En ospelad fiol

Behöver vi mer ved?

 

Nej, det brinner bra. Allt vi behöver nu är en bra historia, så är allt väl här i världen.

 

Jag har en alldeles särskild historia åt oss i kväll.

 

Vad handlar den om?

 

Den handlar om ett instrument som berövats sin musik, och om en pojke som söker efter något med hela sin själ. Och så slänger jag in ett slott, ett slarvigt museum och en instrumentmakare som väntar i trehundra år.

 

Är vi med? Du och jag?

 

Självklart är vi med. Vi spelar en väldigt viktig roll i den här berättelsen, trots att vi bara är åskådare. Vi utför till och med ett brott, tekniskt sett.

 

Du har min fulla uppmärksamhet.

 

Då vill jag börja i slottet. Det är byggt av granit i syfte att erbjuda skydd och husrum, arbete och nöje åt hundra och åter hundra människor. När vår berättelse tar sin början är slottet öde, men tiden har ändå visat ett visst mått av vänlighet. Kanske för att byggmästaren var en man som visste vad han gjorde, men ännu troligare för att slottet känner en skyldighet att skydda den som fortfarande bor här.

 

Hur kan slottet vara öde om någon bor där?

 

För att det är jag som berättar, och då är det också jag som bestämmer. Slottet är övergivet, men i dess hjärta bor fortfarande någon. Vi ska snart träffa honom. Våra steg ekar mot stengolvet i den kolossala entréhallen – det är ett utrymme skapat för trumpeter och fanor, inte två par ensamma fötter. Först när vi har tagit oss upp för den första stora trappan hör vi ett annat ljud. Till en början tror vi kanske att det är inbillning, för det är så avlägset och inte den sortens ljud man väntar sig att få höra i ett ensligt stenslott. Ändå hör ljudet hemma här.

Det vi hör är sången från en ensam fiol. Det är en enkel melodi, sammansatt av några få ackord. Det låter som en vandringssång, som sena kvällar med ett litet stygn av hemlängtan. Medan vi letar oss fram genom salarna, korridorerna, sovrummen och salongerna växer melodin. Den som spelar tar sig nya friheter för varje gång som temat upprepas. Violinisten söker efter någonting med sitt instrument.

Den sista dörren gör inte mycket för att hålla musiken inne. Nu sjunger själva luften tillsammans med fiolen, och vi andas musik med varje andetag. Vi skjuter upp dörren, försiktigt för att inte skrämma musikern.

Salen byggdes en gång i tiden för att göra rum åt musik i slottet. Den var menad som en samlingspunkt, och placerades därför i slottets mitt. Taket, dekorerat med musicerande änglar vars färg nu flagnar, reser sig många meter ovanför våra huvuden. Här finns utrymme för att spela och för att lyssna.

I detta rum finner vi källan till fiolmelodin. En ung pojke står mitt i rummet, och mellan axeln och hakan håller han en gammal fiol. Instrumentet är för stort för honom och träet har börjat spricka, men det bekymrar inte pojken. Det finns ingenting i världen som bekymrar honom just nu, för han har precis gått från att plocka fram ensamma toner ur strängarna till att spela ackord, och det har väckt något i honom; insikten att man kan kombinera tonerna till något större och vackrare har gjort världen större och vackrare.

 

Är han verkligen alldeles ensam här?

 

Nej, inte nu längre. Nu är vi här, och vi slår oss ned på golvet framför honom för att lyssna en stund. Graniten stjäl långsamt värmen från våra kroppar, men pojkens leende värmer upp rummet. Han har längtat efter publik. Hans händer har växt snabbare än resten av kroppen, men trots att de är lite för stora för honom hittar han alltid tonerna precis i tid, varje gång. Han spelar sin melodi och leker lite med den. Ett nytt ackord – en ny känsla.

Vi måste gå innan han har spelat klart, för vi har en annan plats att vara på. Den här platsen skiljer sig mycket från det ensliga stenslottet; där är det aldrig någonsin tyst, för det har man inte tid med. På dagarna frammanar bilar och gatumusiker och övergångsställen en oändlig kakafoni med en puls som inte går att återskapa med någon metronom, men som ändå är medryckande på sitt eget vis. Framemot kvällen byts kakafonin ut mot toner som strömmar ur var och varannan byggnad; musikalernas passion, nattklubbarnas rytmer, barernas pianon och deras nästan urskiljbara sång. När de möts på gatorna utanför harmoniserar de och gräver sig djupt in i själen hos alla som passerar; om man en gång har lyssnat på stadens nattliga musik kan man inte bli av med den. Till och med när skådespelarna har gjort sitt sista applådtack och gått hem, när festerna är över och bartendern torkar de sista dropparna öl från bardisken så kan man höra några självsäkra toner från en jazztrumpet eka genom morgontimmarna.

