Drömland

När det hela började sov Lotten H djupt men oroligt. Hon drömde att hon var någon annanstans, i någon annans kropp. När hon sedan vaknade satte hon sig käpprätt upp i sängen med en rynka mellan ögonbrynen. Säker på att hon inte tyckte om den hon varit i drömmen, gick hon upp omedelbart, som för att lägga ett avstånd mellan sig själv och drömmen. Det här var inte en dröm så som hon själv skulle ha velat ha den, hon kände nästan en avsky till den hon tvingats vara i drömmen. Hon styrde stegen mot köket, där hon satte på tekokaren och väntade. Drömmen hade varit klar och stark i färgerna. Den hade utspelat sig utanför en badrumsdörr, mindes hon. Hon öppnade köksskåpen och började rota i hyllorna. Earl Grey eller English Breakfast? I drömmen hade en lillasyster vägrat gå ut från badrummet. Det fick bli English Breakfast. Hennes drömjag hade väntat, lutad mot den tapetserade väggen vid badrumsdörren, i flera timmar. Själva drömmen hade varit lång. Hon fingrade på sin favoritkopp medan vattenkokaren började ånga och sjuda ljudligt. Ibland hade hon knackat, ibland bankat hårt. Systern hade inte svarat, hon hade hållit sig helt tyst därinne. Men när drömjaget lagt örat mot dörrspringan så hade hon frusit i hela kroppen, som om det varit dragigt eller blåst kallt därinne. Lotten funderade över vem hon egentligen varit i drömmen medan hon lät teet dra. Om drömjaget bara hade fått komma in i badrummet så skulle hon ju ha sett vem det var i badrumsspegeln. Nu hade hon bara drömmens beska eftersmak av att inte känna igen sig själv att lita på. Hon var inte ens säker på vems lillasyster hon väntat på. Hon tog ut tepåsen. Lillasystern hade antagligen öppnat badrumsfönstret. Det skulle förklara kylan. Hon slängde den i vasken.

                      Teet följdes av en torsdag som alla andra. Hon cyklade till skolan, bet på naglarna medan hon kisade mot algebran och umgicks med sina närmaste vänner. De var naturligtvis inte nära alls, vart de än gick pratade de i olika riktningar och sökte olika svar. Som himlakroppar på en bestämd bana med predestinerad riktning kunde de nog bara närma sig varandra vart tusende år. Det hände oftare att de kolliderade. Det är nog så det ska vara, reflekterade Lotten när hon väl var hemma vid köksbordet. Dagens mellanmål var cornflakes direkt ur paketet. Det är ju något fint med att vara en himlakropp också, tänkte hon. Flingorna knastrade som om det inte spelade någon roll.

                      Följande natt drömde hon att hon var utanför badrummet igen. Hennes föräldrar i drömlandet var också där. De var hemskt arga. De tog tag i hennes handled gång på gång och sa att de ”måste tala med henne” och ”Kattis, det har gått över en gräns nu”. De höll så hårt tag i henne att armen verkade brytas av för var gång de tog tag i den. Varje gång den knäcktes på nytt gjorde smärtan henne yr och illamående. Hon fick kväljningar och kunde varken gråta eller skjuta dem ifrån sig. Hon försökte förklara att hon inte var Kattis, att det inte stämde, men vaknade istället med ett ryck av att hon slog hårt i kanten på sin vanliga säng. Handleden värkte som om den inte tillhörde hennes kropp längre.

                      När hon tagit sig upp ur sängen bar hon ut sin underarm till köket som om den inte bara strålade smärta upp i hennes arm, utan även radioaktiv smärtstrålning ut i luften. Sedan, när hon lade ett paket frusen spenat mot den, tycktes isblå köld svara strålningen med egna strålar in i handen. Hon höll hela paketet en bit ifrån sig. Både handen och isen som satt där, längst ut på handleden, verkade vara gjorda av andra material än vanlig kropp eller vanlig fryst spenat. Det hela var mycket underligt och på vissa sätt overkligare än i drömmen. Ljuset i köket var också annorlunda. Det hade varit så skärande skarpt och äkta i drömmen medan det nu bara hängde i luften, oberoende av ljus eller lampor. Hon sträckte ut handen för att känna på luften men hejdade sig mitt i rörelsen av en ny smärtvåg upp för armen. Handleden behövde viras om hårt med bandage innan hon kunde ta sig till skolan.

