Garderobiär

Och det handlar om två personer i synnerhet, så kallade huvudpersoner eller protagonister. För att göra detta extra tydligt är båda två fluorescerande, upplysta inifrån av miniatyrlampor i pärlband under den tunna huden. Som undervattensljuset från strålkastarna på botten av en swimmingpool när himlen är alldeles svart, långt ovanför vattenytan. Även denna himmel är svart, för det är sent och huvudpersonerna befinner sig på en nattklubb där den ena, en kvinna, står bakom disken till garderoben och tar emot ytterkläder från leende, dimmiga människor samtidigt som den andra, mannen, är på dansgolvet (vars tak liknar natthimlen, en banal detalj som egentligen är viktigare än allt det andra) och rör sig ryckigt i takt till en musik som är hård och glänsande som plåt. Han svettas ymnigt, i och med att den jävla tiden går blir han allt blötare. Man skulle kunna säga att han omfamnas av svett. Det vore inte en lögn. Så småningom, vid en bestämd tidpunkt i nattens panorama, kommer en låt som han verkligen avskyr, men hans vänner som han är där tillsammans med tycker om den och börjar dansa ännu intensivare än tidigare, med glädje lysande ur ögonen när de första tonerna dånar ut över folkmyllret och mannen, som är en högmodig person, känner plötsligt att de är som främlingar för honom. Han själv tror inte att det beror på att de gillar en låt som han hatar, utan på att deras hud plötsligt fick en underlig glans som han inte alls känner igen, men om detta är sant eller inte är såklart omöjligt att veta. I alla fall, eftersom han dessutom är mycket trött och ska arbeta dagen efter så bestämmer han sig för att gå hem till sig. Vännerna får en hastig kram, sedan tränger han sig bort genom massan, uppför trappan, och ställer sig i kön till garderoben där den andra huvudpersonen fortfarande står och nu räcker över klädesplagg istället för att ta emot dem. Detta visar att tid har förflutit. När mannen kommer fram ger han henne lapp nummer 379 och väntar på sin jacka som är svart och silver, alldeles ny, medan kvinnan försvinner i labyrinten av galgar och ställningar. Efter en stund, längre än vanligt, kommer hon tillbaka och säger att jackan tyvärr har försvunnit. Hon rör inte en min, och ögonen är dovt gröna. Mannen tittar oförstående på henne och frågar vad hon menar med försvunnit. Jag menar att den är borta, säger hon med dovt gröna ögon och en ton som är jämn och grå som asfalt. Svaret gör mannen ännu mer förvirrad, och dessutom upprörd, så han frågar högljutt hur det kan vara möjligt att den är "borta". Kvinnan tittar ointresserat på honom utan att svara. Är det någon som har stulit den eller vadå (nu är han avgjort arg, det hör man på hans röst)? Hon förklarar likgiltigt att det vet hon inte, den är i varje fall inte där och sedan tar hon nästa person i kön som under tiden hunnit växa sig hotfullt lång. Handfallen och het av en ilska utan handling att kanaliseras i står den manliga protagonisten kvar framför disken, vid sidan av kön, och det enda han förmår är att blänga argt på den andra huvudpersonen som är garderobiär (förlåt för att jag upprepar mig men det är sant, hon är garderobiär, det är tillåtet att upprepa en sanning och garderobiär är ett vackert ord som måste dyka upp här förr eller senare). Eftersom de står nära varandra är berättelsens bokstavliga ljuspunkter och inre fluorescerande lampor nu koncentrerade till ett dialektiskt centrum av likgiltighet och förvirrad vrede som kanske eller kanske inte så småningom kommer att mynna ut i en syntes som liknar en gargoyle av sten på ett grått hustak någonstans i en okänds världs vindlande dammiga huvudstad. Innan detta hinner ske finner vi dock den manlige protagonisten stående med hårt blinkande ögon bredvid kön och inuti hans huvud går det att ana tankar långsamma som lavaströmmar korsande varandra i ett ödelagt månlandskap och inuti dessa strömmar i sin tur kan man, om man går nära och kisar mot glöden, urskilja enstaka ord som flyter omkring där. Orden rör, får vi anta, Berkeleys idealism, och om det kanske kan vara så att jackan, i klädställningens mörker där ingen såg den eller uppfattade den på något sätt, slutat existera, och så småningom, medan den ena protagonisten svettades på dansgolvet och den andra var upptagen med andra klädesplagg och kunder, till och med glidit ur Guds medvetande, inte bara människornas. Om det skulle förhålla sig så, tänker mannen, skulle det förklara varför jackan vägrat materialisera sig när den sedan var tänkt att hämtas upp ur glömskan. Den var oåterkalleligt borta.