I hjärtat av allt detta finner vi ett museum, som med sina otänkbart stora samlingar utgör en närmast perfekt sammanfattning över mänsklighetens historia och dess nutid (samt en liten överblick över dess framtid). Vi är dock bara intresserade av ett enda föremål i hela denna enorma, skinande byggnad.

Om föremål kunde lida av hemlängtan är det mycket troligt att den här fiolen skulle göra det. I trehundra år har den stått i samma glasmonter på samma museum. Strax dessförinnan den placerades i montern hade den strängats av världens främste instrumentmakare, och hade han inte haft den dåliga smaken att vara nittotre år gammal så hade han kanske hunnit sälja den här fiolen till en violinist som kunde göra den rättvisa.

Det var nämligen så att den här instrumentmakaren var en av de få lyckligt lottade människor här i världen som hittat och följde sitt syfte. Han insåg tidigt att han kunde ge liv åt vad som egentligen bara var träbitar och lösa strängar. Det var lika mycket hans stadiga händer och detaljseende öga som gav hans instrument deras perfekta, klara ton som det faktum att det var han som gjorde dem. Han var gjord för att göra instrument, och därför blev hans hantverk oöverträffliga.

Instrumentmakaren insåg även att när han gav något alldeles särskilt till instrumentet han arbetade på, så gav det honom någonting tillbaka. För varje instrument han tillverkade – och han tillverkade många – så tog han nya lärdomar till sig. När instrumentmakaren hade fått barn och barnbarn och barnbarnsbarn så tillverkade han den fiol som vi ska se på museet av istidsgran och jättelönn, och han la nittiotre år av förvärvad kunskap i dess fogar och strängar och skruvar. Han lackade den med mörk lack och när han testade strängarna kände han den otyglade lycka som bara människor som hittat sitt syfte kan känna. Den största lyckan för honom bestod dock inte i att ha lyckats väl med sitt arbete; den allra största lyckan var att veta att någon skulle njuta av att spela på hans instrument, och att ännu fler skulle hänföras när de lyssnade.

Nu föll det sig så att instrumentmakaren dog strax efter att fiolen färdigställts och tillsammans med fem andra av hans fioler, alla prydligt installerade i vackra glasmontrar, testamenterades den till hans yngsta son. Sonen var visserligen en hyfsat skicklig violinist, men han hade redan ett instrument han gillade och föredrog förmögenheten som sex av hans fars fioler kunde ge honom framför att äga dem själv. De fem andra såldes till högt uppsatta medlemmar av den europeiska societeten – de kunde inte spela själva, men de lånade ut fiolerna till begåvade violinister och njöt av att höra deras musik. Fiolerna fyllde sitt syfte.

Den sjätte fiolen, den sista och främsta, föll aldrig i händerna på någon musiker. Sonen sålde den till en museiintendent som hade näsa för fina föremål och som förstod att hans biljettintäkter skulle må bra av att han förvärvade just den här fiolen och ställde ut instrumentet i dess monter på sitt museum. Folk skulle färdas vida omkring för att få se den store instrumentmakarens sista verk, den mörka fiolen av istidsgran som i rätt händer skulle frambringa de vackraste ljud en människa kan tänka sig.

Museiintendenten hade rätt. Fiolen skeppades, med monter och allt, från instrumentmakarens hemby till museets hemstad, och den är än i dag ett föremål som människor från hela världen kommer för att beundra. De som vet vad de pratar om kallar den för fiolernas Messias, och de skulle gladeligen sälja sina egna mödrar för att få spela på den – om så bara i en timme eller två. Men deras mödrar går säkra. Den här fiolen är i tryggt förvar. Det här instrumentet har ingen någonsin fått spela på.

 

Så sorgligt att den aldrig har fått användas till det den är gjord för.

 

Visst är det sorgligt. En fiol har ett enda syfte här i världen, och den här har berövats möjligheten att fullfölja det. Visserligen har en ospelad fiol svårt att uttrycka sin sorg, men när vi står och ser på den i sin monter tycker vi att den påminner oss om vissa människor vi möter ibland. Poeten som tvingades bli läkare och inte finner någon skönhet i blodkroppar och infektioner. Astronomen som föddes i en stad där ljuset från gatlyktor och hus knappt släpper igenom de starkaste stjärnorna, och som går år efter år utan att veta vad som finns där uppe. De är dömda till ett liv i evigt sökande och undrande, och den vilsenheten återspeglas i mörkt lackad istidsgran.

