Min ursäkt

Jag har grubblat en hel del över vad det är som har gjort mig så ängslig på sista tiden. Vad som fått mig att stirra ut genom köksfönstret med den där otäckt sugande känslan i magen som viskat till mig på nätterna minuterna innan jag somnat. Vad som förföljt mig genom drömmarnas värld och vad som förstört otaliga morgnar. Vad som gett mig den där vissheten om att det finns någonting som jag gör fel.

Det är inte förrän nu som jag tror att jag börjar förstå. Det har inte riktigt slagit mig än, utan jag tror att jag börjar inse det allt i och med att kvällen kommer närmare. Jag kan känna hur det långsamt sipprar djupt in i mig som söt, klibbig björksav i midsommartid. Hur det sprider sig i kroppen och får mig att känna mig trög och bortdomnad. Vissa skulle nog kalla det skam. Eller ånger. För allt det som jag gör och inte gör och kommer att göra.

Vi ska dit upp ikväll. Som så många gånger förut. Jag kan redan föreställa oss där uppe, omringade av röd midnattssol och hundratusen mygg på en fjälltopp i den bortglömda del av Sverige som vi kallar vår egen. Jag och mina vänner från barnsben.

Vi, som har bott i samma by och talat samma språk: en något nasal dialekt med en alldeles särskild klang i vokalerna. Vi, som har lärt varandra att ta en smäll och att sen slå tillbaka och som sen har skvallrat på varandra i lågstadielärarnas fikarum. Mött puberteten tillsammans. Pratat mens och AM-körkort. Som stått enade tillsammans mot världen i högstadieskolans korridorer. Vi, som trots att gymnasievalet delade upp oss i olika salar, fortfarande mötts där uppe på den steniga fjällheden för att efter långa skoldagar titta på utsikten och prata om livet.

Det är de här människorna jag kommer att svika. Deras förhoppningar och deras bild av mig som jag kommer att krossa till tusen små bitar ikväll. Och jag har ingen aning om hur jag ska kunna be om ursäkt.

Den första gången ikväll jag riktigt känner hur jag skäms är när Ante ringer mig. Det är han som har ordnat hela grejen och hittat ett datum som passar alla, nu när vi alla har fått jobb på olika håll och ingen av oss har något riktigt sommarlov längre. Fast vi är grannar har jag knappt träffat honom på ett halvår, och mycket sällan redan före det.

Jag hör hans leende i telefonen. Hur han lätt rynkar på pannan och hur snusen skymtar fram bakom överläppen när han på vårt egna nasala språk frågar mig om det var så att jag kunde komma ikväll. Tydligen har jag glömt att svara i gruppchatten. Jo, självklart så kommer jag. Kunde bara inte komma på vad jag skulle skriva, så skyller ifrån mig på dåligt wi-fi.

Han kör förbi min infart fyra minuter senare och jag får sitta i framsätet i hans svarta Volvo V70 medan vi hämtar upp de andra två. Baslådan i bilen är en annan än förra gången jag satt här, och de förut så nötta sätena är klädda i nytt blanksvart konstläder. Det knarrar när jag sätter mig ner och jag uppmärksammar hur fin han har gjort bilen. Han ler sitt snusleende, och jag känner hur det knyter sig i magen. För jag tror att både han och jag vet att det inte är det jag tänker. Att hans bil är fin. Att det han gör är viktigt. Ångestsörjan sipprar in när jag tänker på det. Fyller mina skor och får mig att känna mig svettig och kall på samma gång. För jag har aldrig kunnat förstå det här hos Ante.

Ante, som har bilen och raggen och sen inte så mycket mer. Som går direkt från jobbet till garaget och skruvar hela veckan, så att han på fredagar kan få köra ner till tätorten och se gubbarnas instämmande nickar när han öppnar motorhuven. Att senare på kvällen, trots sina glasögon och tafatta sätt, få bli inbjuden på festerna eftersom han alltid ställer upp som fyllechaffis.

Ante, vars värld jämt varit för liten för mig och som jag gång på gång gnällt på och tjatat om smältande isar och skatt på bensin. Som trots att jag distanserat mig från honom bjuder upp mig på fjället. Jag sitter i bilen och tänker att jag vill säga förlåt, men vet inte hur.

Den andra gången det händer är på vägen upp. Det är Ante, Carmen, Hugo och jag och det är inte särskilt långt att gå. Men det tar lång tid i alla fall. Vi har mycket att prata om, men framförallt är det Carmen som håller ner tempot. Jag fattade det inte först. Trodde att hon hade gått upp i vikt och kanske börjat röka igen. Men när vi pausar för andra gången och hon flåsande sätter sig på en mossig sten med ena handen på magen blir det med ens tydligt vad det är som gömmer sig under den svarta huvtröjan. Hugo visste tydligen redan, eftersom han och Carmens kille känner varandra, men för mig och Ante är det nu vi får reda på det.

