Resan

(07:03)
Viktor sitter med huvudet lutat mot det svala fönstret. Han är trött, de hade klivit upp tidigt och nu försöker han få en blund. Rasmus har slängt upp fötterna på det lilla bordet mellan dem och petar förstrött på sin mobilskärm. Utanför fönstret flyger landskapen förbi, nu badande i ett gulrött ljus från solen som är på väg att tränga sig upp från den andra sidan av horisonten. Viktor gillar att åka tåg. Det brukade innebära att han var på väg till pappa. Även fast det var längesedan nu så ingav varje tågresa samma känsla i kroppen; lättnaden och upprymdheten i att få komma bort. Den här gången är dock annorlunda.
      ”Det kommer komma skitmycket folk” säger Rasmus. De isblå ögonen tittar upp från telefonskärmen. Han ler upprymt. ”Jag tror vi kommer få vara med om något historiskt.”
      ”Mm.” Viktor rätar upp sig och försöker hitta en ny position i tågsätet där han kan vila huvudet utan att få ont i nacken. Han iakttar sin bästa vän som har försvunnit tillbaka in i mobiltelefonen. Senaste gången de båda åkte tåg tillsammans var också till Stockholm. Det var sommarlovet innan första året på gymnasiet och de såg sitt favoritband på Gröna Lund. Han minns hur de båda två innan resan hade klippt håret i samma frisyrer för att likna bandets sångare. Viktor plockar upp sin egen telefon och börjar ofokuserat scrolla sociala medier utan att egentligen läsa. Han lägger ifrån sig mobilen lika snabbt som han plockade upp den, tvekar, och öppnar munnen.
      ”Du tror inte att det kommer bli våldsamt? Jag menar bara … jag vill liksom inte bli, typ ... misshandlad.” Han sväljer. Rasmus tittar upp.
      ”Är du bög, eller?” Han tittar gravallvarligt på honom i ett ögonblick. Sedan skrattar han till. ”Nä, Viktor, ingen kommer misshandla dig. Vi har vakter, och snuten ska ju skydda oss, det är liksom grundlag. Dessutom kommer du inte gå i fronten har jag ju sagt, du måste bli insvuren för att vara fanbärare.” Rasmus blickar ut genom tågfönstret och låter handen gå över sin rakade skalle. Han spricker upp i ett brett leende igen.
”Jag skulle dock vilja se någon försöka. Då jävlar, då blir det åka av.”
      Viktor tittar på honom. Man skulle kunna tro att de är på väg till Gröna Lund igen.

(10:19)
”Skynda dig då! Kom igen nu, Vicke!” De halvspringer från perrongen genom den nedre delen av tågstationen. Tåget hade blivit stående i nästan en halvtimme strax utanför Stockholm på grund av signalfel och nu är de sena. Rasmus är stressad. Huvudet rör sig vilt åt alla håll medan de tar sig upp för trapporna, blicken nervöst flackande. De kommer upp på övervåningen som är fylld av folk, skyndar sig förbi Pressbyrån och närmar sig den kända ”ringen”, den cirkelformade öppningen med staket som låter en blicka ut över nedervåningen på Stockholms Centralstation. Genom folkmassorna tycker sig Viktor kunna urskilja en grupp svartklädda män som hänger över ringens räcke. En obehaglig stöt slår till inifrån hans mage. Rasmus, som också tycks ha fått syn på den lilla gruppen ökar farten ytterligare. Med bultande hjärta försöker Viktor hänga med, han börjar springa och ser sig inte för då han springer rätt in i någon. Han vinglar till för ett ögonblick och försöker skaka det vita flimret från ögonen då han får syn på tanten han nyss tycks ha knockat.
      ”Shit, förlåt!”. Den äldre kvinnan tittar upp på honom, omtöcknat men ändå förvånansvärt vänligt. Hon ser ut att vara minst åttio, med vitt hår under en mörklila pälsmössa och ett ansikte likt ett russin. De stora runda glasögonen som pryder ansiktet får hennes ögon att växa och se nästan animerade ut. Hon skakar på huvudet, och säger utan ett uns av sarkasm eller kyla:
      ”Åh nej, jag skulle ha sett mig för bättre. Jag förstår att du har bråttom till något mycket viktigt.” Hon ler varmt, klappar honom på axeln och vänder sedan på klacken. Viktor blir stående ett ögonblick medan ryggen på den lilla damen försvinner in i folkvimlet, innan han går mot Rasmus, som nu står och skakar hand och tar emot ryggdunkar av männen vid ringen. De bär likt Viktor och Rasmus resväskor i olika storlekar, och ser ut att vara från deras ålder upp till fyrtio. En av de längre männen som ser ut att vara i trettioårsåldern tittar på honom.
