Samklang

Jag hajar till. Nästa sekund ligger både bananmackan och ett gäng komponenter som tidigare var min dator i en hög på köksgolvet. Ficktjuvssnabbt rotar jag fram mobilen och kikar en extra gång på antagningsbeskedet. Besvikelsen. Den intensiva besvikelsen. Jag kommer inte spatsera runt med en vit läkarrock och stetoskop. Inte forska om malignt melanom. Inte bli som morfar. Medan jag lägger mig ynkligt på trasmattan frågar jag mig vem av oss på golvet som är trasigast. Jag suckar. Den största biten dator spelar fortfarande musik. Mattan är tyst.

 

Ibland funderar jag över musikens förmåga att teleportera sinnen. Tonerna som sköljer bort tid och rum, orden som blir hypnotiska, rytmen som skänker den befriande känslan av att bara vara. Musik kan förflytta oss fysiskt också, förstås. När It’s Friday spelas lämnar jag genast min plats på golvet för att slå till datorbiten. Musiken tystnar. Musik. Underbara musik.

 

Först då hör jag knackningarna.

                      ”Akila!? Öppna dörren innan jag sparkar in den!” Jag vänder mig om. Jobbet som fairtradebanan på torget är bra betalt räknat i bananer, men pengarna räcker knappt till att fixa en ny dator. En insparkad dörr på det och min budget kapitulerar. Jag skyndar till ytterdörren i kaninmorgontofflorna. Sidenmorgonrocken är på, ansiktet osminkat, håret i en trasslig nattfläta.

                 En chockad Hasse står på andra sidan tröskeln. Hasse är muslim ut i fingerspetsarna, kan lösa Rubriks kub och sjunger i duschen. Han har blivit en keps-människa i sommar också. En väldigt nyfiken sådan.

                 ”Oj. Sorry. Jag var bara tvungen att fråga en sak. Menade inte att …” Han kastar en blick på kroken där min slöja hänger.

                 ”Ingen fara.”

                 ”Har du fått antagningsbeskedet än?” Jag pekar på de väl utspridda datordelarna.

                      ”Datorn kraschade. Och mobilen var död. Jag laddar den nu.” Det är sant. Teoretiskt sett om inte annat.

                 ”Wow, bra timing. Öh. Jag kommer igen i eftermiddag. Om det är okej.”

                 ”Bra idé.”

                 ”Lycka till.”

                 ”Tack Hasse.”

 

Ibland funderar jag över den där återkommande drömmen jag har. Allt utspelar sig i gryningen på ett café. En liten flicka tassar fram och viskar att hon inte hade levt utan mig. Hon håller fram en trasig pappersbit och en kulspetspenna. Med ett varmt skratt svarar jag att ingen vill ha min autograf men hon ska förstås få den. En kram också. Mamman bjuder på lyxfrukost. Bagels. Nutellapannkakor. Muffins. Syltkakor. Drömmar. Hopplösa drömmar. 

 

Hasse möter Jenna i trappuppgången. För att vara två varelser av samma art är jag och Jenna fruktansvärt olika. Ändå älskar vi varandra. Otippat nog delar vi dessutom en primitiv hobby. Fiske. Vi åker ut i gryningen med Jennas farfars kompis sons gula motorbåt. Sista biten ror vi. Två knäpptysta timmar ägnas åt dedikerat fiske och idag lyckas vi dra upp tre abborrar. När vi är nöjda slänger vi ner de stackars krabaterna från plastspannen ut i sjön igen. Ses Benny, puss Bobby, ha ett bra liv Bullan.

 

”Så vad hittar du på i höst Akila?” Jenna snor upp sitt blonda hår i en tofs medan hon tuggar ogenerat på dagens hembakade bananmuffin. Hon kan inte uttala mitt namn. Jag har svårt att avgöra om jag bryr mig eller inte. Samma sak gäller guldkorset som alltid hänger som fastklistrat kring hennes hals. Jag vet inte. Jag vill inte bry mig. Ändå är det frestande.

                      ”Jag vet faktiskt inte.”

                      ”Vad vill du göra?” Jag tänker efter en stund.

                      ”Bota cancer?” Jag plus ironi är definitivt inte sant.

                      ”Jo, men doktorera kanske? Det hade väl varit häftigt.” Jenna ler vänligt mellan tuggorna.

                      ”Doktor Akila Tamer. Eller varför inte professor Akila Tamer? Låter väl coolt!”

                      ”Doktorera är nog mer för dig.” Jag utelämnar att mitt hjärta brister lite grann.

                      ”Tack för bananerna förresten. Du fastar eller? Annars har jag massa fika här.” Jag nickar.

