Den bästa dagen

Det här är kanske den bästa dagen någonsin. Smaken av det ljumma vattnet blandat med löv som fallit från trädet ovan: det är den mest utsökta drickan i hela världen. Du har det metalliska från zinkbaljan, där vattnet legat i en vecka. Du har den gröna, fruktiga bismaken från de späda löven och blombladen som skakats av i vinden. Du har den dammiga känslan av askan, som fortfarande ligger tjock i luften, flera dagar efter det som skett. Jag gräver mina hovar djupare ner i leran, tar ännu en djup klunk. Människorna vet verkligen inte vad de missar. Långsamt öppnar jag ögonen, viftar bort en fluga med svansen. Det är en dimmig morgon, dimman ligger som ett täcke mot marken. Eller är det vi som ligger mot morgondiset? Jag vet inte och jag vill inte tänka på det. Min hjärna är väldigt liten, och den klarar inte Stora Tankar. I alla fall inte många på en gång. Och just nu är jag faktiskt upptagen med den stora vattenupplevelsen, så jag kan inte riktigt tänka på de fysiska dimensionerna av dimma. En liten ko kan inte förvänta sig ha svaret på allt.

Kyrkklockorna ringer inte nuförtiden, men jag vet ändå att det är dags att återvända till stallet. Solen har stigit upp över de bortre husen, hon liknar ett stort rött öga mot de svarta ruinerna. Hon blinkar vänligt mot mig där jag går, klappar mig på mulen med sina strålar. Hon ser mig gå på den stig jag gjort i askan, min alldeles egen stig! Jag skuttar till, så att askan flyger omkring mig när jag landar. Lämnar en fläck med bara kolsvart lera. Kanske kommer det växa gräs där någon gång. Hur lång tid tar det för gräs att växa fram? Och hur lång tid tar det för hus att växa upp igen? Jag hoppas det inte tar så lång tid, för mitt stall är just nu bara resterna av ett hus. Murarna, som en gång nådde över människornas huvuden, når mig nu bara precis till min skuldra. De brukade vara röda, lika röda som oss kor. Nu är jag nästan lika röd mot den svarta väggen som solen mot de svarta ruinerna. Det gör faktiskt ingenting. Jag tycker om att vara solen.

”Jag är solen, jag är solen”, sjunger jag medan jag lägger mig ner i den sträva halmen. Luften är fuktig, dimman här är lika tät som ute i hagen. Min päls är full av aska, den klibbar mot min hud. Jag försöker skaka av mig den. Ute i byn är allt grått och svart: stigarna, skyltarna, blommorna, husen. Jag vill inte vara grå. Jag vill vara som solen. Jag lägger mig ner, rullar mig i halmen, runt, runt, runt, i väntan på att solen ska stiga så pass högt att jag kan ha ögonkontakt med henne igen, även om jag ligger här nere.

”Ursäkta.” En pipig röst bredvid mitt öra får mig att stanna upp. ”Ursäkta, men vad håller du på med?”

”Tar bort askan”, svarar jag, klipper med öronen. ”Har du smakat vattnet i baljan?” Jag rullar över på sidan, hör ett förskräckt skrik från rösten när jag får leran att skvätta omkring mig.

”Nej, det har jag inte.” Den försöker skaka gyttjan av sig. ”Aldrig någonsin!”

Rösten är en konstig liten päronformad sak. Alldeles grön är den, med två små spretiga rosa ben som den använder för att sprätta i marken. Näbben är en ljusgul, konstigt kort stump och ögonen liknar två små svarta knappnålar som någon tryckt in i skallen på den. I sidan har den två klumpar med fjädrar, som skulle kunna användas för att flyga, men den verkar vara alldeles för lat för det. Rösten säger att den är en fågel, fast det tror jag inte stämmer. Fåglar är större, svartare, har större vingar. De äter maskar. Den här ”fågeln” äter bara solrosfrön och bröd och den är så liten att den hade kunnat krypa in i mitt öra. Men den säger att den kan sjunga, som en fågel, så jag litar på den. Och så är ”fågeln” den enda som är kvar.