      ”Vad fan, Törnqvist” säger han och tittar på Rasmus. ”Vi sa ju inga minderåriga!” Männen runt omkring skrattar. Rasmus också, men det är ett skratt Viktor inte känner igen. Han ser hur han samlar luft, och öppnar munnen.
      ”Det här är Viktor Nilsson. Jag vet att han ser lite klen ut men han är jävligt smart. Läser mycket böcker och så.” Den långa killen skrattar till igen.
      ”Jag skojar bara grabben. Du vet, alla är välkomna till kampen. Det är skitbra med lite bildat folk som omväxling till alla arga unga män som tror de är patrioter bara för att de har rakat skallen.” De andra nickar instämmande.
      ”Viktor har sagt till sin morsa att han är i Stockholm på matlagningskurs hela helgen”, säger Rasmus, blixtsnabbt, vars ansikte har antagit en mörkrosa färg. Viktor känner hur öronen hettar till, och slår ner blicken i backen. Allt saliv i munnen har försvunnit. Männen i de svarta jackorna skrattar igen, den här gången länge. Han sneglar upp och ser på Rasmus, som ler tomt.
      ”We’ve all been there”, säger till slut en av männen. ”Oroa dig inte, din morsa vänjer sig så småningom.”
      ”Det kommer alla göra”, flikar en annan in. Skratt igen. Den långa mannen tar åter till orda.
      ”Nu skärper vi oss, hörrni. Vi måste dra om vi inte ska bli sena.”
      När de lämnar Centralstationen försöker Viktor söka Rasmus blick. Han vägrar möta den.

(12:20)
Folkförrädare, folkförrädare. Ljudet av mansröster ekar rungande över Mynttorget i Stockholm. Mannen på den lilla scenen, omringad av män med symbolprydda flaggor har en bild i handen, på Sveriges statsminister som till publikens jubel knycklas ihop. Han håller upp ett finger för att hyssja folkmassan, som tystnar direkt, och fortsätter sedan för att presentera nästa talare, som går upp på scen till ett öronbedövande jubel. Viktor känner igen honom. Hur många gånger har han inte suttit och betraktat honom från sin datorskärm hemma? Sett talen, läst artiklarna. Den bredaxlade mannen studsar upp på scenen. Likt flaggbärarna runt scenen och många i publiken är han klädd i en åtsittande vit skjorta med brun slips. Ansiktet pryds av ett mycket vildvuxet, men ändå välvårdat, mörkrött skägg och långt bakåtslickat hår. Han är inte särskilt gammal, men den genomtänkta ansiktsbehåringen ger ändå ansiktet en inramning som signalerar erfarenhet och visdom. Han står några sekunder vid talarstolen och blickar ut. Det är knäpptyst i publiken, och nu hörs återigen det mycket avlägsna ljudet av ramsor långt bort i fjärran. Männen med flaggor står med uppblåsta bröstkorgar och fixerade blickar likt statyer i sten. Den mörka, tunga rösten dånar över torget när han till slut tar till orda.