Att säga att denna hypotes tillfredsställer protagonisten vore en överdrift men det är det bästa hans hettande och splittrade medvetande kan prestera för ögonblicket. Efter att lavaströmmarna mynnat ut i den subjektiva idealismens hyfsat enhetliga sjö står han återigen handfallen och obeslutsam inför vad hans nästa handling borde vara. När han stått försjunken i tankar i någon minut till rycker han slutligen på axlarna (det oundvikliga resultatet av alla tankeprocesser) och bestämmer sig, förnuftigt nog, för att jackan kanske dyker upp igen om han kommer tillbaka lite senare. Alltså återvänder han till dansgolvet, men inte till sina vänner, eftersom han inte har någon lust att förklara för dem varför han kommit tillbaka. Istället går han till ett annat rum, där han inte känner någon alls. När han tittar ut över massan av anonyma huvuden som i takt till musiken tecknar obegripliga mönster i luften känner han en underlig glädje. Gripen av en stark önskan att bli en del av folkhavet kastar han sig ut på dansgolvet. Här är det viktigt att förtydliga: han begär inte delaktighet i massans gemenskap; det han vill är endast att själv bli ett av de anonyma huvudena som guppar upp och ner, istället för att vara medvetandet som betraktar detta. Han vill inte förflytta sitt perspektiv; han vill radera det, endast vara en kontur bland hundratals andra, en del av en främlings synfält. Om han lyckas tillfredsställa denna nyck när han ger sig ut på golvet, det vill säga scenen för hans strävan, eller inte, är naturligtvis omöjligt för oss att veta. Säkert är dock att medan han har återgått till att dansa och återigen bli svettigare och svettigare så fortsätter den kvinnliga protagonisten outtröttligt att ge tillbaka kläder till nattklubbens besökare. Hon tittar på var och en med dovt gröna ögon och räcker över deras ägodelar mycket allvarligt, som om det ingick i en uråldrig ritual. Moln, det vill säga mörka konturer mot en svart yta, drar förbi på himlen ovanför nattklubben som i en film. Den manliga protagonisten är ett spinnande huvud på dansgolvet. Klockan blir si och så mycket och gör så att klubben stänger. Den manliga protagonisten är ett huvud på väg uppför trappan tillsammans med alla andra. Den kvinnliga protagonisten är garderobiär. När alla föremålen återlämnats har kön försvunnit. Mannen utan jacka står kvar framför disken och tittar frågande på kvinnan bakom den, som skakar på huvudet med dovt gröna ögon. Han ger upp och går ut, vandrar omkring planlöst på gatan utanför, tittar upp mot himlen, hör några flygplan dundra fram över den. Garderobiären städar undan det sista bakom disken, böjer sig ned, plockar fram en silversvart jacka, sätter på sig den. Sedan låser hon och går ut i natten. Den manliga protagonisten ser den kvinnliga komma ut från nattklubben och vika av åt höger; han skymtar hennes ögon igen och tänker förstrött att de liknar lyktor under vattnet. På hennes axel glimtar plötsligt en silverstrimma till i dunklet och nyss nämnda tanke fördunstar eftersom han inser att det finns en precis likadan silverdetalj på jackan han just förlorat. Den ena fluorescerande kroppen sprätter till av förvåning och adrenalininjektionen sätter den i rörelse i samma riktning som den andra just försvunnit bakom ett hörn. Mannens medvetande klarnar, åtminstone en del av det och i den delen, som man skulle kunna beskriva som ett nyputsat hörn av en spegel som för övrigt är mycket dunkel på grund av imma och smuts, kan man tydligt se en alldeles ny jacka i svart och silver.

