Amanda Svensson om Lilla Augustpriset och om att skriva

Amanda Svensson Foto: Johan Hillebjörk

Amanda Svensson Foto: Johan Hillebjörk

2004 nominerade Amanda Svensson till Lilla Augustpriset för novellen Träsplitter. Redan fyra år senare debuterade hon med romanen Hey Dolly på Norstedts. 2011 nominerades hon igen, den här gången till "stora" Augustpriset i kategorin Årets svenska skönlitterära bok för sin andra roman Välkommen till världen. 2014 utkom hennes tredje roman Allt det där jag sa till dig var sant också den på Norstedts. Idag bor Amanda Svensson i ett hus på landet i sydvästra England där hon skriver på en ny roman, jobbar som kulturskribent och recensent. Och försöker lära sig odla i sin trädgård, i bokstavlig mening. Hon är också en av jurymedlemmarna för Lilla Augustpriset.

Du nominerades till Lilla Augustpriset 2004 men vann inte, tror du att nomineringar i ett sådant här sammanhang har ett egenvärde i sig?

Det tror jag absolut. För mig spelade det då, 2004, ärligt talat ingen roll alls att jag inte vann, jag var fullt nöjd med att vara nominerad. Jag minns att det kändes stort och viktigt och lite märkligt att läsa själva nomineringen, att förstå att någon (som väl var en förläggare, tror jag) faktiskt hade läst det jag skrivit och dessutom hade saker att säga om det. Det var något annat än när en lärare läser och kommenterar, något som var på riktigt.

Tror du att ditt liv och skrivande hade sett likadant ut ifall du aldrig hade skickat in din novell till Lilla Augustpriset? Hur såg ditt skrivande ut innan?

Jag hade ett ganska komplicerat förhållande till min egen lust att skriva innan, och även ett tag efter, nomineringen. Jag skrev ganska lite, ganska sällan och mer eller mindre i smyg. Mest skrev jag dagbok, vilket jag inte riktigt betraktade som ett skrivande, även om jag idag vet att det var väldigt behagsjukt - jag skrev implicit min dagbok för att någon skulle läsa den, även om jag såklart skulle ha dött om någon verkligen gjort det. Hur som helst tror jag att Lilla Augustpriset snabbade på min ”komma-ut-process”. Nomineringen tror jag var det som fick mig att inse att jag verkligen ville, och antagligen kunde, skriva. Det hade nog hänt förr eller senare ändå, men kanske inte där och då. 

Din debutroman kom ut fyra år efter Lilla Augustnomineringen. Var det ett projekt du satte igång med på en gång eller skrev du annat emellan?

Jag började med Hey Dolly under mitt sista år på gymnasiet, året efter Lilla Augustpriset-nomineringen, det var det första längre jag försökt skriva (jag hade knappt ens skrivit några noveller innan, ett par, tre stycken kanske under hela tonårstiden) och jag kan se såhär i efterhand, att min August-novell, Träsplitter, var lite av en förstudie till Hey Dolly. Som jag minns det finns det ganska stora likheten mellan huvudpersonen i novellen och Dolly.

Din andra roman Välkommen till den här världen nominerades 2011 till "stora" Augustpriset, hur kändes det?

Overkligt och fantastiskt. Det går inte att säga så mycket mer. 

Nu sitter du själv i juryn för Lilla Augustpriset. Vill du berätta lite om hur ni jobbar? 

Som man kan föreställa sig. Vi läser, diskuterar, diskuterar lite till och enas slutligen kring sex nominerade varav en är vinnare. Att välja vem av de nominerade som ska utses till vinnare upplever jag i alla fall var det svåraste, eftersom de nominerade ju alla är texter som vi som grupp tycker mycket om. Men där får ju allmänheten genom att rösta, vara med och bestämma också!

Slutligen; Har du något tips till unga aspirerande författare (förutom den vanliga; att man måste skriva)?

Att inte lyssna för mycket på alla tråkmånsar som pratar om att skrivandet är ett hantverk och ett jobb som alla andra och bla bla bla. Skrivandet är inte alls ett jobb som alla andra. Det är roligt, rörigt, maniskt, tråkigt, givande, fruktansvärt och himmelskt på en och samma gång. Det är ofta, men inte alltid, som att vara lyckligt och olyckligt kär samtidigt, i samma person, nämligen texten. Det är en verksamhet som det inte går att sätta upp några generella regler för, och de som påstår att de kan det ljuger. Och en annan sak: gå på gym och sluta skriva på en laptop i din säng. Skrivandet kräver, liksom mycket annat i livet när man blir över 25, och det blir man förr än man tror, en god grundfysisk och ergonomiskt anpassad utrustning.