Offret

Från fönstret bakom altaret kan de se ut över hela dalen. De kan se de höga bergen som sträcker sig mot gudens himmel, de kan se floden som sträcker sig mellan skogen och åkrarna. De kan se de små stugorna där människorna bor, och alla kyrkorna där guden har sin boning. De kan se solens strålar som gör himlen alldeles brandgul, och långt borta kan de se havet. 

De ser också vad de redan visste: att slutet är nära. 

Det sjuka vita har spänt ut sig över hela dalen. Det sitter på träd, på hus, på bergen, på människorna. Som ett slags tunt, klibbigt, vitt silkesnät breder det ut sig över allt. Och inne i det sitter hundratals, tusentals, miljontals hungriga larver, lika sjukligt vita som sitt nät, och äter allt de når. Ännu har de inte nått upp till klostret, men det är bara en fråga om tid. Snart kommer nunnorna och noviserna också att hosta upp de små larverna, för att sedan kvävas inifrån av deras nät. 

Gudens straff, naturligtvis. Men ingen vet helt varför de straffas. Gudens stränga blick är ibland oförståelig, när den blickar ner på världen med sin dömande hand höjd, redo att slå till. 

De två noviserna står vid det stora fönstret, och tänker på just det. Varför de straffas. Varför just världen ska dö nu, av alla tider, de har inte bett mindre om förlåtelse än vanligt. Varför inget de gjort räcker till. Vad guden saknar från dem. De är bara noviser, inte riktiga nunnor än, bara arton år fyllda. När de andra talar om den yttersta dagen, förstår de bara att den tydligen har kommit. Kanske är det därför de har ännu svårare att acceptera den. 

“Vad tror du krävs för att det ska sluta?” viskar den ena, Damaris. Hennes andetag blir imma mot glasrutan, ännu mer vitt över den sjuka dalen. 

“Att vi ber,” säger den andra, Katarina. “Det har abbedissan sagt.”
“Jovisst.” Damaris låter ett finger glida över rutan. “Men tror du att det räcker? Att det bara är det guden vill ha?”

Katarina ser på sin vän, hon som hon varit så nära  sedan de kom till klostret. Trots att hon känner Damaris som sin handflata, finns det mycket med henne som hon aldrig kommer begripa. Som grubblandet.

“Vad menar du?” Katarina ser undrande på henne.

“Glöm det,” suckar Damaris.

Men efter aftonbönen talar hon igen, när de ligger intill varandra i halmbädden. 

“Tänk om vad som krävs är ett offer.” Hon viskar så att bara Katarina hör.

“Ett offer?” 

“Ett offer till guden,” förklarar Damaris. “Man ger guden vad den saknar, i utbyte mot att få bort sjukdomen.”

“Vad ska man offra då?” Katarina vänder sig mot henne.

“Något värdefullt från vår värld…” Damaris tänker.  “I skrifterna talar man om djur, att guden saknade blod. ” Hon ser bilderna för sitt inre, blodet som flyter och djurens ögon som slocknar när svärd jagas in i deras sidor. Rött blod åt guden.

De äcklas båda av det. 

Det känns inte värdigt en gud.

Båda har sett människor dö. Katarina, som växt upp där landskapet är kallt och härjat, där ens familj dör när vintern är för sträng. Damaris som växt upp bland ståtliga slottsträdgårdar, som brinner, när kriget kommer för nära. Hon tål blod minst av dem båda, hon är den känsligaste av dem, den som drömmer mardrömmar om vad hon sett och vad de kommer att se. Även nu tycks mardrömmen sitta i henne, trots att hon inte sover än. Den dansar framför hennes ögon, tigger henne om att göra något så att allt hon älskar inte ska förstöras igen. Katarina lägger försiktigt sin arm runt henne, drar henne tätt intill sig. Hon är stor och varm, som kakelugnen i abbedissans kontor. 

“Det ordnar sig. Vi pratar mer om det imorgon.”