                      ”5:2 all over. Typ.” 

                 ”Dömer du de som inte fastar?” 

                 ”Dömer du de som inte går i kyrkan?” 

                 ”Hallå, det är fusk att kontra med en motfråga!” Jag skrattar.

                 ”Nej, jag dömer inte.”

                 ”Bra. Inte jag heller.” 

                 ”Tummis?”

                 ”Sure.” Vi tummar hederligt.

 

Ibland funderar jag på vad som skulle hända om jag drog av min slöja. Hypotetiskt, alltså. Slängde den i sjön. Lät den dela abborrarnas öde. Höll ett tal. Spelade Requiem for a dream och släppte taget. Skulle Jenna uppskatta det? Något intelligent väsen djupt inom mig säger nej. Vissa jordevarelser kanske. Inte Jenna. Jenna. Godhjärtade Jenna.

 

När jag kommer hem i mina rosa gummistövlar och den matchande regnkappan möts jag av Hasse. Slöjan är åtminstone på nu.

                      ”Hallå, hallå.” Jag ler förvånat.

                      ”Kom du in? Ska du bli läkare?”

                      Jag laddar med ett andetag.

                      ”Nope.” Besvikelsen infiltrerar återigen min hjärna. Jag mår illa.

                      ”Vad …” Hasses ansiktsuttryck är rena grekiskan. ”Vad skönt ändå.”

                      ”Va? Hurdå skönt?”

                      ”Då stannar du ju här ett år till.”

                      ”Jag gör väl det.”

                      ”Jag hade saknat dig. Jag tycker om dig Akila.” Jag småler förvirrat och funderar på om fastan gjort oss båda lite snurriga i huvudet ändå.

                      ”Okej.” Jag nickar och vinkar iväg honom. Sedan moppar jag det färdigmoppade köksgolvet.

                     

Ibland funderar jag på varför vi vill det vi vill. Finns det någon garanti för att det inte bara är andras uppskattning vi vill åt? Jag tror det är lycka vi strävar efter innerst inne. Lycka. Lycka utan S på slutet. Framgång mäts inte i lycka. Lycka mäts inte i framgång. Med vänliga hälsningar, världens största hypokrit. Jag erkänner, livet som helnöjd tiggare lockar mindre än den beundrade men deprimerade multimiljonärens.

 

Eid al-Fitr närmar sig. Jenna tackar nej till att fira med oss. Hon petar nervöst på guldkorset och mumlar att hon skulle känna sig som en Julius Rosenberg. Jag konstaterar att vi i regel inte tar död på människor. Hon rodnar.

                      ”Fastebrytarfesten? Jag har ju svullat hela sommaren …”

                 ”Det behöver du ju inte säga!”

                      ”… och din släkt verkar lite udda.”

                      ”Va? Varför det?”

                      ”Hussein, eller vad han heter. Min frisör sa att han är förlovad med en liten flicka eller något. Och så är det din morfar som typ vägrar ta kvinnor i hand. Alla säger det, i alla fall.” Passivt känner jag hur min hjärna nedgraderar Jenna.

                      ”Hasse? Haseeb heter han, inte Hussein. Och ’alla’ har inte nödvändigtvis rätt.”   Tystnad. Hemska tystnad.

                      ”Så det är inte sant?”

                      ”Vem är ens ’alla’?” Jordens sex miljarder människor? Frisören?

                      ”Vet inte riktigt men spela roll vem alla är, om det nu är sant?”

                      ”Jadu, spela roll om det är sant eller inte?”

                      ”Jag tycker bara det är … fel.”

                      ”Morfar är död. Och Hasse har en pojkvän.”

                      Vi fångar inga fiskar den morgonen.

 

Ibland funderar jag på hur mitt liv hade varit utan tron. Tomt? Enkelt? Samtidigt som jag känner mig som en förvirrad stackars magnet mellan två starka sydpoler vet jag att det multikulturella format mig. Morfar sa alltid att jag var en lerkruka drejad olika kulturer. Med det kom ett ansvar att stå upp mot det onda. Vad det betyder känns lite diffust. Jag tar den säkra sidan, kämpar mot ungefär allt ont. Tack och lov har jag mina änglar i kampen mot både främlingsfientlighet, sockerberoende och tåmördartrösklar.  Min familj. Fina familj. 