”Det är nog kanske den bästa dagen någonsin”, säger jag. ”På grund av vattnet i baljan. Och solen! Hon är på väg upp.”

”Det här är inte den bästa dagen”, fnyser fågeln. ”Det är ingen bra dag alls!” Den kryper upp på min rygg, och fortsätter prata. ”Jag kan inte sjunga! Du vet, jag brukade uppträda, varje kväll. Efter middagen samlades de kring mig, alla människorna, både de stora i ebenholtssvarta kostymer och de små i himmelsblå kjolar. De satt ner framför den gnistrande brasan, och lyssnade, bara på mig! Min röst hördes i hela huset, gick från rum till rum och kunde få även den tröttaste att stiga ner till vardagsrummet, få även den mest sorgsna att le, den vissnaste blomma att växa och …”

Jag ger den ett bestämt slick på ryggen för att försöka få bort lite av leran och den flaxar irriterat med vingarna.

”Vad ska det där vara bra för?”

Jag blinkar bara mot den lilla gröna fläcken på min röda hud. ”Men om du kan göra allt det där, varför är du då så ledsen?”

”För att …” Fågeln lägger sig ner på rygg, suckar. ”Jag har ingen publik.”

”Publik?” Jag viftar med öronen. ”Jag kan vara publik. Jag är publik.”

”Jo, men …” Fågeln skruvar på sig. ”Publik behöver ha två ben.”

”Två ben?” Jag ser ner på mina fyra, prydligt vikta under mig.

”Två ben.” Fågeln nickar, kryper upp på mitt knä. ”Exakt. Och du har fyra, så det går inte för sig. Publik måste ha två ben, så är det.”

Mitt huvud värker lite. Jag är ganska så säker på att det inte är helt rätt, men jag vet inte tillräckligt mycket om publik för att kunna argumentera emot. Dessutom har en annan tanke börjat ta plats i mitt huvud, och den knuffar liksom undan allt annat.

När jag reser på mig, tumlar fågeln ner på marken med en låg duns.

”Vart ska du?” ropar den efter mig, medan jag långsamt släntrar ut ur stallet.

”Hitta publik”, svarar jag, ser mig över axeln. ”Hänger du med?” Två ben. Publik ska ha två ben. Två ben.

”Ska du inte mjölkas eller nåt?” Fågeln skuttar efter mig, så snabbt den kan med sina två små löjliga ben. ”Ko!”

Solen värmer ruinerna. Glassplittret glimmar i solen, och på marken ligger vita blomblad, fallna från träden. Det börjar bli varmare, och dimman drar sig långsamt bort. Eller är det vi som går iväg från diset? Jag vet inte, men jag vet att jag går på rosor, omgiven av stjärnor och med en gnistrande slöja efter mig. Askan dansar i luften och fågeln kryper upp och gömmer sig bakom mitt öra, jag bara frustar bort dammet och fortsätter gå.

”Vart ska vi?” frågar fågeln, borrar sig längre in bakom mitt stora ludna öra.

”Inte helt säker.” Jag stannar upp framför vad jag tror var kyrkan. Tornet har rasat, och ligger utsträckt på marken, som om det solar. Inuti, glimmar altaret med sina ljusstakar och silverstatyetter. Människornas gud har fallit raklång. Jag minns att jag gått förbi här förut, korsat det här torget där kyrkan nu ligger, gått ut på andra sidan och …

Publik har två ben. Framför oss ligger resterna av ett hus, där skorstenen trillat av och fallit ner som stensplitter mot marken. Doften av bränd halm sticker i näsan, men den lilla muren som omgärdar husets innergård tycks vara oförstörd. Fortfarande klättrar rosor över tegelstenarna, fortfarande är blommorna lika röda som solen. Jag sträcker mig fram för att smaka på dem, men stannar. Vädrar. Doften från blommorna är mjuk och len. Som päls. Eller honung.

Publik har två ben. Just det.

