Rött, rött nagellack

Du och Julia går förbi toalettpappersavdelningen och ler mot varandra. Innan du hinner antyda något skämtar hon undvikande: ”Jag förstår fortfarande inte hur du kan vara övertygad om att jag träffade mitt livs kärlek på toalettpappersavdelningen.”

Du känner henne tillräckligt väl för att inte ta upp den gången hon gick in i Kevin från parallellklassen, just där, just då. Det här är tiden då din och Julias mamma fortfarande shoppar tillsammans på lördagar och det är därför ni ännu en gång befinner er inne i mataffären en lördag eftermiddag. Du är tretton år och det här är tiden då du fortfarande vågar fråga, som du fortfarande försöker lära dig hur du ska ta dig fram. (Fast lär man sig någonsin det?) Och när du går till din mamma med det röda, röda nagellacket i handen och frågar henne – medan hon tittar på inköpslistan som hon håller i handen – om du kan lägga det röda, röda nagellacket i kundvagnen, tittar hon fortfarande upp häpet, frågande. Med varmt, senapsgult lackade naglar sänker hon papperet från ansiktet. Och du säger fortfarande att nej, det var inget, jag vet inte varför jag, utan att avsluta meningen och lämnar tillbaka det på sin plats innan hon hinner svara.

Det är en måndag samma år vid samma ålder och ni passerar citronträdet som inte borde kunna överleva Sveriges klimat men ändå står där på innergården på väg mot skolans ytterdörrar. Inga av de yngre barnen plockar på bladen eller klättrar i grenarna den här gången, för vaktmästaren är där med sina trötta ögon och sitt trötta ansikte. Ni gjorde aldrig något mot trädet när ni var i deras ålder, för Julia jämförde det alltid med att sparka på en kattunge. Hon hävdade att citronträdet är vaktmästarens lycka här i världen – vilket det var – och att göra något som riskerar dess säkerhet bara är ondskefullt. Och när du går där bredvid Julia och Kevin, som ni mötte vid gångvägen, är du inbjuden i en konversation du inte deltar i:

”Tänk att vi går ut nian om nästan fyra år.”

”Menar du inte tre?” Julias röst, där men samtidigt i distans.

Kevin, tyst en stund, innan han ler och säger: ”Nej, fyra, för jag kommer antagligen att faila matten.”

 

och senare

 

”Du kan inte använda det som en ursäkt för evigt.” Julia, skrattandes mellan orden.

Och Kevin som skämtar tillbaka: ”Men du kan använda det som en ursäkt för en livstid.”

Och du vet inte vad de pratar om och de märker att du är tyst, undrar, och du säger att du eh, dagdrömde bara. Och det är sant, delvis, för det är ju en dröm, en dröm om att bara få leva sitt liv.

Det är temadag och folk ställer så många frågor men aldrig den de borde (hur mår du?), undrar vem ni är utklädda till. Julia svarar: ”Jag är Hermione” och Kevin säger: ”Jag är Ron” och folk frågar om det var planerat och Julia blir generat röd i ansiktet och säger nej. Du är iklädd höga klackar och klänning som du fick låna (okej, snodde) från din mamma och du spexar, skämtar, men vill svara att jag är någon som är närmare mig själv än förut. Lärarna ler mot dig under lektionerna och dina klasskamrater dunkar dig i ryggen, vana vid din humor som Julia brukade säga kunde lysa upp hela planeten, när ni var små, när ni gick på dagis tillsammans; när du kunde välja den lila spaden utan att någon brydde sig. Och när vikarien tar närvaron och läser upp Kevins andra förnamn, Romeo, och han generat svarar att det inte är hans tilltalsnamn blir hela klassen spänt tyst. Några kväver skrattet, någon viskar, men du kan inte titta på Julia menande, för någonting känns fel. Vad du än gjorde kändes det alltid lite, lite fel.

Du går i åttan nu och du har fått låna Monikas röda, röda nagellack. Och även om den högra handens naglar är skrapade och färgen vittrar och är utanför kanterna på huden, är den andra handen blänkande och du mår så bra. Men du betalar med kort nu inne i mataffären, eller allra helst via självbemanningen om kön inte är för lång. Då behöver du inte snudda vid kassörens hand när du överlämnar sedlarna eller visa dina lackade naglar när du sätter i kortet. Då behöver mikrosekunden när frågetecknet hänger i luften och du vill säga allt om du hade kunnat, om du hade fått, inte ske.