 

Eid al-Fitr firas traditionellt genom att vi i familjen tränger ihop oss hemma hos mormor och äter tills vi storknar. Det slår mig när jag öppnar dörren att mormor påminner om en klassisk häxa. Mormor sitter i rullstol, är pinnsmal och har afasi. De gula kanintänderna, oförmågan att prata, lukten av fisk – häxkriterierna är uppfyllda. En våg av dåligt samvete suddar bort känslan när jag får syn på sidenklänningen som ligger på sovrumsgolvet. Hon måste ha misslyckats med att ta på den. Jag kramar henne hårt och berömmer hennes fula silverhårband. Hon frågar om jag vill ha det.

                     

Några timmars schemalagd glädje passerar innan det plingar på dörren. Hasse undrar vem det kan vara. Mamma kontrollräknar förvirrat alla familjemedlemmar. Mormor ler. Själv tar jag initiativet för att dörrplingaren inte ska förbli ett mysterium.

                      ”Jenna?!” Jag är övertygad om att det lika gärna kunde varit ängeln Gabriel, jultomten eller Buddha. Förvåningsgraden hade varit densamma. Jenna vrider på sig.

                      ”Hej, alltså, förlåt att jag stalkade adressen och sorry att jag inte förvarnade mer. Du var off-line.” En kristen krabat tänker fira Eid al-Fitr med oss. Jag borde ha förvarnat familjen.

                      ”Öh, ingen täckning här. Men hur kom du hit?”

                      ”Åh, jag har tagit körkort!” Jennas ögon glittrar.

                      ”Wow!” berömmer jag.

                      Vi står där en stund, i ordlösheten. På något undermedvetet plan sprudlar luften av kommunikation.

                      ”Förlåt.” Jenna ger mig en kram.

                      ”Hoppas du är hungrig.”

                      Jenna snor av sina svarta Converse medan jag smiter in i köket för att förvarna folket. De välkomnar henne med förvånad glädje. Jag pustar ut och njuter av synen. Jenna tar glatt för sig av maten, skrattar med Hasse och spelar kort med mormor. Hon läser till och med en kort men vacker Koran-vers om stjärnorna och månen. Efteråt fingrar hon på sitt guldkors, men konstaterar att det var en vacker text.

                      Mormor rullar fram till pakethögen och kämpar för att få upp det till synes finaste paketet. Det är inslaget i grönt papper med ett guldband. Hon lyckas fiska upp det och rullar bort till Jenna.

                      ”Dun.”

                      Jenna avbryter förvirrat sitt kortspelande. Hon kastar en blick på mig. Mitt leende når inte ögonen.

                      ”Dun.”

                      ”Jag tror hon menar att du ska ha den.” Mammas ord tystar alla. Jenna skakar generat på huvudet.

                      ”Men jag ... eller …” Jenna ser ut som om en svältande människa just erbjudit henne sin sista brödlimpa. Lite så är det, tänker jag i tystnaden. Morfars halvmåne. Jenna kommer få morfars halvmåne.

                      ”Tack så mycket.”

                      Vi attackerar efterrätten tillsammans. På kvällen promenerar vi i månskenet. Mormor får äran att hänga med i rullstolen. Jenna kör henne omsorgsfullt och sakta längs grusvägen. Själv går jag baklänges några steg före för mormors skull och tvingas anstränga mig för att inte snubbla i klackskorna.

                      ”Så hur känns det?”

                      ”Bättre än jag trodde.”

                      ”Härligt.”

                      ”Det är konstigt egentligen, men det känns så … tryggt. Eller, okonstlat liksom. Och mysigt förstås.” Jag skrattar till.

                      ”Härligt. Jag är glad att du kom.”

                      ”Jag med, faktiskt. Var rädd att det skulle kännas fel att vara här. Hypokritiskt.” Mormor ser medvetet oförstående ut.

                      ”Jenna är kristen.” Min förklaring får mormor att rycka på axlarna.

                      ”Korka. Korka fun. Korka fin.”

                      ”Jag tror hon säger kyrka fin. Ska du öppna paketet förresten?”

                      ”Jag vet inte om jag vågar.” Mormor ger ifrån sig ett konstigt läte och nickar hektiskt. Jenna skrattar varmt.

                      ”Jag ska öppna det, jag lovar.” 

                 ”Enti. Vanta tid.”

                      ”Vänta inte en lång tid med att göra det?” Mormor nickar återigen nöjt åt mitt förslag.

                     

Ibland funderar jag på tidens makt. Ingen verkar hänga med i sitt eget liv. Alla verkar vilja skruva ner tempot en aning. När en snubbe med glasögon tjockare än säkerhetsdörrarna på Ica gjort entré och förklarat allt som kan förklaras om tid ur ett vetenskapligt perspektiv kommer en fråga återstå: Varför går den så fort? Tid. Magiska tid.