                      När hon cyklade iväg var luften full av ljus trots att smutsgula regnmoln hängde i tunga sjok från himlen. Själva luften luktade regn så hon cyklade så snabbt hon kunde utan att stödja på sin ömma handled. Den hade nu börjat likna en lilafläckig klump bredvid hennes bleka vänstra.

                      Skolan var fortfarande stängd för natten när hon kom fram. Trots att hon inte tyckte att hon hade någon rätt att bli besviken på det så blev hon det. Klockan kunde ju vara vad som helst och det var hennes eget fel att hon var där vid fel tid. Ändå var den låsta dörren avvisande på ett sätt som sårade henne, som om den ville påminna henne om att hon var ovälkommen och utan ett sammanhang. Här står jag, tänkte hon. Här står jag utanför en stängd dörr medan radiovågor, drömmar och kosmisk strålning färdas med varsin riktning kring mig. Hon kunde riktigt se dem. Själv hade hon ingen aning om vilken riktning hon hade.

                      Hon ledde cykeln några kvarter som om hon visste vart hon var på väg. I själva verket hade hon aldrig varit på väg till skolan: hon hade cyklat iväg tidigare för att få hjälp med sin handled. När hon bestämt sig för det vände hon cykeln men hejdade sig. En orakad uteliggare hade ropat hennes namn, tyckte hon. Lotten kände sig plötsligt så förvirrad, hon hade med ens blivit osäker på om han ropat hennes eller drömjagets, Lottens eller Kattis namn. Han borde inte veta något om de konstiga drömmarna. Hon tyckte med ens att han skrattade åt henne, åt hennes förlamade blick, åt hennes spända käkar. Som om han ville säga något mer eller något värre, hävde hon sig omedelbart upp på cykeln med den smärta det innebar. Hon hade egentligen inte blivit rädd för honom, hon hade bara inte kunnat handla annorlunda. Mekaniken i en handling snurrar bara åt ett håll när den inte bromsas, tänkte hon medan hon trampade in i en rondell.

                      Ju längre Lotten cyklade, desto tyngre verkade luften bli. Det regnade nu och regnet föll som sjok av tunga gardiner. I vinden slog gardinerna och hennes kinder hettade där de träffat henne men hon märkte att om hon bara blundade så kändes det inte lika mycket. Den mjuka sidan av regnet var den som vändes mot henne då. Efter några minuter visste hon att hon var framme vid akutmottagningens infart så hon slog upp ögonen och rullade in. Vattnet gick ända upp till tramporna nu, så fötterna var dränkta, men hon frös ändå inte av sina blöta kläder när hon lade cykeln ner i vattnet. Hon vadade in och slog sig ner i väntrummet. Det var tomt, så när som på en pojke i hennes egen ålder. Han hade skurit sig på en trasig spegel, berättade han. Han visade. Hennes mage vände sig inom henne, hon hade inte velat se det. Sedan frågade han varför hon var så blå. Frågan kom rätt naturligt. Hon hade inte tänkt på det innan, men han hade rätt i att hon blivit helt blå. Händerna, jackan, håret – och hon skulle gissa även ansiktet – var svagt blåfärgade.

                      ”Jaha, du menar det här? Det är en missfärgning bara.” Han såg måttligt intresserad ut men frågade om det var därför hon var där. Hon funderade ett ögonblick och förklarade sedan så sakligt hon kunde att missfärgningen kom från regnet, hon hade inte märkt den först men hon hade naturligtvis kunnat gissa att morgonen skulle regna blått. Det hon sökte för var handleden. Sedan fortsatte han tala om spegeln. Trots att de var de enda i väntrummet tog det lång tid innan han blev inropad. Så han fick berätta länge om sin skada. Det fanns mycket att säga.

                      De bytte telefonnummer, innan hon ropades in och fick veta att radius var bruten. Så hette benet, förklarade läkaren och visade. Hon gipsades mellan knogarna och armbågen innan hon cyklade hem. Skolan fanns ju kvar. Hon orkade inte tänka på den just nu. Redan samma natt drömde hon vidare.

