitt liv ska från och med nu vara fyllt med betydelsefulla händelser, ord, motivation och lyssnande (att inte äta kladdkaka från några nätta aprikoser innan jag begravs skulle liksom vara skamligt). Det kommer kanske att gå åt helvete, vem vet, men det alternativet är bättre än att stanna kvar i detta helvete. Det här är mitt självmordsbrev, för ikväll har jag planerat in ett självmord, men istället för att dö har jag valt att jag ska återuppstå, like Jesus, baby.

 

PS. Censurera det grövsta om ni låter mormor läsa, jag vill inte ha hennes hjärtinfarkt på mitt samvete, och hälsa Leo att jag gör slut. Han kan behålla Tuffs.

 

Hasta la vista