 

I enlighet med tidens oskrivna regler blir det augusti. Det är måndag. Mycket har hänt. Ändå minns jag kvällen med mormor, Jenna och klackskorna som om det var igår. Jag har just slängt mig i soffan med en bok när det plingar på dörren. Jenna är dyngsur. Vattnet droppar ner från hennes hår, ner längs den svarta regnkappan. Morfars halvmåne hänger kring hennes hals idag. Jag undrar om hon vet att guldet är äkta.

                      ”Förlåt Akila.” Hon är tårögd. Jag ser det först nu.

                      ”Va? Vadå, förlåt?”

                      ”Dom ringde. Jag har fått en reservplats. Jag flyger imorgon.” Jag förstår ingenting.

                      ”Vadå, reservplats? Och vadå, förlåt?” Jenna ser lidande ut.

                      ”Läkarlinjen. Jag sökte och jag har fått en reservplats. Och jag är inte dum i huvudet, jag vet att du ville in. Jag pratade med Haseeb också.” Min hjärna kan inte riktigt bearbeta informationen.

                      ”Va? Jaha, grattis, eller, va? Vänta, varför sa du inget?”

                      ”Jag trodde inte att jag skulle komma in. Jag har ju typ lika många hjärnceller som lactobacillus plantarum känns det som. Och dessutom sökte jag bara för att. Jag vet inte ens om det är rätt.” Det snurrar i mitt huvud. Mitt livs dröm. Min dröm. Inte Jennas. Eller?

                      ”Akila, om jag hade kunnat skulle jag gett platsen till dig. Lovar.”

                      ”Vad … vad sjutton är lactobacillus plantarum?”

                      ”Akila! Vi hade ju nästan samma betyg! Och du kommer väl ihåg religionsläraren? Han som gav dig ett D på uppsatsen om islam och E i religion? Tänk om vi haft någon annan.”

                      ”Tack för påminnelsen.”

                      ”Men det är bra också, det betyder ju att du var nära.”

                      ”Mm.”

                      ”Du kan väl komma efter nästa år? Och om du är i Umeå så får vi ses.”

                      ”Vi kan ju hoppas.”

                      ”Hejdå. Vi hörs.”

                      Jag svarar inte utan nickar blankt. Hela min kropp känner den. Det är säkert planetens sämsta egenskap. Evolutionen måste ha glömt att rensa bort den. Avundsjukan. Där står Jenna med morfars guldhalvmåne om halsen, redo att börja läkarlinjen. Varför är det inte jag?

                     

Ibland undrar jag om världen är deterministisk trots allt. Att vi inte är mer än krocketklot som rör oss i den riktning vi blivit puttade. Att vi inte kan ändra riktning förrän någon annan klubba puttar oss – eller när vi krockar in i en annan boll. Muslim ut i fingerspetsarna ena dagen och agnostiker den andra. Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag vill tillbaka i tiden. Bort. Ut. Ner för trappan. Mot lekparken. Gungorna. De nostalgiska gungorna.

                      ”Hej.” Jag kollar upp. Uppflugen i mina egna tankar har jag inte ens märkt att någon satt sig bredvid mig. Undrar vem denna medgungenär kan vara.

                      ”Öh. Hejhej.”

                      ”Du är nyinflyttad, va?” Det är en liten tös med flätor.

                      ”Jag kom förra året. Gick ut trean här.”

                      ”Just det. Jag känner faktiskt igen dig fast ni med slöja ser ju likadana ut ungefär tycker jag. Så vart flyttade du från? Syrien eller?” En liten fördomsfull tös med flätor. Jag småler.

                      ”Smestan.”

                      ”Aha, typ som Pakistan då.” En liten fördomsfull tös med flätor som borde kika i sin geografibok.

                      ”Mja, Eskilstuna.”

                      ”Va? Vadå, Eskilstuna? Är du svensk? Eller flyttade du runt typ?”

                      ”Jag är uppväxt i Sverige.” Jag nickar som en entusiastisk lärare till sina lågstadieelever.

                      ”Är det därför du pratar så bra?” Hon ler naivt, övertygad om att jag är lycklig över komplimangen.

                      ”Antar det.”

                      ”Det kommer inte så många som du hit. Inte förrän senaste året. Och nu, massa flyktingar. Flyktingvågen och allt. Jag har sån medkänsla liksom. Bara att säga hejdå alltså, det måste vara så jobbigt.” Jag blinkar.

                      ”Säga hejdå?” Hon svarar inte men ser storögt på mig. Jag känner mig som en babian på ett zoo.