Vid sidan om rosenbusken finns en liten dörr i muren. Jag buffar upp den, den glider långsamt upp med ett högt knarrande som skär i den tysta förmiddagen. Gruset under mina hovar blir en liten, knastrande applåd när jag försiktigt kliver in på innergården. Trädgårdsmöblerna ligger huller om buller, och på ett bord ligger en halväten bulle som någon glömt. Fågeln skuttar glatt dit och börjar undersöka den hårda brödbiten, men jag går med snabba steg mot inhägnaden i andra änden av gården.

”Det var som attans”, mumlar jag, petar på det glänsande nätet.

”Vaddå?” frågar fågeln, med munnen full av smulor.

”Ser du vad det där är?” frågar jag, pekar med hoven.

”Ett hål. In under stängslet”, svarar fågeln mellan tuggorna.

”Ett hål in under stängslet till hönsburen”, fortsätter jag. ”Det är inte bra.”

Det ligger en ensam, vit fjäder på marken.

Jag hoppas att hönsen hittat en massa små spadar i deras storlek och sedan grävt sig ut. Kanske tröttnade de på att vara kvar här. De kanske inte kunde se solen från deras lilla bur, och de hade ingen balja med vatten eller halm att lägga sig i. Kanske är de ute i skogen nu, ligger och kuttrar allihop, putsar varandras vita fjädrar och dricker dagg från grässtrån.

”Räven har fått mat i alla fall.” Fågeln skuttar över till mig. ”Var ni nära?”

”Inte särskilt”, säger jag, snörvlar till. ”Tänkte bara att de kunde vara en bra publik. Till dig. Så att du också skulle ha en bra dag.”

”Åh.” Fågeln ser ner på marken. ”Men du, det hade ändå inte funkat. Du vet …” Den kliar sig under vingen. ”Publik måste ha fingrar.”

”Fingrar?” Jag ser ner på den, vrider på huvudet.

”Fingrar.” Fågeln smackar med näbben. ”Fingrar, just det ja. Så höns går inte.”

”Fingrar …” Jag tänker. Jag känner hur det knakar. Det nästan gör ont i huvudet, för jag har en annan tanke som håller på att krocka, som jag inte vill tänka på just nu. Fingrar …

Jag vet precis vart vi ska gå. Vi brukade gå förbi, när vi skulle gå till en annan hage. Genom staden brukade vi vandra, alla på ett led. De brukade leda oss, människorna, och se till att vi inte krockade med människor eller hästar eller något annat läskigt. De lovade att inget ont skulle hända oss. De lovade hönsen samma sak, när de stängde in dem. De lovade att beskydda.

Fågeln och jag är på väg igen, vi följer samma stig som hela flocken gick.

Kvar på innergården ligger bara trädgårdsmöblerna, och den lilla vita fjädern.

Solen ser på oss, hennes blick känns varm mot min päls. Hon ser oss röra oss genom staden, över kullerstenarna, genom askan och in i ännu mer aska. Hon ser mina steg bli tyngre, min svans sloka och hur fågeln kurar ihop sig bakom mitt öra igen. Och hon värmer mig, tills jag kan gå lätt igen.

Framför ett hus stannar vi. Inga rosor. Bara en fasad i trä, som nu är förkolnad. Glaset i skyltfönsterna är splittrat, och mannekängerna ligger huller om buller. Dörren står på glänt, och jag tränger mig in i den smala dörröppningen. Dammigt solljus letar sig in genom fönsterna, får hyllorna att kasta skuggor över det mörka träväggarna. Fågeln hoppar ner från mig, kollar med stora ögon runt på alla paketen.

”Här borta”, säger jag, går försiktigt mot mannekängen. Jag ser på den livlösa dockan, förstår inte riktigt hur den ska likna en människa. Människor är mjuka. De har ögon. Och de pratar, hela tiden. Den här är bara helt stilla. Försiktigt tar jag loss föremålet som varit på dess hand, håller det mellan mina tänder.

”Den här har fingrar.” Jag spottar handsken på marken framför fågeln, som försiktigt pekar på den med ena foten. ”Men jag vet inte helt …” Jag känner en rysning i magen, djupt nere, kanske tredje eller fjärde magen. ”De säger att sådana här görs av läder, som i själva verket är …” Jag lutar mig fram, viskar: ”Koskinn.”