Damaris nickar bara, sluter ögonen. Hon somnar inte, utan ligger vaken och lyssnar på sovsalens ljud. Någon talar i sömnen, någon vrider på sig. Katarina andas i takt med henne. De liknar inte varandra. Katarinas hud är alldeles blek, Damaris hud är mörkt brun. Katarinas hår är spikrakt, Damaris tätt lockigt. Det enda de har gemensamt är den korpsvarta färgen på håret, som om guden gjorde det av samma fågels fjädrar. Och så deras andetag förstås, alltid i samma rytm. Ljudet fyller sovsalen, som en tung melodi, följd av alla andra ljud. Någon gnyr, någon suckar, någon hostar och hostar och… 

Hon väcks av att Katarina ruskar i henne, innan klockorna ringt till morgonbön. Solen har inte stigit upp än, det är bara en lykta som sprider ett gulaktigt ljus i det becksvarta. Alla skuggorna tycks darra, och Katarina pekar stumt mot den bortersta sängen. Där ligger syster Ada och hostar förtvivlat, medan alla ser på. Och för varje hostning, kryper en liten, blind larv ut ur hennes mungipa. 

Larverna och syster Ada bränns i kaminelden i stora salen. Innan hon bärs ut, ser de hur larverna tränger sig ut ur hennes ögonhålor. Sjukdomen har nått dem. De ber, som de alltid gjort, flera gånger om dagen, utan att för den sakens skull skonas. Guden vill ha något annat. Samma tanke måste ha slagit de som offrade djur för hundratals år sedan. Medan det mässande ljudet av bönerna ligger som en yllefilt över rummet, lutar sig Katarina mot Damaris. 

“Du talade om att offra?”

 “Vi måste offra något stort nu,” svarar Damaris, viskande. “För att visa hur långt vi är villiga att gå utan blod. För världens skull.”

För världens skull. Katarina nickar. Det är hon med på. Damaris må kunna se vad guden saknar, men Katarina ser världen långt bättre. Hon har levt mer i den, i dess nötta, sjuka delar, de som redan var illa däran. Hon älskar världen, hon vill skydda den. Helst utan något blod, blod förbinder hon bara med det onda. Höga klippor, bitande kyla, glansiga, tomma ögon. 

“Vad sägs om våra ägodelar?” Damaris verkar tänka likadant. “Det måste ju vara ett värdigt offer.”

“Det skulle kunna fungera,” svarar Katarina, utan att egentligen veta något om saken.
Redan nästa dag sätter de planen i verket. De få ägodelar de tog med sig när de kom till klostret ligger i ett mörkt källarrum, med var nunnas ägodelar i ett litet fack. Där lämnas de, det enda minnet av deras forna liv. När nunnan dör, bränns de i rummets kakelugn, för att visa att nunnan nu är hos guden - och för att man inte kan förvara sakerna i all evighet. Rummet är redan fyllt golv till tak med hyllor och skåp. 

Det tar ett tag innan de finner just deras saker. Det känns underligt att hålla dem efter alla åren. De har inte sett dem sedan den där soliga vintermorgonen då de båda anlände. Då kändes ägodelarna tunga att lämna ifrån sig, det var trots allt det enda från föräldrarna. Men nu känns de lätta som nysnön som föll hela den där första våren, när de lärde känna varandra. Minnet av livet innan har nästan bleknat. Bara nästan. Katarina håller yllekappan i sina händer, drar fingrarna längs det sträva tyget. Hon minns fortfarande den bitande vinden, och hon ser syskonen i sitt inre varenda morgon när bergen kastar sin skugga över klostret. Vissa morgnar ångrar hon nästan att hon lämnade klipporna och kullarna, att hon valde bort sin familjs hem bara för att hon var rädd att möta samma öde som dem. Men hon skulle aldrig lämna klostret, lämna Damaris, inte nu. 

Damaris, hon håller en gyllene ros, dekorerad med pärlor i sin hand. 

“Kan den ens brinna?” 