                      I drömmen var hon återigen vid badrummet. Ändå var någonting annorlunda denna gång, hon visste något mer. När hennes föräldrar sträckte sig efter henne skrek hon att de hade fel. Men de var helt tysta nu. Deras tystnad var tryckande, den var överväldigande, hon var tvungen att skrika för att överrösta den. Hon ville förklara för dem att badrummet var tomt. Det fanns inget att vänta på. Men deras tystnad kom hela tiden i nya, överväldigande vågor. De blev värre och värre i drömmen: först tyngdes luften av deras tystnad men sedan blev den tryckande och började vibrera. Den vibrerade så högt att de inte hörde henne, trots att hon skrek tills hon blev hes. De bara tittade på henne. De stod helt stilla. De bara tittade. Hon hade ingen röst kvar men fortsatte att skrika, hur kunde de göra så här? Hon tog upp en stor grön glasinsekt och kastade den mot dem, men den krossades mot en hög störtvåg av tystnad som kom emot henne, som om den kastats mot sten. Hon grät av ursinne och raseri när hon rusade ut ur huset. Hur kunde de svika sin dotter så? Själv skulle hon hitta flickan.

 

Lotten H vaknade flämtande när hennes drömjag smällde igen ytterdörren efter sig. Hon satte sig upp. Hennes fingrar darrade och tinningarna bultade. Hon var osäker på vad som hade skrämt henne så i drömmen. Kanske var det den solida tystnaden, störtvågorna av tystnad som mött henne som om en oceans vindar legat bakom. Hon skulle aldrig vilja uppleva något sådant. Alltså, hon skulle aldrig vilja uppleva det igen. Eller snarare: det var någonting hon drömt om hur det skulle vara att uppleva men inte ville vara med om på riktigt. Hon stönade högt. Tankarna surrade som instängda bin i huvudet på henne. Så kunde hon inte ha det, hon tog på sig en yllekofta och gick ut. Himlen var stjärnklar och så oändligt stor att det gjorde ont att gå under den. Att veta, att se, att känna att man bara var ett sandkorn i universum gjorde ont. Hon gick in igen och hämtade ett paraply. När hon gick längs de svagt upplysta gatorna under sitt paraply såg hon istället på hur asfalten glittrade i mörkret. Hon hörde någon ropa bakom henne. Densamma gick ikapp henne bakifrån. Det var Spegelpojken. Han såg ut att må betydligt bättre än igår men hon frågade honom ändå hur det var med speglarna.

                      ”Ja såret är det bättre med. Men du vet hur det är med speglar. Aldrig visar de hur det egentligen är med någonting.”

                      ”Gör de inte?” svarade hon förbryllat.

                      ”Nej det är klart de inte gör, har du någonsin sett verkligheten genom ett spegelglas?” Hon försökte komma underfund med vad han egentligen hade sagt men bestämde sig för att rätt och slätt säga:

                      ”Jaså den verkligheten. Nej, den har jag faktiskt inte heller sett.”

De gick en stund sida vid sida under hennes paraply innan han stannade ett ögonblick, kysste henne och gick. Hon fortsatte själv under sitt paraply, djupt i tankar. Om kyssar hade haft ett material så hade den här bestått av papper. Fast vem har sagt att en kyss inte kan vara gjord av papper? Hon undrade om serien av drömmar skulle fortsätta ifall hon gick hem och lade sig. Hon var nästan säker på det. Lotten tvekade i dörren men gick till slut in. I samma ögonblick som hon blundade och slappnade av under täcket fortsatte drömmen.

 

Kattis möttes av ännu en svagt upplyst, labyrintliknande gata, när Lottens blick återigen såg ut genom hennes ögon. Hon hade vandrat länge och var både osäker på var hon var och vart hon skulle. Kanske hade hon gått i cirklar längs de glittrande asfaltsgatorna. Hon stannade till men hon kunde samtidigt inte tro att hon hade det – hade inte varenda gata sluttat nedåt? Hon fortsatte vidare i snabbare takt, det var klart att hon gick rätt. Lillasystern fanns här, alldeles runt hörnet eller på nästa gata. Hon skyndade, hon var säker på att det var nu hon skulle hitta henne, men mötte istället Spegelpojken. Han tog tag i hennes handled och hon ryckte till, den var fortfarande öm, kunde han inte släppa? Hon bad honom både argt och bedjande. Han såg på henne, nästan föraktfullt som för att säga att det var fel på henne. Inte förrän silhuetten av en man, uteliggaren som ropat efter Lotten tidigare, kom in på gatan släppte han henne. Uteliggaren bara stod där. Spegelpojken hade stelnat som om han blivit tagen på bar gärning. Kattis såg mellan dem, de stod stilla som stoder av is. Hon drog ett häftigt andetag men fortsatte genast att gå vidare, sådant här fick inte hindra henne.