Kvinnan följer vägen en bit längre fram, med ögonen lysande som lanternor framför vilka en betraktare som följer skeendet ur fågelperspektiv skulle kunna förvänta sig snabbt uppdykande fiskar som sedan kvickt pilar iväg igen genom luften/vattnet och försvinner ur synhåll. Garderobiärens fotsteg ekar på gatorna som ligger öde likt Atlantis och når sedan, tillsammans med avlägset motorbuller, den manliga protagonistens öron och säger honom att han går i rätt riktning. Han skyndar på stegen då han i den rena, belysta delen av sitt medvetande känner att han inte vill förfölja en okänd kvinna längre än nödvändigt. Samtidigt kan han inte springa för att hinna upp henne eftersom det skulle vara ännu värre och hur snabbt han än går tycks han inte komma närmare fotstegen som fortsätter eka lika avlägsna som förut. De är det enda tecknet på hon ännu inte försvunnit i natten, med undantag för ett tillfälle, när han precis rundat ett hörn och kommit in på en mycket lång och mycket rak gata och vid slutet av den ser en silverreflex glimma ett ögonblick i ljuset från en gatlykta innan den smälter in i mörkret igen. Synen har samma inverkan på honom som glittret från ett fiskedrag har på en abborre i en insjös gröna vatten. Han ökar takten ytterligare, som hypnotiserad av den overkliga synen och de regelbundna fotstegens rytm, som har blivit till det enda som genljuder i hans hjärna. Om vi återigen tänker oss den manliga huvudpersonens medvetande som ett slags spegel för världen har den nu immat igen fullständigt och det enda som syns där är grå dimma och glittret av silver på en jackas axel. Så förflyter tiden, och tidigare nämnda anonyma fågelperspektivsbetraktare kan se en kvinna klädd i svart (med undantag för vissa detaljer i silver) vandra obekymrat hemåt genom det brutna och ojämna rutnät som de nattligt tysta gatorna utgör och sedan ett hundratal meter bakom henne en man som följer efter likt en zombie, skenbarligen allt snabbare men trots det utan att förändra distansen mellan de två (de så kallade huvudpersonerna) med ens en armslängd. Deras symbiotiska vandring börjar efter hand likna en långsam dans som, likt alla danser, till slut bildar en spiral som stiger uppåt uppåt och stadens rutnät vilket egentligen är fult och liksom utkastat i natten, mer likt en bortglömd och obegriplig ruin än något annat, börjar så småningom verka allt mer symmetriskt och meningsbärande, en yttring på ett uråldrigt språk, och de två protagonisternas rörelser mellan husen blir till rörelser mellan orden, ett vävande in och ut i en kod som är både vacker och skrämmande, tills den ena av dansarna plötsligt stannar och musiken som utgjordes av fotstegen abrupt upphör. Det är den kvinnliga huvudpersonen som har stannat framför porten till ett lägenhetshus och börjat leta i handväskan efter nyckeln. När hennes fotsteg slutar eka över stenen verkar förtrollningen av den manliga huvudpersonen brytas och han blir något klarare i skallen där han går en gata bort. Så når han slutet på vägen och svänger åt höger där han en liten bit längre fram ser kvinnan stå vid porten och vrida om nyckeln i låset. Hon öppnar och går in. Nu börjar mannen springa för första gången och eftersom dörren är tung och stängs långsamt hinner han fram innan den slår igen. Han öppnar och går in. Stegen har återvänt, de är på väg uppför marmortrappan, de ekar ifrån båda protagonisternas fotsulor. Kvinnan bor på våning två. Hon stannar framför sin dörr och sticker in nyckeln i låset. Fotstegen från trappan kommer allt närmare och precis när hon ska öppna dörren når mannen fram och uppenbarar sig slutligen på avsatsen. De fluorescerande kropparna bildar återigen natten och berättelsens lysande centrum.  