      ”Kamrater!” Han ser på dem allvarsamt. ”Jag har länge påstått, till etablissemangets stora förtret, att det sker ett paradigmskifte i vårt samhälle. Att förändringens vindar blåser.” Talaren gör en konstpaus och sträcker sedan ut sina breda armar mot publiken. ”Jag ska säga er, bröder och systrar, att uppslutningen här idag gör mig säkrare än någonsin. Ta ett ögonblick och se på er själva, ni motståndets modiga män och kvinnor!” Viktor ser sig omkring medan publiken återigen ger ifrån sig ett öronbedövande jubel. Det är ganska många, ett hundratal, som har samlats. De flesta är visserligen män – de modiga kvinnorna tycks lysa med sin frånvaro, men uppslutningen är större än vad även han trodde. Han söker med blicken efter Rasmus, och ser baksidan av hans huvud några rader fram. Han har bytt om och har nu också på sig likadan skjorta och slips som de andra. Sedan de lämnade tågstationen för två timmar sedan har de endast utbytt få korta ordväxlingar. Nu står de separerade och Viktor känner inte någon. Medan mannen på scenen fortsätter sitt tal scannar han diskret av omgivningen. Bortsett från deras folksamling står de på ett till synes tomt torg. Det är ingen dålig dag - tvärtom. Inte ett moln är i sikte, den för bara några veckor sedan bitande kylan är som bortblåst och den starka solen värmer med sina strålar från himlens mitt. Våren är här. Under en vanlig dag som denna hade det inneburit ett torg fullt av aktivitet. Men det här är ingen vanlig dag, tänker Viktor medan han betraktar det fyrtiotal poliser som omringar torget och vaktar avspärrningarna längre bort. Från scenen börjar mannen med det välskötta skägget öka intensiteten i sitt tal, han skriker och spottar, gestikulerar och höjer sakta näven, det gör de andra också. De skriker, och trots att Viktor vet att det här inte är en vanlig dag, trots att Rasmus nu inte går att se på grund av alla armar i luften, trots att ingenting längre spelar någon roll och trots att det någonstans långt borta sitter en mamma som tror att hennes nittonårige son är på matlagningskurs så höjer han också näven högt upp i luften och skriker som om hans liv hängde på det, han skriker med knuten näve och knutet hjärta för allt han har, trots att han är tommare än någonsin. Hell Seger!

(12:55)
”Här” säger den långe mannen från Centralstationen. ”Dra på dig det här.” Viktor tittar förvirrat på klädbyltet framför honom. Vit skjorta och brun slips. Han öppnar munnen men blir avbruten.
      ”Du ska upp till fronten och vara fanbärare”, säger han otåligt. ”Skynda på nu.”
      ”Men jag är inte -”
      ”Jag vet att du inte är insvuren men vi har fått bortfall. Dra på dig det här över de kläder du har så kommer jag med flagga”. Han granskar honom. ”Är det här ett problem, eller?” Viktor får fram ett nej och tar emot kläderna. Mannen spänner ögonen i honom.
      ”Sjunde ledet. Jag kommer upp med en fana snart.” Viktor tar på sig kläderna och börjar röra sig från den bakre delen av tåget där han strategiskt hade placerat sig för att synas så lite som möjligt. Hade han tur skulle kanske folk tro att han var en förvirrad turist som hamnat fel på sin väg till Skansen, någon som inte har någon aning om vilken sorts parad han hade hamnat i. Nu skulle han upp till fronten. Han rör sig diskret mellan raderna av vitklädda män, symmetriskt uppställda med flaggor och banderoller, tills han hittar sin plats på vänstra ytterkanten av det sjunde ledet. Några av männen uppställda runt honom hälsar kort med fasta handslag. Thomas. Micke. Henrik. Lite längre fram till vänster om honom står en skallig kille med sköld och diskuterar med en polis. Det är ohörbart, men på mannens röst går det att höra att han är upprörd, och efter ett tag spottar han på marken framför polisen och går och ställer sig bredvid Viktor. Polismannen, som inte tycks påverkad av spottloskan följer efter och vänder sig till de andra i ledet.
      ”Och ni här vet också vad som gäller?” Han bär en gul reflexväst med texten ”DIALOG” på.
      ”Ja, ni kommer trakassera oss oliktänkande och inte gripa en enda kommunistfjant, vi har fattat vad som gäller”. Dialogpolisen ignorerar mannen och upprepar sin fråga. Viktor nickar. När polisen har gått vänder sig killen med skölden till honom.
      ”Vet du, om snuten bara skulle göra sitt jobb så skulle vi inte ens behöva de här sköldarna.” Han sträcker fram handen och presenterar sig som Simon. ”Du ska inte oroa dig”, säger han, som att han kan se osäkerheten i Viktors blick. ”De där aporna kan försöka ge sig på oss men vi vet hur man försvarar sig. Jag har din rygg.” Han tar emot sin fana. Det börjar slås på trummor i ledet.