                      Bland hustaken framför henne tycktes solen ha skurits av på mitten och gick nu upp som två apelsinskivor åt varsitt håll. Synen var makalös, aldrig hade solen gått upp dubbelt tidigare, men Kattis såg det inte. Hon såg bara de glittrande gatorna hon letade bland. Hon kunde inte se något mer. Hon letade efter sin syster.

 

Lotten H vaknade som ur en vanlig dröm den morgonen. Det hon funderade mest över var hur hon i drömmen kunnat veta att solen tudelats utan att ens ha sett det. Varför drömde hon sådana drömmar? Hon hade en känsla av att det var någonting som hon inte hade förstått, som gjorde henne dummare än andra. När Spegelpojken talade verkade han ha förstått verkligheten. Hon kanske hade gjort honom orätt. Hon ringde upp honom och bad om ursäkt för att hon hade drömt om honom som en taskig person. Han verkade nöjd med att hon hade drömt om honom överhuvudtaget. Hon undrade varför hon ringt honom. Samma dag träffades de igen. Sedan, under natten som kom, fortsatte drömmarna.

 

Kattis hade gått i flera dagar när hon hittade sin syster på en dammig avfart, lutad mot en trasig gatlykta. Flickans mascara blödde över ansiktet medan hennes bara axlar frös i mörkret. Hon tittade inte upp när Kattis satte sig på huk framför henne på den förgäves hoplappade asfalten. Sprickorna syntes trots att svart asfaltstjära hällts i skarvarna. Hon strök sin syster över håret medan trasiga moln tumlade över himlen ovanför dem. Flickan hade egna bandage kring handlederna.

                      ”Tänk att du är fin till och med i den här skiten”, skrattade Kattis samtidigt som hon rufsade till lillasysterns lugg. Systern skrattade till i gråten. Förlåt ville hon säga. Istället drog Kattis i henne.

                      ”Kom nu. Du måste komma.”

                      Flickan nickade svagt.

                      Den natten sov de i samma säng.

 

***

 

Dagen efter var Lotten H lättad som om systern hade varit hennes egen. Hon försökte berätta det för Spegelpojken. Han nickade och höll med om att det var bra efter en stunds uppfordrande tystnad. Skulle han inte ens fråga vems syster det var? Skulle inte någon av atmosfärens alla kroppar och sändningar stanna till för att tillkännage vad som hänt? Men rymden surrade och han bjöd henne på bio. Hon försökte stänga av sina tankar, intala sig att det var självupptaget att tänka dem och ansträngde sig för att hänga med i The Amazing Spiderman 2. Efteråt kysste han henne, men hennes hjärna kunde fortfarande inte släppa systern och drömmarna och rymden. Hon bestämde sig för att det var taskigt att kyssa honom och tänka på annat.

                      ”Jag tror jag måste gå nu.”

                      Han kysste henne igen, och följde henne längs de mörka gatorna. Han ville visa henne var han bodde och han hade faktiskt rätt i att det inte var en omväg. Vid porten stannade de. Han kupade sina händer kring hennes ansikte och kysste henne igen. Han sa att hon var det finaste han sett. Hon skrattade ofrivilligt till.

                      ”Näst efter dig själv, eller?”

                      Hon hade inte menat att vara näsvis och var först osäker på om hon sårat honom. Hans blick var hård som glas. Men istället för att knuffa henne ifrån sig drog han henne närmare. Han höll henne mot väggen och skäggstubben rispade hennes hals så att den sved när han kysste henne på nacken. Hans mun var överallt, som om han ville äta upp henne. Hon försökte hålla honom ifrån sig. ”Nej”, viskade hon. ”Nej snälla, jag vill inte.” Hon ville be om ursäkt men det var försent, han struntade i allt hon sa. Han struntade i vad hon ville, han struntade i att hennes kropp hade stelnat i hans armar. Han greppade tag om hennes vänstra handled, den utan gips, och tryckte henne mot väggen med sin kropp. Det handlade inte längre om henne. Det handlade om honom.