Den kvinnliga huvudpersonen tittar forskande på den manliga med dovt gröna ögon och går sedan in i sin lägenhet utan att säga något. Han står kvar i någon sekund, som fastfrusen, men följer sedan efter. På väg in genom dörren yttrar han följande mening: ”Du har min jacka” och sedan flämtar han ofrivilligt till, när han stigit över tröskeln och sett vad som döljer sig inuti lägenheten. Kläder i alla färger och former ligger hopknycklade och utkastade på golvet i drivor höga som människor, som om ett handelsfartyg sjunkit och vågorna sköljt upp den enorma klädlasten på lägenhetens stränder. Genom kaoset i den avlånga och smala hallen banar sig en ännu smalare stig, som är den enda ytan förhållandevis fri från tygbitar, väg fram till något som kanske ska föreställa ett vardagsrum, där vansinnet tar över helt och fullt, stigen försvinner i ett hav av kläder som når protagonisterna till bröstet, ett mångfärgat och smutsigt hav utan hamnar, begränsat endast av de vita väggarna i detta utrymme som endast skulle kunna kallas för hem i något slags grym parodi på mänskligt liv i det tjugoförsta århundradet; inte i denna text, på dessa vita sidor. Den manliga protagonisten står stum inför synen. Den kvinnliga vänder sig om och ser återigen forskande på honom. Sedan tar hon av sig jackan och slänger den vårdslöst åt sidan. Plagget landar bredvid stigen och är nu oåterkalleligt en del av det monstruösa; att ta upp det ur klädhavet vore lika omöjligt som att med händerna dra ut fossilerna ur trapphusets sten. Det är möjligt att tänka sig att detta är en del i en vardaglig ritual som går flera år tillbaka: ta ett plagg från garderoben, kvarglömt eller utvalt, kanske något som inger en viss känsla eller kanske något vilket som helst, ta på sig det, gå hem, kasta det åt sidan; ännu en dag till högen av dygn som växer och växer och växer. Ännu ett föremål till högen av ting som expanderar, hela tiden, liksom universum. Den manliga protagonisten verkar knappt notera att hans älskade jacka kastats bort, han ser sig bara om, storögt och försiktigt, som nyfödd i en okänd värld. Till slut lämnar hans blick klädhavet och fixeras istället på den kvinnliga protagonistens dovt gröna ögon som liknar lanternor och så småningom börjar hon le, för första gången på kvällen, och han ler också, för vad annat kan han göra?

Berättelsen och nattens fluorescerande centrum av skräck och munter uppgivenhet. Klädhavet som rullar i stormen och liknar ett kalejdoskop. Vita väggar som innesluter, och skapar vakuum. Mörkret och gatornas brutna rutnät. En okänds världs dammiga och vindlande huvudstad. Gargoylen på det gråa hustaket. En åldrad civilisation i ljuset från en döende sol. Den kvinnliga protagonisten som inser att allt är över nu, oåterkalleligt, det finns en betraktare. Den manliga protagonisten som spelar rollen som betraktare och också inser att allt är över, det är för vansinnigt för att fortsätta. Tändstickorna som slår ut i lågor och kastas på klädhavet. De många små eldarna som växer och växer och växer till en enda. Berättelsen och nattens centrum som nu inte är fluorescerande utan bara vansinnigt röd rytande eld. De två så kallade huvudpersonerna som upphört att vara det, och lugnt och stilla går ut genom dörren, stänger efter sig, strosar nerför trappan, med säkra steg ut genom porten, och sedan går vidare; alternativt är kvar i lägenheten, betraktar elden som förtär klädhavet; tänker, roade: ”det brinner på oceanen”. Som om den vore belagd med olja.