Bilder och bokstäver på barnens sida

Illustration ur Jag älskar Manne av Pija Lindenbaum.

Bokstaven A är från början symbol för en tjur, lär vi oss i ”A B C å allt om D”. ”Jag är världen” är fylld av poesi. Berättarjaget i ”Jag älskar Manne” älskar inte bara Manne utan också en mängd olika saker. De tre böckerna är exempel på olika aspekter av kommunikation, genom bokstäver, tal eller känslor. August har talat med de tre författarna Nina Ulmaja, Mårten Melin och Pija Lindenbaum.

Av Daniel Atterbom

Det gemensamma temat till trots är det tre mycket olika böcker – som dock har ytterligare en gemensam beröringspunkt – att också vuxna kan läsa dem med stor behållning.

Jag har definitivt även tänkt på vuxna när jag har skrivit, dels för att jag föreläser om bokstäver, och om hur vi förhåller oss till typografi, dels för att jag har insett att vuxna människor kan väldigt lite om det. Min bok var från början tänkt att vara en bok om bokstävernas historia, men den växte till att bli en allåldersbok, säger Nina Ulmaja som skrivit ”A B C å allt om D”.

 – Ninas bok är annorlunda än mina böcker, säger Mårten Melin som aldrig tänker på en vuxen när han skriver.

Det har säkert med att göra för att han skriver för lite äldre barn, tror han. Hans bok heter ”Jag är världen”.

Det kanske är en skillnad på skönlitterära böcker och faktaböcker. Jag skriver skönlitteratur, och för mig är det viktigt att hela tiden vara på barnens sida.

Pija Lindenbaum, författare till boken ”Jag älskar Manne” har erfarenheten att vuxna läser hennes böcker.

Det är poängen med bilderböcker, det är något som vänder sig till vuxna och barn tillsammans. Det är en konstform som är tänkt att vara så när barnet inte kan läsa själv, till skillnad från när barnen börjar läsa egna böcker, säger Pija Lindenbaum.

Det intressanta med barnböcker, anser Nina Ulmaja, är att de som är riktigt bra fungerar även för vuxna.

Det tror jag kommer automatiskt. Det är ingenting du kan sitta och beräkna. Om du gör det som författare blir det lätt ett von oben-perspektiv. Jag tror att det är bra för vuxna att läsa barn- och ungdomsböcker, säger Mårten Melin.

Både han och Nina Ulmaja har återvänt till sin barndoms böcker.

Klassikerna håller
Jag läste Billböcker. Jag köpte dem på engelska för att se om de fortfarande var bra, och det var de. De är riktigt roliga. Min mellanstadielärare avskydde att jag läste dem, säger Mårten Melin.

Nina Ulmaja har tre barn och njuter av att få läsa vissa böcker igen.

Jag har läst om klassikern ”Mio, min Mio” med alla tre. Man återkommer till de riktigt bra böckerna från barndomen. Just nu håller jag på med Barbro Lindgren.

Men de är väl inte så många, de där gamla bra barnböckerna? Jag har yngre barn, och har bara snuddat vid Astrid Lindgren. Men mycket av det gamla håller inte längre eftersom de inte beskriver barnens verklighet just nu, säger Mårten Melin.

Det finns en del värderingar som har förändrats genom åren, anser Pija Lindenbaum.

Jag vet vilka mina favoriter är, och de har funnits med hela tiden. De som var de viktigaste har jag aldrig släppt. Jag är en bildmänniska så det har varit bilderböcker. Jag kan nämna Tove Janssons ”Hur gick det sedan?” Det var en viktig bok för mig. 

Läsarrespons från målgruppen får Mårten Melin när han är ute på skolor och gör författarbesök.

Den som skriver för ungdomar får ofta mer direktkontakt än dem som skriver för vuxna.

Många svarar
Nina Ulmajas bok är hennes första och hon har fått mycket respons från olika håll, men har ännu bara varit på några få författarbesök.

Det är ett trevligt jobb. Man får ofta höra positiva omdömen om det man gör: recensioner, omdömen och bloggar. Jag tror att de som inte gillar boken inte heller skriver om den, menar Mårten Melin.

Pija Lindenbaum får respons från hälften av läsarna.

Jag träffar vuxna läsare, inte ofta, men jag träffar föräldrar och dagispersonal som berättar vad de tycker.

Hur står det till med läsandet i Sverige i dag?

Det är ganska dåligt. Det är mindre och mindre högläsning för barn. Undersökningar visar att läskunnigheten har gått ned en årskurs på 15–20 år bland 9-10-åringar. Det är alarmerande, säger Mårten Melin.

Nina Ulmajas svar på den frågan är hennes bok, menar hon.

Det är precis det som boken handlar om. Jag har insett hur okunniga vi vuxna är om hur läsning fungerar. Min bok är även ett debattinlägg i läsfrågan. Kan vi vuxna mer om hur vi läser, och om bokstävernas historia, då hoppas jag på att barn också kan ta till sig det. Vi blir mer trovärdiga då om hur viktigt det är att läsa, säger hon.

 – Det tror jag är jätteviktigt, flikar Mårten Melin in.

Man kan tjata på barn vad de ska göra, men de gör inte som vi säger, de gör mer som vi gör. Om de ser att vuxna läser är de mer benägna att läsa själva, anser han.

Det vet ju alla, att det går nedåt med läsandet, menar Pija Lindenbaum.

Jag är inte rätt person, men jag tänker att man måste börja med böcker när barnen är väldigt små, ett år. Om man vänjer barn redan då tror jag att de fortsätter att läsa. Det är en demokratifråga, det är inte alla föräldrar som har den möjligheten och den bakgrunden, så det måste till dagis, förskola och barnavårdscentralen. De måste engagera sig i de här frågorna. Det görs mycket, men det måste göras ännu mer, säger Pija Lindenbaum.