      ”Sträck på dig nu”, ropar Simon över musiken medan musiken stegrar. ”Du marscherar för något du tror på. Var stolt över det!” Han klappar honom på axeln samtidigt som någon skriker från en megafon längre fram. Tåget börjar röra på sig.

(13:25)
Tumult. Viktor har tappat kollen på var han är, gatan är fylld av rök och öronen tjuter. Det smäller bakom honom. Överallt ser han arga ansikten, de skriker och spottar åt honom. Han håller fortfarande den halvt sönderrivna flaggan i luften. För bara några minuter sedan hade en maskerad kille försökt ta den, men misslyckats då Simon med skölden grep in. Han hade matat och matat slag, ursinnigt, och slutade först då tre poliser bar bort honom. Ytterligare en explosion. Mer rök. Viktor duckar för en glasflaska som flyger förbi. Ramsorna om nordisk revolution utan pardon har avtagit och bytts ut av en ohörbar gröt av mansröster som skriker på varandra. Det är olika kommandon om att hålla linjen, att inta positioner, men ingen tycks varken lyssna eller förstå.
      ”Jävla nassesvin!” En ung tjej i rastaflätor armbågar sig genom den betraktande folkmassan och når fram till Viktor. ”Vem fan tror du att du är?” säger hon och trycker ett hårt finger i hans bröst. Han grips plötsligt av ett raseri och knuffar henne hårt så hon landar med huvudet i asfalten. En strimma mörkrött blod fläckar marken. Hon rör sig inte. Det smäller ännu en gång, och orange rök sprider sig över tåget. Viktor ser sig panikartat om; poliserna tycks ha riktat uppmärksamheten någon annanstans. Han böjer sig ner över tjejens till synes livlösa kropp och börjar skaka henne. Hon är död. Jag har dödat en människa. Precis när det känns som att Viktor ska svimma möts han av en örfil. Tjejen studsar upp och skriker med blodet rinnande ner för pannan, han hinner bara parera ett slag till med sin flagga innan han hon försvinner i ett hav av vita skjortor. Med ens saktar allt ner – det är som om Viktor inte längre är på plats. Han ser, nästan i slowmotion, på scenen som utspelar sig framför honom. Hur ett tiotal män i slips håller på att sparka ihjäl en tonårsflicka. Människor som försöker gripa in. Ett tjugotal svartklädda människor som från ingenstans kommer med påkar och glasflaskor. Ett vimmel av rakade skallar och rånarluvor, sammanlänkade i ett gemensamt hat, förvandlar platsen till en krigsscen. Någonstans i folkmassan ser han kanske Rasmus, men han är inte säker; han vet inte ens om han skulle känna igen honom längre. Någon han hälsade på tidigare skriker åt honom, beordrar honom att hjälpa till. Han rör sig nästan apatiskt mot dem men hinner bara ta några steg innan han våldsamt knuffas bort av kravallpolis som nu nått fram och stormar platsen. Fanan han bär lossnar ur hans grepp och det känns som att han flyger, nästan overkligt långt bort, och landar mitt framför den betraktande folkmassan vid sidan om slagsmålet. Det flimrar vitt framför ögonen. Han reser sig vingligt upp och stirrar rätt in i ett par stora glasögonprydda ögon. Tanten från Centralstationen. Viktor blinkar några extra gånger för att försäkra sig om att det inte är en synvilla, men där står hon i sin lila mössa. Han ser på henne, och hon ser på honom. Till skillnad från alla andra blickar han har mött när han har gått i tåget idag är hennes blick inte fylld av hat eller avsmak. Det är inte heller den blick som återfinns hos de han gick eller stod på torget med - i tantens blick finns ingen ilska, ingen aggression. En stilla tår rullar ner för hennes skrynkliga kind. Hon är fylld av sorg. Plötsligt slår allt om, det är som att han har vaknat upp ur en märklig dröm. Viktor tittar djupt in i den gamla damens stora ögon, och med ens ser hon inte lika ledsen ut. Han lägger en lätt hand på hennes axel innan han går, bort från kravallerna och demonstrationerna. Det smäller igen bakom honom, men han hoppar inte ens till av ljudet. När Viktor vandrar bort är han lugnare än någonsin.