Fågeln skakar på huvudet, kryper försiktigt in i handsken. ”Det är en myt”, säger den. ”I själva verket är de gjorda av bläckfiskar.”

”Bläckfiskar?” Jag nosar på handsken. ”Vad är det?”

”Bläckfiskar är små fiskar som lever i havet. De har åtta ben, det är fingrarna i handsken.”

”Åtta.” Jag räknar noggrant efter. ”Men den där har ju bara fem.”

”Man hugger av de tre sista förstås.” Fågeln kommer ut ur handsken, skuttar bort till mig. ”Det är ganska så uppenbart.”

”Ja, det är det.” Jag ser på fågeln. ”Men gör det ont på bläckfiskarna då? När man hugger av armarna? Känner de det?” Jag flyttar vikten från en hov till en annan. Jag har en sån konstig känsla i fjärde magen, som inte går att placera. ”Varför gör saker ont egentligen?”

Fågeln tar ett djupt andetag, lägger sin vinge på min mule. ”Det är en väldigt stor fråga.”

”Som kräver en Stor Tanke”, mumlar jag, slickar mig om nosen, ser fågeln i ögonen. ”Men funkar den som publik?”

”Tjaaa …” Fågeln skruvar på sig. Ser på resterna av bläckfiskarna. De ser ledsna ut, slokar med de armar de har kvar. ”Publik behöver ha … långt hår. På huvudet.”

”Långt hår?”

”Långt hår.” Fågeln nickar. Den lutar sig framåt, ser på mig med sina små knappnålar till ögon. ”Vet du vart vi kan hitta det?”

Jag funderar. Fokuserar. Tänker bara på det. Långt hår. Människorna brukade ha långt hår. De brukade ha långt hår som de gjorde blomsterkransar till och ibland brukade de göra en till mig också och knyta blommor runt min svans och sedan … Långt hår. Vi måste ha publik. Så att fågeln kan få en bra dag. Den nog kanske bästa dagen någonsin.

Och så går vi igen. Allt vi gör är att gå nuförtiden. Går från stallet, till baljan, runt i byn och tillbaka. Gå och gå medan vi nosar efter gräs och gör stigar i askan. Jag ser upp mot himlen, på en strimma av moln, och undrar vart de andra korna går nu. De sa att de skulle gå någon annanstans. Ut i skogen. För det fanns ingen anledning att stanna. Nu när allt bara var aska och ingen kom för att mjölka oss. Jag har en så konstig känsla i fjärde magen. De sa att de inte skulle låta något ont hända oss. Jag minns en blomsterkrans, gjord av röda blommor, lika röda som solen. Alla byggnaderna är som svarta skuggor, askan sticks i mina lungor. Jag minns lågorna, lika röda som rosorna och solen och jag vill inte tänka mer. Publik har långt hår.

Och vi når ett hus, på andra sidan byn, när vi gått över aska och kullerstenar. I utkanten, just där byn börjar bli skog står huset, eller ruinen av det. En gång i tiden fanns det höga tegelmurar, ett tak som glänste i solen, stora fönster in till balsalar och matsalar, och buskar som liknade djur men inte var det. Nu är allt som är kvar sot. Och så stålgrinden, som svänger fram och tillbaka i vinden.

Fågeln klättrar upp på min rygg, trycker sig mot min varma päls. Den säger ingenting när jag försiktigt trycker grinden till sidan, kliver in i den svarta trädgården. Om jag rör något, kommer det falla ihop, och askan kommer flyga bort med vinden. Jag går så försiktigt jag kan, ser noga var jag sätter mina hovar, för att inte förstöra något mer. En gång i tiden brukade det bo människor här. Jag brukade se på dem, från hagen i utkanten av skogen, och de brukade se på mig. Sedan gjorde de blomsterkransar åt mig. Nu öppnar jag försiktigt den en gång gröna ytterdörren med min hov, kliver in i huset. Jag kan inte föreställa mig hur det en gång var, för kor är inte i sådana här hus. Men under dammet på golvet syns fortfarande ett schackrutigt golv, och mitt framför mig ligger en krossad ljuskrona, med sina kristaller spridda som stjärnor över natthimlen.