När vi står här och tittar på fiolen, och när vi rör oss i närheten av den, är det några andra saker vi också måste lägga märket till. Hur ser montern ut att vara låst? Finns det många vakter? Hur nära fiolen rör de sig? Iaktta besökarna. Hur många är de? Var kommer de ifrån? Studera rummet. Hur stort är det? Hur är akustiken? På hur många sätt kan man ta sig in eller ut?

 

Vad ska jag med den informationen till?

 

Jag ska visa dig, så småningom. Fundera också över hur du kan få så många människor som möjligt att samlas på en viss plats, vid en viss tid.

Medan du funderar ska vi återvända till slottet. Pojken har vuxit upp till en ung man, blek och gänglig, märkt av åren i slottssalen. Han spelar mer än han sover och har inte längre barnets otyglade glädje. Däremot har han funnit en värdighet och en passion som klär hans bleka gestalt och hans musik ännu bättre. Han är klädd i skräddarsydd frack, och skjortan är så vit att den lyser i den dunkla salen. Han låter stråken flyga över strängarna. Ett svagt leende av igenkänning, och kanske lite av lättnad, sveper över hans ansikte när vi kliver in i hans ekande tomma konsertsal – ändå missar han inte en enda ton. Han har vuxit i sina händer, fingrarna är långa och smala och känner fiolen bättre än de känner hans egen kropp.

 

Spelar han någonsin för publik?

 

Nej. Vi är de enda han någonsin spelat för. Annars är det bara slottet och hans egna öron som hör. Därför har han längtat efter oss, ända sedan vi gav oss av förra gången. Han älskar musiken som han skapar tillsammans med sin spruckna fiol, men hela hans väsen värker av längtan efter att få dela den med andra. När vi har satt oss på det kalla stengolvet framför honom låter han det avancerade stycke han spelade när vi kom färgas av en välbekant melodi. Han har tagit den vandringssång han komponerade när han precis lärt sig sina första ackord, och han har utvidgat den. De sena kvällarna har blivit långa, molniga nätter. Stygnet av hemlängtan har blivit en förlamande ensamhet, en svidande längtan efter en plats han inte riktigt kan sätta ord på.

Han spelar med varje fiber av sin kropp, och i varje ton försöker han få oss att stanna. Stanna och lyssna, hör vad jag och min fiol har att säga. Han ber att vi ska sitta kvar en stund till, men det finns inte tid. Vi måste ge oss av, men vi ska ses igen. Vi har mycket att göra.

Vi är tillbaka i staden som aldrig riktigt tystnar, och nu hoppas jag att du har en tanke om hur vi ska lyckas samla så många av dess människor som möjligt på en plats, vid en viss tid.

 

Vi går dit musiken är, för där är även människorna.

 

Bra tänkt. Vad gör vi när vi är där?

 

Vi lämnar ledtrådar. Människor älskar gåtor, ju större desto bättre. Man kan strunta i en inbjudan, men inte i ett mysterium.

 

Jag gillar hur du tänker. Vi skapar ett mysterium och berättar att svaret på gåtan kommer att finnas på just den här platsen, vid just det här tillfället.

Några dagar innan tillfället kommer, står vår violinist i sitt stenslott med sin spruckna fiol i handen. Han placerar den på en stol i slottets hjärta, och där ska den ligga länge – det enda han har med sig när han lämnar slottet är en överrock i samma färg som dess granit. Den här gången kommer han till oss.

Vi är på museet och ser dagens ovanligt många besökare nyfiket leta sig fram genom utställningarna. Vakterna har fått information från sina skiftledare, som har fått information från sina chefer, om att det eventuellt kan komma att hända något på museet i dag. Eftersom det är ett av världens största museer är de vana vid upptåg – flashmobbar till konstens ära och protester med krav om att återbörda de föremål som stulits från koloniserat land. Vakterna håller därför ett vaksamt öga på de många besökarna som har börjat välla in på museet, de försöker hitta gemensamma symboler eller suspekta föremål. De betraktar – och fruktar – massorna, och missar därför helt den ensamma, bleka unga mannen i den oförargliga överrocken.