I något slags chocktillstånd gratulerar jag och får till och med känna på magen, även om den inte har börjat sparka än. Men inget av det jag säger känns äkta. Inom mig tänker jag på hennes kille, och när vi börjar gå upp mot toppen igen har den kletiga sörjan från bilen bubblat upp från fötterna och upp i vaderna. Bubblat upp och gjort mina ben stela och minst lika trötta som Carmens.

Fattar inte vad hon ser hos honom. Jävla rövhål. Visst, han har fast anställning i en gruva norröver och beter sig mycket vuxnare än många andra killar i byn. Men hon har burit allt för många långärmade tröjor soliga dagar och burit allt för mycket smink runt ögonen efter storhelger för att jag ska tro att allt är som det borde vara. Och visst, de har varit ihop sen högstadiet och känt varandra längre än många andra par, men ingen av dem har inte ens fyllt tjugo än.

Jag kan nästan se hennes framtida jag framför mig. En Carmen som lämnat sin man för att rädda sina barn och nu sliter ut sig själv för att ge dem ett bättre liv än vad hon själv fick. En Carmen som är läskigt lik sin egen mamma.

Jag tittar upp på stigen där hon går framför mig. Ser hur hon stryker bort svetten ur pannan och då och då och tar ner handen och sätter den på magen. Och jag skäms när jag tänker på hur jag pratat om killar, hur jag dömt ut både hennes kille och alla andra pojkar runt omkring oss. Sagt att vi skulle ha åkt bort tillsammans, hon och jag. Träffat killar med bättre kvinnosyn och bättre personlig hygien. Såna som förstår vikten av samarbete och innebörden av samtycke. Såna som städar efter sig och som kan laga annan mat än mikrad fryspizza. Såna som läser böcker eller kanske såna som reser upp hit på vintern för att åka snowboard i designade ylletröjor och långa frisyrer. Bättre killar helt enkelt.

Jag tittar på henne igen. Inser att allt det jag sagt bara kommer krossa henne ytterligare. Jag går upp jämsides henne. Känner hur benen fortfarande är sega av sirap, men struntar i det. Frågar om babynamn och försöker visa att jag ändå är glad för hennes skull. Hittar inte det rätta orden så kan inte säga förlåt.

När vi har kommit upp på fjället och tittar på solen som sakta färdas längs med horisonten plockar vi fram ölen. Det är då det händer för tredje gången. För Hugo dricker för mycket. Igen.

Vi brukade vara nästan som tvillingar, jag och han. Vi var så lika som barn. Samma raka uppriktiga sätt. Flitiga i skolan. Duktiga på sport. Lovande talanger så fort vi tog oss för någonting. Vi brukade tävla mot varandra på lektionerna, vem som kunde klara flest glosor eller vem som blev kvar med veckans matteutmaning först. Jag brukade vinna, även om det var med väldigt lite marginal.

I nian övertalade jag honom att söka samma gymnasieprogram som mig, och vi lät andra kalla oss för nördar. För vi båda två trivdes med det. Att vara nördiga. Men under den sommaren hände det något, och han började hänga med andra. Coola killar med crossmopeder. Slitna jeans och solglasögon och föräldrar med sportstugor och dyra skotrar. Och tre veckor in på utbildningen bytte han program och bytte ut våra pluggkvällar mot grillhäng och fyllevisor på sandstranden nere vid sjön.

Ett år senare slutade han samåka med mig till ishockeyn också. Gick först ner tre kilo i muskler och sen upp tio i starköl. Fick finnar på hakan och mörka ringar under ögonen. Hade tre olika flickvänner under loppet av ett år. Ibland följde jag med på festerna, men det slutade aldrig att vara stelt för mig. Ville inte bli som honom. Brukade fråga honom om det verkligen var det han ville och försökte få honom att drömma om något mer än att vara festens kung. Att plugga och forska och rädda världen från allt det är vi nördat ner oss i som barn. Sa till honom att ta sig själv i kragen och vägrade själv att dricka.

Men det funkade aldrig, och nu sitter vi här uppe och han är som vanligt redan gladfull. Pratar högre med yviga gester och bjuder mig på en långburk. Till skillnad från förut tar jag emot den. Den är svår att dricka, för nere i magsäcken skvalpar redan skammen runt och ger den kalla ölen en unken, bitter eftersmak. Jag kämpar för att svälja. Vill visa att jag inte bara ser honom som ett misslyckat fyllo. För det är det han tror att jag tänker om honom.

Han är glad nu, skämtar på bred dialekt och berättar historier om året som gått och får oss alla att skratta. Men när han tittar åt mitt håll känns det ibland som om han ser ledsen ut. Som att han önskat att han inte var den han blivit. Och jag känner i fjällbrisen hur han luktar alkohol och sorg och tänker att han kanske druckit mindre om han inte alltid jämfört sig med mig. Så jag tvingar mig själv att halsa i mig resten av ölen och börjar också skämta och dansa, trots att jag känner mig spyfärdig av ångesten som snart fyllt hela kroppen. Bedövad och illamående försöker jag vara lika gladfull som Hugo, för jag kommer inte på något bättre sätt att säga förlåt än att försöka att inte vara bättre än honom.