”Det brukade vara mycket finare här”, suckar fågeln, lägger sig ner mot min hals. ”Mycket finare.”

Jag tror att den blundar. Medan jag går över kristallhavet gömmer den sig. Jag bär den förbi väggar som en gång burit porträtt, över glasskärvor som glimmar under mig, förbi gardiner som varit blå som himlen och krossade fönster som låter solens röda ljus försiktigt leta sig in i varenda mörk vrå. Jag kan inte rummen, jag vet inte vem som bodde här, och jag har en konstig känsla, som gnager djupt nere. Jag går över röda droppar på marken, små solar i askan. Men fågeln måste få sin publik. Publik har långt hår.

”Här.”

Inne i rummet luktar det sot. Jag ser skelett av sängar, brända böcker, en fågelbur med vidöppen dörr, resterna av ett dockhus. Flagnande ljusblå tapet, med gröna fåglar på. Samma tapet i dockhuset, med dess små möbler. Och i huset ligger dockorna, med sina små smälta vaxansikten och sotiga kläder. Bara en av dem har en liten tuss blont hår kvar. Jag lyfter upp den i kjolen med mina tänder, lägger den försiktigt på marken framför mig.

”Den här har långt hår”, säger jag så tyst att det knappt är ett ljud. Fågeln hoppar ner från min rygg, ser på den lilla dockan med det smälta ansiktet, tar ett så djupt andetag som en liten fågel kan ta.

”Minns du när de kom.” Den ser upp på mig, dess spegelblanka ögon möter mina.

”Funkar den där som publik?” frågar jag.

”Minns du när de kom, eller har det redan försvunnit ur ditt huvud?” fortsätter fågeln, tar ett steg närmare mig. ”Minns du när de kom? De där andra människorna, med facklor och svärd. Minns du? Månen var alldeles vit, och sedan var allt bara rött och svart. Eld och aska.”

Jag vänder bort blicken. Mina magar vänder på sig, rör sig runt. Kommer tankar egentligen från hjärnan? Jag vill hellre tänka på det, annat ryms inte i mitt huvud.

”Minns du hur alla sprang, hur de bara tog vad som var närmast dem, och sedan sprang? Bort från det onda?”

”Funkar den här som publik?” frågar jag, flyttar vikten från ena hoven till den andra. ”Bara svara snälla, funkar den som publik?”

Fågeln lägger sin lilla vinge på min stora mule. ”Minns du när de lämnade oss?”

Jag snörvlar. ”Det ryms inte i mitt huvud.”

Det får inte plats. Det går helt enkelt inte in. Allt som får plats är solen och blomsterkransar och rosor och glassplitter och fjädrar och så vattnet från zinkbaljan. Smaken av vatten som är smutsigt för att det inte finns någon som byter ut det.

Det får inte plats. Det är ingen Stor Tanke, det är något annat, som varken ryms i hjärnan eller mina magar eller någonstans i hela mig. Jag är bara en liten ko. Jag kan inte ta in hur mycket som helst.

Fågeln klappar mig försiktigt på mulen med vingen. Långsamt, mjukt. Mina tårar liknar glasskärvor, när de glider nerför kinderna.

”Varför sa du sådär?” mumlar jag. ”Det skulle ju vara en bra dag.”

Den svarar inte, kramar bara. Den är så liten, och luktar så illa, men nu, just nu känns den som solen.

Jag blundar. Andas.

”Den funkar bra som publik”, säger fågeln till slut. ”Dockan. Den har långt hår.”

”Vad bra.” Jag öppnar ögonen. ”Kan du sjunga nu då?” Fågeln skruvar på sig, men jag avbryter den innan den ens har börjat. ”Nä, du måste ha rätt scen.”

Fågeln kryper upp på min axel. ”Tar du oss dit då?”

