Lilla Augustpriset får stora konsekvenser

Matilde Villegas Bengtsson Foto: Marius Bratten

Matilde Villegas Bengtsson Foto: Marius Bratten

Jag träffar en sprudlande glad Matilde Villegas Bengtsson på lite luggslitna men småmysiga Café60 i ett höstsoligt Stockholm. Det är nämligen hit, till Stockholm, som den före detta Malmöbon har flyttat sedan hon vann Lilla Augustpriset förra året. Matilde pluggar första terminen på Jakobsbergs folkhögskolas skrivarkurs och hon säger själv att det känns som om hon verkligen har hittat rätt. Efter att ha fått veta vad hon gör nu så är förstås det första man undrar – så här ett år senare –  hur Lilla Augustpriset har påverkat hennes liv. Och det visar sig att Lilla Augustpriset kan få ganska stora konsekvenser.

–  Att jag vann har ju betytt väldigt mycket för självförtroendet, fått mig att våga tro på mitt skrivande och gett mig en knuff framåt. Det har hjälpt mig att fatta beslut om vad jag vill och fått mig att våga satsa på skrivandet. Så det har betytt väldigt mycket i det. Det var en väldigt viktig bekräftelse! Om jag inte hade vunnit hade jag troligtvis pluggat till civilingenjör nu istället för att gå en skrivarlinje. Jag var väldigt kluven innan jag vann så priset fick mig verkligen att satsa på det jag allra helst vill göra, att skriva. Civilingenjör kan jag ju alltid bli sen. Innan tänkte jag tvärtom.

Är Orangeriet någonting du spinner vidare på? Och är Uno en karaktär vi kommer att få lära känna närmre?

–  Jag hade tänkt när jag lämnade in Orangeriet att den slutade där. Jag hade aldrig tänkt att det skulle bli någonting mer av den. Men det var ett par förläggare som kom fram efteråt och ville att jag skulle höra av mig ifall jag skulle skriva vidare på Orangeriet och då började jag tänka att det kanske skulle kunna vara möjligt ändå. För Uno var ju väldigt stark för mig, en stark karaktär och den roligaste jag har haft. Så jag håller på och spinner vidare lite grann, experimenterar lite och leker med tidslinjen. Det är lite svårt nu när jag går på skrivarlinjen och håller på med så många andra texter hela tiden men om jag läser deras projektår nästa år så kommer jag nog ägna mig åt Orangeriet och Uno.

Idén för Orangeriet fick Matilde när hon såg Eurovision och såg Conchita Wurst med klänning och mustasch vinna och familjen började diskutera om det var en kvinna eller en man och ifall man kan vara både och. Efter att ha läst en del debatter på nätet och själv haft en känsla av att inte vara bekväm i sin egen kropp så kom historien naturligt.

Ämnet är ju ganska aktuellt men det finns inte så mycket texter eller böcker om det. Särskilt inte för unga. Har du fått några kommentarer om din text kring just ämnet?

– Ja, tidigare hade jag en liten blogg som typ bara min mamma läste. Jag skrev mest om livet i Paris under året jag var där. Den var den en person som var fjorton, femton som hittade och som kommenterade att hen hade läst min text och att som transperson kunnat identifierat sig väldigt mycket med Uno. Hen tyckte att det var skönt att texten inte definierar eller försöker hitta en lösning - att Uno i slutet inte väljer ett kön utan liksom bara är. Den kritiken var väldigt betydelsefull för mig. Att min text har haft betydelse för någon.

Hur kom det sig att du skickade in din text till Lilla August?

–  De satte upp en affisch på skolan året innan och jag tänkte att jag skulle skicka in en text men så gjorde jag inte det, jag hade ingen som helst inspiration. Och nästa år sattes det upp en ny affisch och då tänkte jag igen att nu måste jag skicka in något. Jag hade jättemycket i skolan och fortfarande ingen inspiration men så plötsligt fick jag den här idén. Jag skrev texten och insåg att den skulle kunna bli mitt bidrag. Jag kände mig lite osäker ändå men eftersom tävlingen är upp till tjugo år och jag precis skulle fylla tjugo så tänkte jag att nu måste jag skicka in den, det är nu eller aldrig. Så jag skickade texten på min tjugoårsdag.

Att fråga ifall Matilde fortfarande skriver känns överflödigt med tanke på utbildningen hon läser. På Jakobbergs folkhögskolas skrivarlinje skriver eleverna från kvart över tio till två nästan varje dag. På kvällarna går de på utställningar, teaterföreställningar, kultursamtal och annat som kan främja kreativiteten. Skolans lärare har mottot att ”våga lämna in skräp”. Och det är också Matildes Villegas Bentgsson tips till andra unga som vill skriva.

–  Skriv, skriv, skriv! Skriv varje dag. Våga visa upp dina texter. Det finns ju flera sätt man kan göra det på. Antingen låta någon närstående läsa eller lägga ut texter anonymt på internet. Det är jättebra att få feedback på det man har skrivit. Men framför allt ska man inte vara rädd för att det man skriver är dåligt.

Matildes egen framtidsdröm är än så länge lite diffus. Men hon säger att hon oavsett vad som händer så kommer hon inte att ge upp det kreativa skrivandet.

–  Jag tror inte att man kan ge upp det när man väl har insett att det är det man vill göra. Sen kanske jag kommer till en punkt i livet då jag måste tänka praktiskt och då kanske det blir att jag läser civilingenjör ändå. Men tanken är ju att jag ska skriva!

Vi hoppas på att få träffa Uno igen. Men vi är också nyfikna på andra karaktärer och historier som kan komma från Matilde och önskar henne ett stort lycka till i framtiden. Om ni har missat att läsa Orangeriet som Matilde alltså vann Lilla Augustpriset för 2014, så finns den att läsa här.

 

Text: Minna Jonsson