Tillbaka till barndomens Halland

Foto: Rickard L. Eriksson.

Cilla Naumanns "Springa med åror" utspelar sig på landsbygden utmed den halländska kusten. En plats författaren känner väl och nu har återvänt till genom skrivandet.

Av Jenny Damberg.

 

Cilla Naumann föddes i Varberg men växte upp i Stockholm. Barndomssomrarna tillbringade hon vid kusten mellan Varberg och Halmstad, i ett hus som sedan några år inte längre finns kvar. Det var avskedet som fick den här berättelsen att växa fram, berättar hon. 

- Jag ägde havet när jag skrev, jag sprang på stränderna och kunde i lugn och ro vända på alla barndomens stenar igen. Varje dag kunde jag vistas där igen.

Berättarrösten hör till bonddottern Monika. I huset, trädgården, trakten ser hon det som var då, och det som blev. Den vibrerande, intensiva vänskapen med stadsflickan Johanna i de tidiga tonåren. Den avslagna kylan dem emellan när Johanna som vuxen återvänder till föräldrarnas sommarställe, med man och barn. 

- "Springa med åror" handlar om de relationer mellan fastboende och sommargäster som kan leva i generationer med lager av klasskillnader, dolda minnen och beteenden, säger Cilla Naumann.

Blommar på sommaren
- Den här platsen liknar många andra. Inte minst Österlen där jag numera vistas ofta. Det är lantliga platser som andas med årstiderna, som blommar på somrarna och vissnar när hösten kommer. Människor som bor och lever på sådana platser blir en del av den andningen liksom de blir som återvänder varje sommar, kanske i generationer, och som också betraktar platsen som sin, men med helt andra ögon och behov, säger Cilla Naumann. 

Sommargästen Johannas två söner är huvudpersoner i Naumanns tre ungdomsromaner. I de två fördta var de ibland på landet. I 2011 års "62 dagar", sommarlovets längd, var de båda i Halland hela tiden. Utgångspunkten för historien är delvis densamma som för "Springa med åror". I ett tidigt skede var de båda böckerna en och samma text. 

- Alla berättelser har olika versioner och jag fascineras av att vända, vrida och se dem från olika håll. Texten var länge en enda. Jag förmådde inte dela upp den mellan mammornas och sönernas världar. Men som det ofta är när man skriver så visste jag plötsligt exakt hur det skulle bli två böcker med varsinn avslutad historia. Man kan läsa var och en för sig, men läser man båda syns något annat, något mer.