                      Hon kunde inte göra något och hans händer var överallt. Hon kände hur hennes kropp gradvis slutade tillhöra henne. Den var hans nu, hon kände inte längre igen den. ”Snälla”, viskade hon, ”du vet ju att du kan nu. Då måste du väl inte göra det?”

                      Det gjorde så ont att vara i sin egen kropp. I kroppen som tidigare varit hennes egen. Hon blundade för att inte se. Hon somnade för att inte höra.

 

Kattis vaknade svettig med ett ryck. Hon skakade som efter tårar och hennes kropp kändes domnad. ”Vad gör han, vad gör han”, stönade hon. ”Hur kan hon låta honom göra det?” Hon satte sig käpprätt upp och såg sig om efter lillasystern. Flickan sov fridfullt, som ett barn som somnat efter en lång saga snarare än efter verkliga törnar.

                      ”Åt helvete med verkligheten”, muttrade hennes storasyster medan hon skrev en lapp och tog på sig skor. Hon sprang ner för trapporna och cyklade snabbare än vad benen egentligen förmådde. Hon visste vägen, hon hade sett hur de gått efter bion. Cykeln skakade fram över kullersten och trottoarkanter. Hon höll på att cykla på en alkoholiserad man. Till slut nådde hon trappuppgången. Hon rusade upp, slog upp dörren och sprang in. Med ens stannade hon till och vinglade lite. Var var flickan? Hon kunde inte minnas från sin dröm, det var här hon vaknat. Mjölksyran pumpade så hårt att hon inte kunde stå upprätt. Det unkna rummet snurrade omkring henne och linoleumgolvet gungade, men hon kunde urskilja flickan i en soffa genom mörkret. Sakta satte hon en fot före den andra och korsade den gungande linoleummattan. Soffan var inte långt bort. Efter ett skälvande andetag sträckte hon sig efter Lotten och drog upp henne till sittande. Kattis greppade hårt tag om hennes axlar.

                      ”Vi måste gå nu”, viskade hon. Hon stålsatte sig och viskade det igen innan hon hjälpte flickan upp. Rummet snurrade och Lotten lutade sig tungt mot henne men hon visste att hon inte hade ett val. Hon skulle ut.

                      De vinglade ner för trapporna, Lotten var svår att styra eftersom hennes blick hade fastnat vid en punkt i luften. Nere på gatan var Kattis orolig att flickan skulle falla när hon hjälpte henne upp på cykeln, men flickan satt så stelt att hon varken kunde trilla eller gå av pakethållaren själv. Det kändes som den längsta sträckan Kattis någonsin cyklat. Den andra satt lydigt på pakethållaren men det var så outhärdligt tungt. Varje cykeltag brände i musklerna och hennes hjärta hamrade som en galen fågel. Plastpåsar och bortslängt skräp virvlade runt dem i vinden, samtidigt visste Kattis att det hon nu gjorde var rätt. Hon visste att hon kunde klara det. Hon visste att hon skulle klara det.

 

Det var efter en bultande evighet av asfalt och kullersten som de slutligen började närma sig hemmet. De slängde cykeln i en buske innan de klättrade upp för den sista trappan. Kattis kunde inte minnas efteråt om de krupit upp eller använt räcket. Hon somnade på golvet utanför badrummet. Nu var det Lotten som stod därinne. Hon stod där och grät i duschen och försökte tvätta bort honom. Hon försökte tvätta bort hans händer från sin hud och hans äganderätt över den. Hon gnuggade huden rödflammig. Hon grät så att hon inte orkade stå upp mer. Hon låg på golvet under duschstrålen och skakade av tårar.

 

***

 

Morgonen därpå lyste solens strålar så skarpt att de skar hål i barken på ett gammalt träd. En äldre man i deras trappuppgång dog när han såg solen gå upp. Lotten vaknade på madrassen bredvid sin lillasyster. De var där tillsammans. Allt var bra nu. Hon gav sin syster en puss på näsan. Lillasystern rynkade pannan i sömnen och lite saliv rann på kinden. Solen fortsatte att skära springor i persiennerna. Snart skulle ansvarsmoln hopa sig för dem men ännu var allting perfekt.