Eldens och havets barn

Bilden är ett montage. Illustrationen kommer ur Elin och havet, av Sofia Malmberg.

Elin är en ensam och sårbar flicka i 12-årsåldern. När hon utsätts för ett övergrepp flyr hon in i en fantasivärld. Djupt nere i havet hittar hon tillbaka till sig själv. Miira gör precis tvärtom. Hon växer upp i den torftiga betongöken som är förorten Gårdsten utanför Göteborg. Under hela uppväxten flammar hennes vrede som lågan från en trimmad engångständare. 

av Gunnar von Sydow.

 Två böcker skrivna av jämnåriga debutanter, om två utsatta flickor. Den ena troskyldig och sårbar, den andra med ett skyddande skal så hårt att hennes hälar klapprar som träskor mot asfalten.

Elin under havet” är en grafisk roman av Sofia Malmberg, 40 år. Med sina eleganta tuschteckningar och sparsamma repliker ger den en poetisk gestaltning av ett trauma. 

Elin är en mellanstadieflicka med mycket barndom kvar i sig. Hon hjälper skalbaggar på fötter och plockar vårens första blomma till sin mamma. ”Är inte blommorna finare i naturen?”, undrar mamman. Slokörad slänger Elin blomman. Hennes pappa är mest på jobbet. Mamma har annat än Elin att tänka på. På en chatt får hon kontakt med André som är kampsporttränare. Han säger att Elin är fin. Han lovar hjälpa henne att hitta balans och harmoni. Om hon andas rätt. Om hon tänker rätt. Om hon gör som han säger.

Elin är glad över uppmärksamheten. Hon litar på André. Han fullföljer sin plan och förgriper sig på henne. Utan att riktigt förstå känner sig Elin smutsad och skändad. ”Jag är en hemsk människa” säger hon till sitt hårspänne i form av en liten panda som hon bär i sin mössa. Hon ger sig ut i skogen, ner till stranden. Hennes skuldkänslor attackerar henne med full kraft och slår med sin drakstjärt efter henne. Hon sjunker djupt ner i havet. Den lilla pandan får vingar och hjälper henne besegra de märkliga varelser och faror hon möter. 

Ingen trygg barndom
Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson, 39 år, är en desto mer ordrik berättelse om en helt annan sorts tjej. Miiras föräldrar är invandrare från Finland, strävsamma men kuvade, lågavlönade och nedslitna. Miira växer upp i ett obönhörligt underläge. Men med stark och okuvlig självkänsla och en oavbrutet fräsande vrede mot det evigt pågående övergreppet: att ständigt bli placerad i fack. Hon avskyr att tvingas gå i invandrarklass i lågstadiet. Att avfärdas som finnjävel. Som underklass. Som problembarn och socialfall. Som tjej.

Hon kämpar för sin identitet, för att få vara just Miira, den hon faktiskt är. Hon gör det med hugg och slag, med hätskt språk och finska svordomar, med snatterier och skadegörelse. Hon bränner sina spår i förortens betong och papperskorgar, i skolans inventarier med sin trimmade cigarettändare. Hon föraktar alla som försöker anpassa sig. Som de flickor som fnissar och känner sig uppskattade när pojkarna tafsar under kjolarna. Miira slår de hånflinande gossarna blodiga i stället.

Filmliknande berättarsätt
Ur ett övergripande perspektiv skildrar de två böckerna en uppgift alla människor delar – att lämna barndomen, stark och trygg och kapabel att ta sig an det vuxna livets utmaningar.

Det här är en bok jag haft inom mig länge, som en djungel av tankar, säger författaren Sofia Malmberg. Jag tyckte det var en viktig berättelse att skriva och teckna eftersom jag sett sådana här historier ske i min närhet.

Sofia Malmberg är utbildad i grafisk design, bland annat vid Konstfack och har arbetat mycket med barn, både som lärare och med BRIS mejljour.

En tanke med boken är att den ska kunna användas vid samtal med unga om dessa svåra frågor, om övergrepp och om skam- och skuldkänslor. Boken presenteras som avsedd för barn från elva år man kan utan problem uppskattas även av äldre läsare, inte minst för de fina stämningsfulla teckningarna och det avancerade filmliknande berättarsättet med många in- och utzoomningar, hur bildrutornas form anpassas efter stämningsläget och liknande. 

"Klyftorna ett megaproblem"
Eija Hetekivi Olsson har en bakgrund som i mycket liknar Miiras. Uppvuxen i samma slitna Gårdsten med känslan av att tillhöra en socialt och kulturellt underlägsen grupp. Efter skoltiden gick
Eija Hetekivi Olsson på Komvux och utbildade sig till gymnasielärare, som hon nu är. Som ung tänkte hon aldrig ens tanken att hon skulle bli författare. När hon nu skriver om segregation och sociala klyftor ger hon sig på det hon ser som vårt allvarligaste samhällsproblem.

Klyftorna vi har skapat är ett megaproblem, säger hon. De leder till många fler sociala problem. Och det är galet att samhällsbubblorna är så segregerade att folk i en bubbla faktiskt kan ifrågasätta existensen av folket i en annan bubbla. Av hundratusentals människor!

Att bli utgiven av ett stort förlag, därtill göra succé har varit en omtumlande resa.

Det har varit chockskojigt och skithäftigt. Stormigt på många sätt. Jag har fått starkare hjärna, skrattigare rynkor och vildrufsigare hår. Gillar det och alla nya möten, särskilt med proffsen på förlaget. Och så är det spännande att kolla in läget i en ny samhällsbubbla. Kontrasterna mellan världarna i vårt land är verkligen stora och de är viktiga att se.