                      ”Men jag tänkte ge läxhjälp på fredagar så om du vill komma är du välkommen och jag ska baka lussebullar också. Det är en svensk tradition, så du vet.” Jag sitter kvar, som förfrusen, och följer henne med blicken medan hon går iväg, river ner ett nya-tider-plakat och ger en tia till tiggaren utanför Maxi.

 

Ibland känner jag mig som en inkräktare. Ibland känner jag hur passivt aggressiva ögon klistrar sig fast vid min slöja, mitt ansikte, min tro. Det värsta är att jag inte kan veta vad de tänker. Vill de omvända mig? Vill de att jag ska försvinna? Vill de faktiskt ha något att störa sig på? Ingen aning. Jag frågar inte. Ibland är det värre än så. Ibland är det medlidande jag ser i deras rovdjursögon. Medlidande. Outhärdligt medlidande.

                     

Jag måste anstränga mig ovanligt mycket för att fånle på jobbet. Tröttheten och hungern smyger sig på. När jag äntligen kommer hem har jag tappat lusten för allt. Jag öppnar kylskåpet i hopp om att det ska pigga upp mig. Längst fram står ett juicepaket. Multivitaminjuice med lactobacillus plantarum.

                      Jenna. Ingen Jenna. Ingen framtid. Jag lägger mig dramatiskt på golvet igen. Och när jag känner mig som allra minst, det är då de kommer. Tårarna. De syns knappt i spegeln men de är laddade med handlingskraft. Jenna. Jag vet vart jag vill. Vart jag måste. Klockan är bara två. Jag ringer Hasse. Snälla Hasse, svara. Säg inte att din mobil är död.

                      ”Hallå?”

                 ”Hasse?!” Jag snyftar och inser att jag borde dra ner på dramat innan jag skrämmer livet ur någon.

                      ”Akila? Vad är det? Har det hänt något? Är du okej?”

                      ”Nej. Hjälp mig.”

                      ”Va? Visst! Vad är det?”

                      ”Snälla, hämta mig och kör mig till kyrkan.” Han stannar upp.

                      ”Till kyrkan?”

                      ”Snälla.”

                      Jag springer ut ur lägenheten och torkar tårarna i bilen. Hasse kollar kritiskt på mig. Frågar om jag är okej. Om något hänt.

                 ”Kör nu bara!” 

                 ”Okej! Men ska du inte lugna ner dig och …”

                 ”Men kör!”

                 Vi närmar oss den mäktiga kyrkan. Hasse ber mig desperat att inte gå in. Jag förstår inte varför. Hur ska kristna och muslimer någonsin inse att vi är lika mycket värda om vi inte får besöka varandras heliga platser? Om vi inte vågar släppa in varandra? Svart hjärta lika rött som vitt. Muslimskt hjärta lika rött som kristet. Det är dags att bryta gränserna.

 

”Akila, folk kommer stirra!” Hasse hinner inte avsluta meningen innan jag slår igen dörren. Jag förstår att han inte tycker muslimer hör hemma i kyrkan. Jag bryr mig inte. Jag springer.

 

Med stapplande steg tar jag mig in i den heliga byggnaden. Varenda kristet öga stirrar på mig. Hasse hade rätt. Deras blickar är inte direkt välkomnande. Kantorn spelar Den blomstertid. Tonerna påminner om skolavslutningen. Sakta går jag framåt längs mittgången. Det känns som luciatåget i fyran.

                      Jag får äntligen syn på Jenna. Den gröna favoritklänningen, resefrisyr, halvmånen om halsen. Hon står längst fram och jag ställer mig tillslut bredvid. Jenna besvarar min blick. Ler lite för mycket. Strålar. Skrattar. Lägger sitt guldkors i min hand. Jag lovar att vårda det. Lovar att komma efter henne någon gång. Kanske nästa år. Kanske kan det bli så. Kanske inte. Och äntligen kan jag tänka igen.

                     

Ibland flyter jag bara med i samklang med allt. Man hörer fåglar sjunga, med mångahanda ljud. Ibland släpper jag taget. Skall icke då vår tunga, lovsäga Herren Gud? Ibland tillåter jag mig själv att bara vara. Min själ, upphöj Guds ära, stäm upp din glädjesång! Jag bara är. Till den som vill oss nära. Vi bara är. Och fröjda på … Musiken slutar abrupt när den skäggiga kantorn får syn på mig. Vänta.

                     

Har jag fortfarande banandräkten på mig?

 

Det blir tyst. Jag och Jenna ser på varandra.

”... en gång!” sjunger vi i helt olika tonarter.

Och ändå är det vackert.