Trots att han nästan aldrig varit på något museum, och särskilt aldrig ett museum av den här storleken, har vår violinist inga ögon för utställningarna han passerar. Det är något som kallar på honom, liksom istidsgranarna och strängarna kallade på instrumentmakaren. Liksom versraderna kallar på läkaren och stjärnorna på astronomen, kall som än så länge förblivit obesvarade. Han går över marmorgolven i de stora utställningssalarna, kryssar genom de växande, mysteriehungriga folkmassorna och håller hela tiden huvudet högt. I avsaknad av fiolhalsen spelar hans fingrar mot överrockens tyg.

Vi står utanför entrén till salen för att visa honom rätt. Det är inte nödvändigt – han hade hittat ändå. Men han är glad att se oss, oerhört glad. Trots den raka ryggen och de lugna stegen bultar hans hjärta hårt i bröstet. Han får ta täten in i det surrande rummet, efter att ha räckt dig sin överrock.

 

Han har fortfarande frack på sig, eller hur?

 

Oh ja. Folkmassan delar sig som vatten för en båt när han visar sig. Här är han, här är violinisten. Här är uppfyllandet av instrumentskaparens dröm. Här är vad alla väntat på.

 

Men museipersonalen? Vakterna? Det måste ju finnas larm och grejer, de kan väl inte bara låta honom gå fram och ta fiolen?

 

Ibland är tron på att det finns ett säkerhetssystem det mest effektiva säkerhetssystemet. Museiintendenten betalade ett högt pris för fiolen och antog att den monter som instrumentmakaren låtit tillverka skulle hålla för alla klåfingriga stöldförsök. När den museiintendenten gick bort i sviterna av en fallolycka genomförde hans efterträdare inga närmare kontroller, utan utgick från att fiolen hade försetts med både larm och lås. Generationer av museistyre gjorde samma antagande – ett mycket rimligt antagande att göra, eftersom fiolen är värd mer pengar än du och jag någonsin kommer äga.

 

Men montern är inte låst, eller hur? Den är inte larmad.

 

Nej. Och när man funderar på saken – vad är poängen med att sätta bakom lås det som är menat att vara fritt? Violinisten kan – till vakternas häpnad och folkmassornas förundrade tystnad – sträcka fram handen, öppna glasdörren och låta sina fingrar hitta hem.

Istidsgran möter varm hud för första gången sedan instrumentmakaren placerade fiolen i dess glasskydd.

Han stämmer upp en ton.

Så länge någon kan minnas har staden varit i rörelse. Men i dag, under några minuter, stannar allting upp. För första gången tar man sig tid att lägga ner det man håller på med och lyssna. En ensam fiol sjunger för dem alla, och den sjunger en enkel melodi. Melodin är skriven av en pojke som precis lärt sig spela sina allra första ackord, och den ekar av tomma granitsalar, sena kvällar och ett stygn av hemlängtan.

Allt eftersom melodin växer glömmer människorna som trängt sig samman i museisalen bort sig. De sätter sig på golvet, de släpper taget om sina väskor. De tittar med gapande munnar, de blundar och svajar med i uppstråk och nedstråk. Violinisten spelar med hela kroppen när melodin sliter sin väg in i åhörarnas hjärtan. Ackord i moll får dem att darra inför de evighetslånga, molniga nätterna. Stråken påminner dem om deras egen ensamhet, deras svidande längtan efter att få vara någon annan, någon annanstans.

Tårar flödar ohämmat när violinisten slår upp blicken och söker efter oss. Vi är fortfarande kvar. Staden lyssnar fortfarande. Fiolen av istidsgran är inte för stor för honom, och den är inte sprucken. Den är gjord för honom, och när han låter melodin övergå i den tredje del han själv inte visste fanns, då vilar instrumentmakaren äntligen lugnt i sin grav.

I den tredje delen har musiken hittat hem. Där finns en lycka bortom allt vad städer och stenslott har att erbjuda. Dessa toner håller allt vad stadens lycksökare letar efter. De är stjärnorna ovanför huvudet på astronomen när dennes stad för första gången drabbas av strömavbrott, och de är den ökande pulsen när hon för första gången ser Vintergatan sträcka ut sig över natthimlen. De är poetens darrande fingrar när hon kommer hem från ett evighetslångt nattpass och öppnar kuvertet där hennes första erbjudande om utgivning ligger. De är uppfyllandet av en instrumentmakares dröm och slutet på en violinists mållösa sökande.

Violinisten drar stråken över strängarna i en sista, sjungande ton. Stadens tystnad, det högsta beröm en musiker någonsin fått, möter honom. Hans blick strålar när han sänker fiolen och ser ut över folkmassan, men då är vi inte längre där.

 

Var är vi?

 

Vi är tillbaka här, vid vår lägereld. Han behöver inte längre oss. Men vi behöver mera ved.