Damaris rycker på axlarna. “Om vi lindar in den i din kappa, så kanske.” Hon räcker Katarina rosen. Katarina har lust att fråga var den kommer ifrån, hur hennes familj lyckats komma över en sådan skatt, men hon känner på sig att Damaris inte skulle svara. Hon har bara berättat om slottsträdgården, men mer än så får Katarina inte veta. I början trodde hon det var arrogans, att Damaris inte trodde att hon skulle förstå. Damaris, som annars gärna berättar om allt möjligt för henne när det är natt och världen känns sådär tom som vintern, lät henne inte komma nära den där gyllene dåtiden. Först senare, förstod hon att alla andra minnen var färgade med den metalliska doften av blod. Det är synd, för hon är säker på att det någonstans därinne finns svar på varför Damaris är som hon är. En lärd mor kanske. Ett bibliotek möjligtvis. Någonting, som fick något att spira. 

Nu är det sista från både klipporna och slottet på väg att brännas, i rummets svarta ugn. Länge sitter de framför den knastrande elden. De offrar sina fäder, sina mödrar, sina syskon, sina skatter. I sitt inre ser Katarina kullarna och bergen brinna. Damaris behöver inte föreställa sig elden, hon har redan sett lågorna slicka taket på hennes hem, och röken stiga, mörk mot den ljusgrå himlen. Allt det förgångna offras nu. 

När det ringer till aftonbön tvingas de lämna källaren. Medan de sjunger på psalmer och läser böner om straff och förlåtelse väntar de spänt. Kommer offret ha någon verkan? Var det för lätt? Damaris tänker. Det var lätt, som att lägga ifrån sig en fjäder, nej inte ens det: som att lägga ifrån sig någonting som tyngt ner dem mot marken. Vad de såg i dåtiden, är väl kanske egentligen det de försöker undvika nu. Ensamheten. Inget blod har spillts åt guden. Men det måstefinnas en annan utväg än det. Nog vill guden straffa, men något så ont kan väl ändå inte vara rätt, trots det skrifterna häntyder. Det kan inte vara det värdefulla guden vill ha. Katarina, lugn som ett molntäcke, ber henne att vänta. Det tog dagar att skapa världen, så tar det nog dagar att förbarma sig över den också.  

Men guden förbarmar sig inte. De väntar dag och natt och dag och natt och på tredje dagen kommer bud mitt i natten att det närmsta klostret nu är helt infekterat det också. Deras kloster är det enda som finns kvar. 

“Jag tror inte att offret hjälpte,” viskar Katarina i sovsalens trygga mörker. Damaris svarar inte. Hon föreställer sig bara hur larverna långsamt fyller munkarnas lungor tills de letar sig upp ur svalget och kväver sina värdar. Hon föreställer sig timmarna av vakande, medan man, alldeles ensam, känner dem kravla i sig. Hur kan guden göra så mot den värld den har skapat?  

Så lägger Katarina försiktigt armarna runt henne, vilar sitt ansikte mot hennes nacke. De brukar ligga så, när än den ena, än den andra behöver tröstas. Snart andas de i takt, helt perfekt, som en klockas fina mekanik, som får den att slå djupa, varma slag. Damaris känner värmen, någonstans djupt nere. Vore hon inte gjord av kött och blod utan av metall, hade den varit gjord i glödande brons som smälter ut i alla hennes blodådror, får det att hettas till i hennes kinder, brinna i fingertopparna. Hon undrar om Katarina också känner värmen. Om det är därför hon släpper taget. 

“Vi borde testa igen,” viskar Damaris nu. Hon vänder sig om mot Katarina. I mörkret känner hon bara hennes andetag, nära, och hon blir varm igen. “Kanske är inte vår dåtid inte så viktig. Den kanske vill ha det mest värdefulla vi har.” Hon ligger tyst, väntar på att Katarina ska svara något, tänka ut något, så att hon inte behöver säga vad det allra värdefullaste är. Hon har det på tungspetsen, det smakar som en övermogen persika. Metalliskt, nästan. 

“Vi måste offra något från vår nutid alltså?” frågar Katarina till slut. “Vad består nutiden ens av? Klostret väl?”
Damaris försöker låta bli att dra en lättnadens suck. Katarina har helt rätt, lyckligtvis. Nutiden består av böner, av urgamla språk som mässas fram. Den består av fladdrande ljuslågor mot gudens stränga ansikte. Den består av dok och radband, av altartavlor i glas. Nutiden är klostret, säkerheten. Dit de flydde, för att komma undan blodet. Det offer guden saknar i sin himmel. Men hur ska det offras?