Och när du kommer hem efter att ha varit hemma hos Julia en dag och hon har lyckats fixa en perfekt eyeliner åt dig efter sina fyra försök tar mamma med dig till vardagsrummet när din lillasyster har somnat. Din pappa som sitter i soffan säger att han älskar dig väldigt, väldigt mycket. Och du ser på dem att de likt alla andra undrar om du vill vara Tamara istället för Tobias, om du skulle kunna vara kär i Kevin istället för Monika. Men du vill bara bära svart, svart eyeliner och rött, rött nagellack och kanske den där kiltrutiga kjolen du såg i affären men visste att du aldrig skulle köpa.

För i samma värld där vi har åkt till månen är gravitationskraften som håller dig borta från att bära nagellack på ett vis nästan större, nästan tyngre.

De är snälla dina föräldrar, och när du säger att jag älskar er också menar du det verkligen. Du säger att du är trött och borde gå och lägga dig och god natt och när du skyndar dig uppför trappan ser du din mammas blick när du frågade om nagellacket den där gången i mataffären. Innan du lyckas somna undrar du om de någonsin kommer att fullt kunna förstå.

 

Annan dag, annat tillfälle, samma liv. ”Förstår du?”

Du rycker till där du sitter och lutar dig vagt i din stol. Det är Julia som undrar, men du vet inte vad hon pratar om.

”Va?”

Hon ler. ”Boken som du håller i.” Hon lutar sig fram och knackar på bokomslaget, samtidigt som hon knackar på ditt huvud och skapar ett ihåligt ljud. Du skrattar – ni är tillräckligt nära för att veta att hon egentligen inte menar det.

”Jag vet inte hur jag ska förklara det, men jag tycker om det hon försökte säga om att hon kan försöka berätta en historia. Försöka, ge den all den respekt och välvilja hon har, men samtidigt hoppas att läsaren förstår att det inte är hennes berättelse att berätta. Att hon inte har upplevt det utanförskapet som huvudkaraktären har, att hon försöker sitt bästa men nog kommer ha fel på sina ställen. Och att om hon prisas för sin öppensinnighet idag kommer man kanske inte att hålla med om sjuttio år, när samhället har kommit längre. Förstår du vad jag försöker säga, eller låter jag alltför osammanhängande?”

Du nickar. ”Jag tror att jag kan förstå. Men det finns någonting annat du har missat.”

Julia, lutandes tillbaka. ”Jaså?”

Du lägger upp benen i soffan. ”Sättet bikaraktären försökte vända något dåligt till något bra, som en metafor för det huvudkaraktären gjorde, skapade. ”När livet ger dig citroner …”

Julia som nickar instämmande. ”Det får mig nästan tro att jag kan lyckas också. Kanske kan jag lyckas läsa fysik på universitetet när jag blir stor. Om jag kommer in.”

”Det kommer du.” Ingen av er visste säkert ännu, men det gjorde hon, direkt efter gymnasiet.

I hennes mörkgröna Kånken-ryggsäck sticker det upp ett exemplar av samma bok som du läser och du vet, du vet att hon tog sig tid att läsa den för din skull. Du inser det nog inte riktigt, riktigt än, men Julia och Kevin är de som kommer att förbli dina riktiga vänner genom åren. För första gången känns allting bra, för det känns nästan som om ingenting saknas.

 

En sen utekväll under hösten i nian – för betygen gäller ju inte riktigt, riktigt än – hjälper du Monika in i en taxi. För även om du inte tycker om henne med den pirrande känslan i magen längre vill du inte låta henne gå med sina vacklande steg mot busshållplatsen. Innan taxidörren stängs och bilen åker iväg säger hon:

”Jag har sån tur som har dig. Jag har alltid velat ha en gay best friend.”