Jag nickar, plockar upp dockan.

Solen sjunker långsamt ner bakom skogen medan jag går. Jag sätter ena hoven framför den andra, känner hur tunga mina andetag är, hur min päls är alldeles dammig och hur min mage kurrar. Det här är inte den bästa dagen, men den behöver inte vara det. Solen håller på att gå hem, hon ska gå och lägga sig. Min kropp är så tung, jag vill bara lägga mig ner i den blöta gyttjan, rulla runt tills jag är lika svart som husen. Jag vill inte vara solen. Jag är ingen sol. Jag är en liten ko. Men jag fortsätter gå. Bort från byn. Från askan, in i det daggvåta gräset i skogen. Bakom mig finns spillrorna av hus, framför mig står stammar som sträcker sig upp mot himlen. Eller är det himlen som sträcker sina fingrar ner mot träden? Vinden från skogen är kall, frisk. Doften av barr sticks i mina näsborrar, och jag stannar upp, skakar på mig. Vinden bär bort askan i min päls, allt det gamla, snart kommer den svepa med sig hela byn.

Det är bara jag och fågeln som är här. Och vi rör oss bort. Upp för en kulle, tills träden glesnar och jag vadar i gräs som når mig till hornen. Strävt, grönt. Det kittlas i pälsen. Små djur kravlar mellan bladen, surrar kring mig, och jag viftar bort dem med svansen. Fågeln kurar ihop sig bakom mitt öra, vaggas av mina stadiga steg. Snart är vi uppe vid krönet, ända uppe vid molnen.

”Dags att stiga av”, säger jag, dumpar dockan framför mig och låter fågeln hoppa av innan jag lägger mig ner.

Nedanför oss ser vi ett hav av gröna träd, som prasslar i den stilla vinden. De pratar med varandra, om allt de sett och hört, om solen, om stjärnorna, om månen. De liknar blommor nästan, blommor som man kan plocka. Fläta in i svansen. Jag undrar hur de smakar. Och som en ö, mitt i det gröna havet ligger byn, en svartbränd prick. Som ett hål, rakt ner i ingenting. Jag ser alla de små husen, bara spillror nu, det fallna kyrktornet, det små kullerstenarna, mitt stall, och om jag kisar, zinkbaljan. Alla färger har försvunnit, det är bara svart och grått. Som om någon tappat en stor droppe bläck mitt i det gröna. Nere i byn är det tyst, men här uppe hör vi alla syrsorna, som spelar så högt de kan.

Ibland undrar jag, när frågan ryms i mitt huvud, om människorna såg sig om när de lämnade, om de tänkte på mig.

Fågeln, som nästan lyser mot det mörka gräset, lägger sig mellan mina framben, med huvudet lutande mot mitt knä.

”Ska du inte sjunga?” frågar jag. ”Du har ju publik nu.”

”Hmm. Ja.” Fågeln skuttar lite närmare. ”Men du.”

”Men jag.” Jag sträcker ner mitt huvud till den, och den lägger sitt lilla huvud mot min kind.

”Du får sjunga med.” Den kryper upp på min axel. ”Så fler hör. Vi sjunger. Tillsammans.”

Och det gör vi. Så högt som vi bara kan. Vi sjunger för dockan, som ler över hela sitt smälta ansikte. Vi sjunger för solen, som nu har gått och lagt sig. Vi sjunger för hönsen, var de nu är. Vi sjunger för rosorna och bläckfiskarna och de andra korna. Vi sjunger för stjärnorna, som tittar fram och för vinden, som bär med sig doften av dagg. Vi sjunger utan publik, för vi är de enda här, och vi sjunger för människorna, så högt vi kan, för de lämnade oss kvar.

”Det här är”, säger fågeln till slut, alldeles hes. ”Kanske den bästa dagen någonsin.”

Och jag känner att det är en Stor Tanke på gång, en tanke som inte ryms i en liten kohjärna; den fyller hela mitt hjärta och jag känner den, på det yttersta av tungspetsen, som den metalliska smaken av vattnet från zinkbaljan.