"Gräset kan vara på gränsen till blått"

Sara Lundberg, Joar Tiberg och Lars Lerin – och katten Sassa. Foto: Lisa Mattsson

Sara Lundberg, Joar Tiberg och Lars Lerin – och katten Sassa. Foto: Lisa Mattsson

Det märks att det är en konstnär vi är hemma hos. Väggarna hos Sara Lundberg i Aspudden i Stockholm är täckta av konst, gjord både av henne och hennes barn. Här träffar vi också Joar Tiberg och Lars Lerin – och katten Sassa.

Det blir en dramatisk inspelning, som slutar med att lilla Sassa rymmer ut från lägenheten. Men innan dess dricks det te och äts bullar vid Saras runda köksbord. På bordet ligger Lars Lerins tjocka fackbok Naturlära bredvid den tunnare bilderboken Vi springer, som Joar Tiberg skrivit text och Sara Lundberg gjort bilderna till.

– Jag tyckte det var en så bra idé att springa in i olika världar, att få besöka Kamomilla stad och Mumindalen. Ni skulle kunna göra fler såna böcker, säger Lars Lerin.

I hans egen bok springs det inte lika mycket, i stället stannar han till och tittar noga på det han har omkring sig i de värmländska skogarna.

– Jag blir sugen på att bra släppa allt och flytta ut i skogen när jag läser din bok. Du har nästan ett barns nyfikenhet på fjärilar och kottar och granar och skog, och när man läser är det som att man ser naturen med den blicken. Det är väldigt lustfyllt, säger Sara Lundberg.

– Det är roligt om jag kan förmedla det, för det är så jag känner. Varje dag jag kommer ut är det som en upptäcktsfärd. Man tror ju att saker ser ut på ett visst sätt men när man tittar ordentligt är gräset inte alltid så grönt, utan det kan vara på gränsen till blått också, säger Lars Lerin.

Hans Naturlära är en blandning av hisnande vackra målningar, citat och dagboksanteckningar. I ett stycke skriver han om att lämna kameran hemma när man går ut, ”för att inte fotografera något som kunde vara mig till konstnärlig nytta”.

– Vår bok tar upp samma sak. De bara springer förbi, de har inte tid med Kamomilla stad. Det är som att vara ute i skogen utan kamera, säger Joar Tiberg.

– Jag tror inte jag lyckas lämna kameran hemma. Jag är nog väldigt på hugget jämt och ska ta vara på allting och göra nytta av det. Men jag lider inte av det, jag kan njuta av naturen även om jag sen ska göra en målning av det, säger Lars Lerin.

 

Här kan du lyssna på alla årets Augustpoddar

Här kan du titta på när författarna läser sina brev till varandra