Du vet inte vad du ska svara, för du tänker på vad hon sa innan sina fyra öl. När det var fem personer som stod i en cirkel, när det var en alldaglig konversation som slutade vara alldaglig. ”När jag först träffade dig trodde jag att du gjorde till dig i sättet som du pratar, att du fejkade. Sättet du viftar med dina händer, tonen i din röst och när du säger ’you go girl’. Men damn, du är rolig”, säger hon. ”Damn, du klär dig bättre än de flesta killar. Fast de starka färgerna är lite för mycket för min smak”, säger hon. Och hon skojar bara. Och du ville säga att du ångrar bara att du inte stannade hemma men konversationen driftade iväg till något annat samtidigt som allt du blev i deras ögon var en kategori. Tobias eller Tamara, Monika eller Kevin; som alla andra killar i din klass fast med nagellack. Kanske är det ett och istället för eller. Du vet inte. Du måste inte. Kanske borde du ha åkt till Julia och Kevin och hennes föräldrar och deras tacokväll.

 

När vårterminen kom och du skulle till släktfesten stod du där i hallen och väntade på de andra i dina låga, svarta, glittriga klackar. Och när Julia såg bilden du skickade sms:ar hon tillbaka nästan på direkten. Och hon tycker om bronzern, den är on point. Du har lite vax i håret och du är bättre med eyelinern nu, eller du tror det i alla fall, för Julia säger att den är så perfekt att hon skulle kunna gråta och du kan av någon anledning inte sluta le. Pappa kommer nerför trappan, även han i slips och kavaj. Och trots att han inte är förvånad längre och har gjort klart för dig att både han och mamma inte har något emot det, säger han:

”Jag tror att farmor inte skulle … Du vet hur hon är.”

Och du förstår vad han menar – kanske mer än vad du orkar, energin börjar ta slut —och går in i badrummet och tar bort eyelinern och foundationen och resterna som virvlande spolas ned i handfatet. Och när du sitter i baksätet i bilen hem och Julia frågar efter en till bild, undrar om eyelinern höll sig i regnet som ni hoppades på, svarar du att du hade tur att det inte regnade.

Nu är det tre veckor in på terminen i din nya skola i ditt nya gymnasium i början på det du vill ska vara ditt nya liv. Och Kevin och Julia är där, olika program, men fortfarande fredagar efter skolan eller en konversation i korridoren bort. Och du undrar om det kommer att bli en för stor förändring, en sådan som alla märker, en sådan som ger blickar, men Kevin säger att han och Julia kommer vara där. Och när han säger att Julia kommer att försvara dig på samma sätt som en förälder som skyddar sitt barn kan du inte låta bli att skratta, för ni alla tre vet att det är sant. Så nästa dag går du i dina höga, höga klackar och det röda nagellacket och en perfekt eyeliner uppför skolans trappor. När du kommer in i hallen är det tyst. Och kanske var du aldrig rädd för vad folk skulle säga, utan för vad de inte skulle säga och frågorna du aldrig skulle få höra högt. Men sedan ser du Julia där, och Kevin bakom henne, och hon cirkulerar kring dig ett varv och tar sedan ett kort som om det var din första dag i skolan någonsin. Kevin skrattar, älskar hennes förtjusning såsom bara han kan och du skrattar du med. De håller varandra i handen. Äntligen.

 

Och du tittar på det röda nagellacket som omsluter dina naglar med ett lätt, blankt lager. Du hade gått mot självbemanningen med nagellacksburken när hon tog den ur dina händer. Och den här gången var det du som var förvånad, häpen, som inte hann svara innan den lades tillbaka. Hon log, antingen fasansfullt eller snällt, du visste inte ännu.

”Det kan hända att jultomten har lagt en förpackning på ditt skrivbord.” Det var månader kvar till jul. ”Det kan också hända att tomten, ehm, råkade fylla i 10 istället för 1 när vi, jag menar han, beställde det åt dig”, sa hon och strök dig på kinden med baksidan av sin hand. Naglarna hade samma bekanta, senapsgula nagellack som du älskar. Det var då du visste att det var ett snällt leende hon bar.

Med Julias hand i sin ger även Kevin dig sina komplimanger, tar dig tillbaka till nuet. ”Hörde du förresten att citronträdet är borta?” frågar han. ”Min lillasyster sa det. Det höll på att välta in i fönstret när det blåste så mycket, vaktmästaren var tvungen att hugga ned det.”

Och du är på vippen att säga att fan vad det är synd – för det är det på ett sätt bara elever och personal från den skolan kan förstå. Men sedan ler Kevin och säger:

”Han har skaffat eget, en butik. Online också. Lemonade och botanik. Jag har hört att det går riktigt, riktigt bra.”