Katarina har slutit ögonen. “Förr i tiden, långt innan klostret fanns, offrade man i floden för att be om förlåtelse. Jag har hört min mormor tala om det…” Det är sällan hon talar om sin familj, hon verkar också vilja glömma. Damaris kan knappt föreställa sig dem, en familj av andra Katarinor, med mormödrar och systrar, nu begravda på berget. “Kanske finns även vår gud där.”

“Ja, det borde fungera…” Damaris sluter ögonen hon med. “Låt oss offra en altartavla. Det är som att offra klostret.” Det känns som så lite, men det innebär ändå stöld och förstörelse av helig egendom. Kanske vill guden att de gör något förbjudet, för världens skull. 

Det är varmt under filten. Och det blir lite varmare nu, när Katarina lägger armarna om henne igen. Där ligger de, återigen andas de i takt. Damaris ler. Om guden nu bad henne att inte offra, men att skapa världen på nytt, skulle den här värmen gott och väl räcka till i alla fall en ny sol, kanske till och med några stjärnor. 

Nästa dag smyger de sig iväg tidigt. Både drar efter andan, när de ser morgonen. Solen håller precis på att stiga upp över bergen, och hon kastar sina färggranna strålar över hela himlavalvet. Men hon når inte larvernas nät, det är fortfarande vitt som spruckna bölder. Och långt borta i horisonten ser de hur larverna långsamt börjat äta av himlen själv. 

Damaris skakar medan de försiktigt går ner för stigen, som leder från klostrets klippa ner till den svarta floden. Runt sig har hon en yllemantel, i famnen bär hon en altartavla, som föreställer guden leende, med sin dömande hand höjd. Leendet känns märkligt nu, när de inte bara stulit tavlan, men guden också håller på att förstöra världen. 

Floden är alldeles spegelblank, och i det svarta vattnet ser de solens färggranna skugga. Det vore vackert, om inte de bara några få meter längre ner ser larverna, alldeles för nära, på väg upp mot klostret för att äta det av världen som finns kvar. 

Damaris tar försiktigt Katarinas hand. Hon känner sig så liten när hon gör det, men inte på samma sätt som hon känner sig liten inför guden. Katarinas hand är varm runt hennes. På klostret ber de om gudens skyddande hand, det måste vara så den känns. 

Katarina släpper försiktigt taget. Hon känner Damaris blick brinna, men klarar inte av att möta den. Den är som solen nu i gryningen, skarp och klar och vacker. Abbedissan har talat om gudens härlighet, Katarina har aldrig helt förstått det, men hon förstår att Damaris har något av det. 

Gudens skyddande hand, gudens härlighet. Det är märkligt, i ingen av dem känns det straffande så som guden är, ändå finns det där i morgonljuset. 

De sätter sig båda på huk nere vid flodkanten. Damaris håller uppe tavlan, ljuset bryts i glaset. Färgas blått, grönt. Guden ler och dömer. Larvernas tuggande fortsätter alldeles för nära, dränker ljudet av altartavlan som slängs i vattnet och sjunker till botten. Nu är klostret med sina murar offrat. De har gett sina familjer, de som de tyst saknat sedan de kom hit. De har gett klostret, sitt enda hem. De har gett det, så att de ska slippa känna den där tomheten, som en varm kropp lämnar efter sig. Är det inte värdefullt nog för guden?

De håller varandras händer, medan de går upp igen. De vågar sig till och med på att le lite försiktigt. Den här gången måste det fungera! För världens skull, hela den älskade världens skull.
Tre dagar senare dör abbedissan. Hon dör, medan nunnor och noviser förskräckt försöker få bort larvernas nät som håller på att klättra uppför murarna. Hon dör medan larverna långsamt tränger sig in genom källarbrunnen. Hon dör medan de alla ber, utan att guden gör någonting. 

