Blunda så ser du

Tillsammans slog vi oss ner på parkbänken. Den som stod lite avskilt under gatlyktan, strax intill strandkanten. Du satte dig först. Jag satte mig bredvid. Rimfrosten bet i våra kinder och vi kunde båda känna doften av vinter som stack i våra näsor. Det var en stjärnklar stilla kväll.

”Har du tänkt på att Karlavagnen påminner om en gammaldags grötslev?”

Jag kunde inte hejda orden som slank ur mig, men du satt bara avvaktande. Lite förvånad och väldigt nyfiken. Du sa till mig att det inte var något du tänkt så väldans mycket på, men att det låg någonting i vad jag sagt. Sedan lyfte du blicken mot stjärnhimlen och bad mig att berätta mer.

”Säg mig vad du ser”, sa du.

Så jag berättade för dig, vad mina ögon berättade för mig.

”Jag ser stjärnor. Och jag ser trädens nakna armar som sträcker sig efter dem. Fast de är inte riktigt nakna”, avbröt jag mig själv. ”De ser snarare ut att vara pudrade med florsocker och kantade med kristyr, som pepparkakor. Och bredvid dem ser jag gatlyktornas klotrunda sken.”

”Som små eldar”, fyllde du i utan att vända blicken från himlen.

”Som små eldar”, medgav jag.

”Jag ser sjön som ligger stilla. Inte frusen, bara i vila. Som om den sov. Och jag kan se månen som speglar sitt ansikte i dess spegelklara stillhet.”

Vi satt tysta ett slag innan jag fortsatte: ”Frost. Både i gräset och på vägen. Det ser ut som om hela världen vore frusen.” Det var inte bara det att jag såg frosten framför mig. Den kändes i varje muskel och varje inandning. Den hördes i varje steg. Frosten kändes helt ner i lungorna och den kyliga smaken av sen vinterkväll dröjde sig kvar i munnen.

”Som om någon strött stjärnstoft över världen”, sa du där du satt på bänken. Med ansiktet riktat upp mot de tusentals ljus som såg ner på oss från natthimlen.

”Kan du också se det?” frågade jag.

Du nickade sakta. Eftertänksamt, som om du väntade på att bilderna skulle ta form. Du skrattade inte, men du log.

”Ja. Jag ser det också.”

Du berättade att du såg stjärnor i gräset. Likt kristaller som spreds med vinden. Sakta skulle de krypa ner i vattnet, sa du. I varje djup sjö och grund pöl skulle de skänka stillhet. Du såg frosten som sakta kröp fram över vattnets yta. Men ännu var den inte stillad. Fortfarande sågs ringar på vattnet där en fisk hoppade, berättade du.

Du viskade tyst, som för att inte väcka den värld som sover: ”Jag ser snö.”

”Gör du?” frågade jag. Marken må ha varit glittrande vit av frost, men under det tunna lagret av is fanns bara sovande gräs och fridfull sten.

”Blunda så ser du den också”, svarade du.

Så jag blundade.

En ensam flinga föll mot den kala marken. Sakta singlade den sig ner. Den hade inte bråttom, istället rörde den sig fridfullt. Tyngdlöst svävande som en ensam fjäder. Lika vacker och oskyldig som ett litet barn. Så plötsligt var marken vit och sjön frusen. Jag såg det för mitt inre. Orörd snö i drivor och siluetten av en skridskoåkare. Bakom rimfrosten i varje fönster lyste adventsljusstakar och ur alla skorstenar steg rök. Där var inte längre en snöflinga. Istället föll miljoner av dem från himlen, som stjärnor på fall. För mitt inre såg jag den jul som varje barn drömmer om. I den drömvärlden ville jag stanna. För verkligheten var bara kal och kylig, men din röst förde mig tillbaka.

”Det är en sagolik kväll vi får ta del av”, sa du och din näsa lyste röd där du satt på parkbänken. Under månens och gatlyktans sken.

”Visst vore det väl drömlikt att kunna stanna här. Just här. På den här bänken. Och få lyssna till nattens viskningar och nynna till morgonens sånger. Att kunna sitta här och höra stjärnorna klinga som vaggvisor för många sovande barn. Att vaka över stillheten. Som den trygghet som vakar över den som sover.”

Du skulle inte vara ensam, sa du. Mannen i månen skulle hålla dig sällskap. Det gjorde mig ändå sorgsen. Tänk om han inte var hemma? Tänk om han gick ut och du satt ensam kvar? Så jag frågade dig om det inte skulle bli kallt och du skrattade tyst. Inte på det där roade sättet, men på det sätt som bara den som ser allvaret skrattar. Jo, visst skulle det bli kallt, sa du då. Det var ju trots allt bara en dröm. Ett önsketänkande. Vi satt tysta.

Det var då ljuset från en ensam stjärna sköt som ett skott över himlen och lämnade ett flyktigt streck av vitt ljus efter sig.

”Ett stjärnfall”, sa jag.

Du ryckte till som om någon slet dig från den plats där dina tankar vandrat ostört.

”Jag missade det”, sa du, men jag skakade bara på huvudet.

”Såklart du inte gjorde. Du satt ju precis här. Önska dig något!”

Du skulle just säga emot när jag tog din frusna hand i min.

”Du vet att jag har rätt.”

Jag frågade om du frös och du nickade sakta. Motvilligt. Måhända var det dina frusna händer som tvingade dig. Det gjorde inget för mig. Klockan var sent slagen och i skon hade tårna börjat domna. Där hemma skulle de snart börja oroa sig, men jag ville ändå inte stressa. Ville ge dig denna stund.

”Hör du?” frågade du mig.

”Nej vadå?” svarade jag.

”Tystnaden. Det är som om den lyssnar efter oss.”

Jag log till svar, men det såg du inte.

Jag reste mig upp. Du reste dig långsammare. Du stod stilla en stund. Oseende blickade du ut över sjön. Jag räckte dig den vita käppen, men du tog tag runt min handled och tryckte den tillbaka i min hand.

”Säg inget till de andra”, sa du. Den kvällen ville du gå fri. Fri som förr.

Arm i arm följde vi strandpromenaden. Sakta. Länge utan att säga ett ord. Vi gick där under havet av kristaller som blinkade mot natthimlen och stjärnorna som glittrade i gräset. Ackompanjerade av frosten som knastrade under våra skosulor.

”Vad önskade du dig?” frågade jag till slut.

Du tvekade en minut. Det skulle ju vara en hemlighet, men du svarade ändå.

”Jag önskar att jag såg det du ser, när du inte blundar.”