Till sist lider natten mot sitt slut. Solen gick aldrig riktigt ner, men ändå är den på väg upp igen. Temperaturen stiger och fåglarna börjar sjunga, ölen är slut och berusningen över för länge sen. Det är dags att gå hem igen så vi packar ihop och börjar gå neråt.

Plötsligt börjar vi prata om hösten och om framtiden. Då händer det. Jag får frågan. Den som jag väntat på hela kvällen och det som tyngt mig mer än allt annat. De frågar mig nyfiket och uppmuntrande. Vad var det som jag har sökt? När far jag iväg?

Jag svarar inte först. Vet inte vad jag ska säga. För det är nu jag måste avslöja mitt bedrägeri. Det är ett år sen vi alla gick ut gymnasiet, och ett år sen jag började jobba för att finansiera mina framtida studier. Tre år av hårt pluggande i gymnasiebänken från morgon till kväll och sen ett år av nattskift på äldrevården och timvikariat på förskola, skrubbande av skoltoaletter och långa, hårda arbetspass på kalhyggen med tallplantor i kassetter och planteringsrör och mygg.

Allting så att jag kunde ta mig härifrån, och göra allt det som jag sagt till mina vänner att göra. Ta mig ut ur vår bortglömda del av Sverige och upptäcka resten av världen. Göra den bättre, så att färre behöver ha sin bil till bästa vän eller bli gravid vid nitton eller supa varje helg. Och all sörja som finns inuti mig samlar ihop sig till en stor boll när jag tänker på det. Att mina vänner ville att det skulle hända mig. Jag som faktiskt kan ska ta mig härifrån innan jag blir fast för gott. Att det är min förbannade plikt och mitt enda sätt att säga förlåt på riktigt. Att jag har svikit dem.

Carmen stannar upp och Hugo tittar på mig och Ante frågar vad det är som händer.

Jag står tyst på stigen och känner hur luften smakar lika varm och kvalmig som jag känner mig. Tungan klibbar fast och jag kan inte prata. För sista ansökningsdatum kom och gick och jag gjorde ingenting. Vet inte varför. Gjorde det bara inte.

De ser på mig och jag tittar ner i backen innan jag harklar mig för att berätta och då är det som om de förstår.

Vi kommer ner till Volvon igen och Ante startar motorn.

Jag säger någonting om att jag funderar på att fara iväg och plugga nästa år. Kanske journalistik. Måste bara bestämma mig för om det känns rätt. När jag pratar sipprar den tunga sörjan ut ur munnen och fyller luften i det trånga utrymmet. Omsluter oss alla och trycker ned oss i de knarriga sätena och sticker i lungorna när jag pratar. Och alla i bilen vet att jag inte menar det jag säger. Att jag till slut har fastnat i sörjan precis som de redan gjort. Att jag nästa år inte kommer att ha kommit ett enda steg längre bort från den verklighet jag hela livet försökt ta avstånd ifrån.

Jag tittar på Ante i förarsätet. När han med blicken fäst långt bort på vägen suger på sitt snus, och tänker på alla de gånger jag gnällt på honom.

I backspegeln ser jag Carmen. Hon tittar ner på sina händer med högrött ansikte och säkerhetsbältet under den redan något runda magen, och jag inser att jag aldrig sagt men ändå alltid visat att hennes liv och hennes kille inte är tillräckligt.

Bakom mig hör jag hur Hugo börjar andas tungt. Han snarkar av sig det sista ruset, och jag minns alla mina framgångar och hur jag aldrig på riktigt gjort något för att hjälpa honom i hans misslyckanden.

Allting blir tyst. Det är för svårt att prata i den tjocka luften. Försöker andas in men allting är varmt och kvavt och luktar sirap. Tänker på alla gånger Ante sagt till mig att jag var menad för något större. Inser att Carmen någonstans önskar att jag ska leva det liv hon inte får. Minns hur Hugo tvingat mig igenom pluggkvällar för att jag skulle få de betygen han inte längre orkade kämpa för.

Kanske har jag trott att jag genom att stanna skulle kunna gottgöra för det jag gjort. Att genom att bli som dem ge dem den respekten jag glömt att de faktiskt förtjänar. Men nu förstår jag till slut djupet av mitt svek. Att jag bara hade kunnat ge dem rättvisa genom att fara härifrån. Använda de förmågor och leva det liv och uppfylla de drömmar som de aldrig fick chansen till. Skammen sköljer över mig som en störtvåg och jag flämtar i den varma bilen. Nu vet jag vad jag ska be om ursäkt för. Så jag andas in och säger det äntligen, säger det högt och tydligt.

Förlåt för att jag inte ens har modet att försöka. Och en gång till. Förlåt. För att jag sa att jag var bättre än er och ändå inte var det. Förlåt. För att jag fick chansen men sumpade den. Förlåt.

Men luften omkring mig har blivit för tjock och trög. Hopplösheten har fyllt allting runt omkring oss, har nått oss med sin fulla kraft. Jag säger förlåt igen men de hör mig aldrig.