Damaris sitter vid hennes sida, läser för henne om det goda som väntar på henne på andra sidan döden. Abbedissan verkar inte längta dit, hon kämpar ända till slutet. Först på morgonen, efter en lång natt, kan Damaris konstatera att det inte längre är hjärtat som rör sig under abbedissans hud, det är bara kravlande larver. Det vänder sig i henne och i abbedissan. När hon lämnar rummet, låser hon dörren efter sig. Förhoppningsvis är larverna inspärrade i abbedissans stenkammare. Förhoppningsvis. 

Nyheten om abbedissans död sprider sig över hela klostret, till och med snabbare än larverna, och snart är de alla samlade utanför hennes rum. Långsamt äter det vita upp allt där inne, det hör de.  

Och så fortsätter de att kämpa och be om förlåtelse. För vad annars ska de göra? 

Damaris ser de kalla, döda ögonen i sitt inre, den tomma blicken gräver sig in i hennes hjärta. Hon kommer få se det igen och igen ända tills hon själv dör och den tanken får henne att sjunka ihop, lutad mot ett av klostrets väggar.  Snart kommer larverna täcka himlen också, snart kommer de äta solen, stjärnorna och mörkret, snart kommer de vara de enda i universum, och de kommer äta allt tills de ätit sig själva. Så kommer världen att dö, för att guden ännu inte fått vad den saknar. Damaris undrar hur hennes hjärta, som är så tungt, kan fortsätta slå. 

“Sover du?” Katarina lägger handen på hennes axel, och Damaris vänder sig mot henne, ser på henne. Även hon har haft en lång natt, hon ser soten på hennes fingrar och hårtestar som bränts när de med glödande kol försökt tillintetgöra det sjuka. Hon ser hur hon nästan svajar. 

“Sätt dig här,” viskar Damaris. 

Katarina lyder, hon orkar inte annat. Hela dagen har hon bara hört rop och klagoböner, de ringer fortfarande i hennes öron. Nu talar Damaris, och det känns som att höra kyrkklockorna en vacker morgon. 

“Om vi klarar oss…” börjar Damaris, pausar, försöker föreställa sig livet på andra sidan. Återgå till normalt, återgå till att vara innanför murarna i lugn och ro. Be, sjunga psalmer, be om förlåtelse igen. Hon försöker se det framför sig, men istället ser hon slottet så klart som vore det bara bakom ett fönster. Hemma, i slottsträdgården, där hon skulle vara där hennes familj en gång varit. Det enda hon skulle ta med sig från klostret skulle vara Katarina, och de skulle få borgen att blomstra igen. De skulle få hela världen att glöda, tills den var färgsprakande igen, för de glöder av något hon inte kan sätta fingret på. 

Katarina tänker i tystnad likadant, men hennes bild är enkel, som en vävnad gjord av garn. Hon ser Damaris framför sig, med grånande hår, från korpsvart till silver. Hennes eget skulle vara likadant. Och kullarna, de vackra bergen, skulle bölja sig framför deras fötter. 

Där sitter de i tystnad, med sitt allra värdefullaste framför sig, dolt bakom en tät, vit dimma och hungriga larver. 

Deras dåtid, deras nutid, det var aldrig bra nog för guden. Inte värdefullt nog.  Något annat måste offras. För världens skull. 

Vad är man villig att offra för världens skull? Förr i tiden var man villig att offra värdefulla får, getter, oxar, det man egentligen behövde för att hålla sig själv vid liv, för att slippa sitt straff när guden krävde mer än bara böner. Man lät livet rinna ur djuren med deras röda, röda blod, för att man själv inte skulle behöva dö, för att man själv inte skulle behöva bli lämnad kvar. 

Vad gör guden nöjd? Guden ställer frågan med ett leende på läpparna. Damaris vet det redan, men hon vill inte, hon vill verkligen inte, det känns fel, hur kan guden kräva det men snart kommer allting vara slukat och det kommer vara hennes fel för att hon vägrade inse det men hon klarar det inte men hon måste. Det känns inte rätt, men hon har redan en gång blivit alldeles ensam kvar, hon vill inte bli det igen. 

