Berättelser skapade i fädernas frånvaro

Göran Rosenberg, Johannes Anyuru, Zlatan Ibrahimovic´ och David Lagercranz. Foto: Caroline Andersson /Mercies May/ Nils Sodier. Montage.

Bilden av pappa. Går det att skriva fram närvaron av en person som aldrig funnits där?

Av Isabelle Ståhl

När Zlatan fick se manuset till boken om hans liv sa han ”Vad fan är det här?!”

Boken var resultatet av omkring hundra timmars intervjuer som David Lagercrantz gjort med Zlatan. David Lagercrantz kom från en värld där svaghet och känslighet är en dygd. Han var inte helt säker på hur man använde ordet ”fetaste”.

Han representerade mycket av det som Zlatan irriterat sig på under sin uppväxt. Trots sina åtskilda klassbakgrunder kunde de förstå varandra genom sin gemensamma känsla av revanschlust, inte minst gentemot sina fäder.

Min pappa Olof Lagercrantz är mitt spöke. Som ung idealiserade jag honom och var livrädd att höra till dem han föraktade mest: de obegåvade. Om Olof hade författarvänner på besök vågade jag inte säga ett ord. Det är en dramatisk skillnad från i dag: det räcker med ett enda litet pip från mina barn om en köttbulle för att jag ska avbryta vilket samtal som helst.

I boken berättar Zlatan om hur han hör sin son gråta när makaronerna inte blir klara tillräckligt snabbt. Du skulle bara veta hur bra du har det, vill han skrika. Själv kunde han leta igenom varenda kökslåda efter en köttbulle. Han växte upp med en pappa som mest hade ölburkar i kylskåpet och inte kom och tittade på fotbollsträningarna som de andra barnens föräldrar.

Johannes Anyuru tror att en berättelse skapas i frånvaron. Han har skrivit sin bok om en pappa vars drömmar om att bli stridspilot krossades när Idi Amin tog makten i Uganda. När Johannes växte upp kunde pappan ibland försvinna under långa perioder, ibland ett helt år.

 – När en människa är frånvarande blir den människan en berättelse, och den gör sig till en berättelse också, när den då och då dyker upp och börjar förklara var den har varit.

Nära någon som är borta
I ett patriarkalt samhälle blir även en frånvarande fader en stark gestalt, menar David Lagercrantz.

 – Min mamma var mer närvarande, rolig och vital, ändå blev det Olofs publicistiska gärning som präglade familjens identitet. Även när han var tyst var han en överskuggande gestalt.

När Göran Rosenberg skrev boken om sin fars väg från Auschwitz till Södertälje hade han ingen annan tanke med skrivandet än att komma sin far så nära som möjligt.

Bokstavligen, hudnära, värmen av sin hand i hans. För att göra det var jag tvungen att utforska ett litet barns minne.

Göran Rosenbergs pappa överlever förintelsen tack vare ett matpaket. Han går i exil utan återvändo i Sverige. Efter mycket byråkratiskt besvär återförenas han där tillsammans med sin tonårsförälskelse som likt honom mirakulöst överlevt förintelsen.

Till en början är det nya livet i den gryende välfärdsstaten ljust. Men det är skillnad på att överleva och leva vidare. När Göran är elva tar fadern sitt liv.

Boken valde att bli skriven
Göran Rosenberg har haft boken i sina tankar i trettio år.

Det fick dröja så länge innan både jag och berättelsen var mogna. Jag litterärt och berättelsen rent innehållsmässigt. Så många svarta hål som behövde fyllas ut. Det var inte jag som valde att skriva boken just nu, det var boken som valde att bli skriven nu.

Litteraturen erbjöd honom möjligheten att återupptäcka sin far och fylla igen ett svart hål i sin biografi.

Något har jag väl därmed lagt bakom mig. Språket och minnet spelar en central roll i boken. Språket för att uttrycka också det som inte går att förstå.

Johannes Anyuru har varit rädd att leva ett liv som speglar pappans.

Han var nog som lyckligast när han var tjugo och skulle bli stridspilot och det ersattes aldrig av något annat. När jag var i tjugofemårsåldern tänkte jag på hur sorgligt det skulle vara att bli sextio och ha skrivit den där första boken och påbörjat ett liv som sen aldrig blev något, som bara tog slut där utan att jag blev något annat.

Han tycker att böcker om söner som gör upp med sina fäder är den tråkigaste genren i modern litteratur.

Den låtsas göra upp med en patriarkal ordning men reproducerar tvärtom bara faderns makt, när generation efter generation gör upp med en demonisk fadersgud. En sån som Knausgård till exempel, är han inte som en liten prins som symboliskt har dödat sin pappa och nu själv blivit kung?