"Din bok är ett kuriosakabinett"

Carl-Michael Edenborg och Håkan Håkansson. Foto: Lisa Mattsson

Carl-Michael Edenborg och Håkan Håkansson. Foto: Lisa Mattsson

Vi är i Carl-Michael Edenborgs lägenhet på Södermalm i Stockholm, och har stämt träff med honom och Håkan Håkansson för att spela in Augustpodden. Två författare med mycket gemensamt, inte minst intresset för alkemi, mörker och ockultism. Deras samtal om de Augustnominerade böckerna Alkemistens dotter och Vid tidens ände rör sig från jordens undergång till kärlekens mirakel.

Håkan Håkansson är idéhistoriker och arbetar som universitetsbibliotekarie i Lund. Han är nominerad i fackboksklassen för sin biografi om Johan Bure, eller Johannes Bureus, en av den svenska stormaktstidens mest spännande gestalter. Bure var riksantikvarie och Gustaf II Adolfs närmaste man, men även mystiker och besatt av frågan om världens undergång.

– När jag började skriva om honom tänkte jag att jag skulle komma fram till att han var en total dårfink, men det var han nog inte. Han hade hybris och på gränsen till storhetsvansinne, och han var inte speciellt sympatisk som person. Men han var långtifrån galen, säger Håkan Håkansson.

Boken beskrivs av Carl-Michael Edenborg som ett kuriosakabinett.

– Kuriosakabinetten var ju som barocken själv, det var högt och lågt – enhörningshorn, mumiepulver, uppstoppade djur, tvåhövdade lamm, någon indianpil och lite av varje. Och det jag tänkte på när jag läste var att din bok på många sätt är ett sånt kuriosakabinett. Den är ju vildsint!

Att skriva en vildsint bok var inte tanken från början, berättar Håkan Håkansson. Boken skulle i stället bli en sansad, konventionell, akademisk biografi.

– Men sen fastnade jag i det här materialet och fick en otrolig lust att berätta och visa upp alla märkligheter. Där gick det ju över styr, och då blir det just det här kuriosakabinettet, säger han.

Även om Carl-Michael Edenborgs Alkemistens dotter är en skönlitterär bok har den också en viss historisk botten, bland annat är det testamente som inleder boken en nästan direkt kopia av det som Anckarström den äldre skrev till sin son, och en hel del verkliga personer figurerar i boken.

– Som fackhistoriker blir man lätt allergisk mot historiska romaner, jag antar att det är som när poliser läser deckare. Det här är nog det enda jag har läst i historisk romanväg där språket är så klockrent att det känns autentiskt, hur mycket fanstasy händelseförloppet än är. Det tyckte jag var helt makalöst, säger Håkan Håkansson.

Boken är en mörk historia som lyfter fram alkemin som en svartkonst i stället för något gott, något som Carl-Michael Edenborg kommenterar så här:

– Jag kanske lite mer än andra är redo att erkänna det mörka i mig själv. Men till slut vinner kärleken. Varje gång, för evigt, förstås.

 

Här kan du lyssna på alla årets Augustpoddar

Här kan du titta på när författarna läser sina brev till varandra