Katarina tänker likadant, men mer direkt. Det måste göras, för att världen inte ska bli kall, vit och härjad, som efter ett lång sträng vinter. Att det måste sluta så, innan hon har fått sagt allt hon vill säga, kommer tynga henne för evigt. Men om hon säger det hon verkligen vill säga, kommer vad hon måste göra vara ännu ondare. 

Vad guden tänker, vet vi inte. Men vi tror att den väntar på blod. Böner mättar inte längre.

Ingen av dem har sagt något på länge. Längre ner i korridoren hörs rop och skrik när larverna tränger sig ut genom abbedissans dörr. 

“Låt oss gå till kapellet,” säger Damaris till sist. “För att be.” Hon förvånas själv av att hennes röst är så stark, nu när hon allra mest vill brytas itu. 

“Bra idé,” svarar Katarina. 

De andas, och går, i takt. På vägen plockar Damaris diskret åt sig en stor glasskärva, gömmer den i ärmen. Katarina tar en stor ljusstake i trä, bär den lätt över axeln, hoppas att Damaris inte tänker för mycket över det. 

När de korsar gården ser de att allt är vitt. Himlen, solen, ljuset, jorden, murarna, allt. Det gnagande ljudet från larverna blir som en del av tystnaden. Vitt som elfenben, vitt som snö, vitt som giftiga liljor. Snart kommer hela den underbara världen att försvinna i ljuset. Om inte någon av dem ger guden vad den vill ha. För världens skull. 

Damaris känner hur hennes hand blir allt svettigare runt glasskärvan. Ljusstaken tynger, och kapelldörren känns oändligt tung när Katarina stänger den bakom dem. Altaret är simpelt, med bara ett ljus, altartavlan är ju på flodens botten. Och från fönstret bakom altaret kan de se ut över hela dalen.

Men det är inte det de är här för. 

Damaris hugger med glasskärvan, efter Katarinas hjärta, det hon så ofta lyssnat på. Katarina svänger ljusstaken, just mot Damaris ansikte, det hon så ofta velat hålla alldeles nära. Utanför brister himlen, och larver regnar ner över hela dalen, hela världen. Glaset jagas in i ljusstaken, de båda släpper taget, vapnen faller till stengolvet. 

De står båda och stirrar på varandra, alldeles bleka. Det vita pressas mot glasrutan, mot alla väggarna. Det är bara de två kvar nu, de är hela världen.

Det finns vissa saker som man bara inte kan offra. Det bara går inte. Det blir så, när man spenderar all sin tid med att älska varandra så att man nästan exploderar. Och då känns det inte rätt att guden vill ha ens död, när ens liv tillsammans är så mycket mer värdefullt. 

De omfamnar varandra, som för att be om förlåtelse för vad de nyss tänkte göra. Elden pumpar runt i deras ådror. Tillsammans med hela världen, den som nu ska dö. Slottsträdgårdar, berg, flodar, yllekappor, guldrosor, solens första morgonstrålar. De känner den i sina fingerspetsar, bakom ögonen, under deras hjärtan. De ser på varandra, känner hur deras hjärtan nästan brister, i en varm, mjuk glöd. 

Det är väl det deras stränga gud saknar. 

Bakom dem stiger ljudet av larvernas tuggande.

Damaris tar Katarinas händer i sina, försöker hitta orden, något om att älska, något om att skydda. Något om att den där känslan av glödande brons är något guden inte ens hade kunnat föreställa sig när den skapade världen. Den måste hungra så efter det uppe i sin himmel. Katarina tar det mer praktiskt: hon lutar sig fram. Och så kysser de varandra, medan väggarna och glaset kollapsar och det vita väller in. 

Och det är som att elden, som de så länge burit inuti, exploderar i rött, rosa, orange, gult. Koppar, guld, silver dansar ut över världen, med alla färger av norrsken och alla färger som solen och stjärnorna kunnat uppbåda. Till och med alla nyanser av mörker, från himlens nattgrå till havets djupblå, tycks strömma från dem, tills det vita har tillintetgjorts med färg.

Gudens skyddande hand och härlighet sprids över hela universum, med de två i centrum.

Äntligen är den nöjd.