Perspektiv – en rymdsaga om Medelhavet

Det var den 11 325:e årsdagen av Skeppets ankomst till Hemvärlden. Månarna Rojava och Nasareth låg så placerade mellan sin moderplanet och Plejaderna, så att de senare stjärnornas stoftklädda, rödskimrande nebulosor skymdes helt för första gången på årtusenden. Det var tecknet som man hade väntat på. Tre av de största astroindiefararna som någonsin byggts stävade ut från den dömda värld vars resurser och livskraft deras skapande uttömt det sista av. De var strålningståliga byggen de tre, och de hette Malala, Vår, och Janitsjar. De skulle komma att bli de sista skeppen att någonsin lämna Hemvärlden. De var ämnade för en enda resa, resan till Mittens Rike i galaxens mittpunkt. Där fanns det nya livet, det visste man från de sporadiskt inkommande hjälpförsändelserna och deras medföljande meddelanden. Andra människor levde där, människor mycket lika de från Hemvärlden. I Mittens Rike fanns framtiden, det hade meddelandena lovat.

Vid denna tid levde en man i Hemvärlden. Han hette Abbas, och hade varit gudsman hela livet. Han var en av de som fått ynnesten att fara med färjan upp till Malala, det skedde två månader innan hennes avfärd. Han hade skänkt bort sin helgedom till månglare och arbetat i gruvorna närmast planetkärnan i tio år för att få råd att själv fara med på Malala och hysa sina två barn på Janitsjar som var flottans moderskepp. På Janitsjar skulle de styrande från Hemvärlden färdas. Hon ansågs vara en säkrare farkost, om än långsammare då hon var tungt lastad med ädla metaller och bundet kol. Abbas barn hette Andal och Mirja, och att veta att de skulle vistas på Janitsjar när de tre skeppen gjorde loss från gravitationsfältet runt Hemvärlden lugnade honom. Han skulle träffa dem igen, på andra sidan det svarta havet.

Abbas satt i sin kammare på Malala. Han skulle inte ligga i artificiell sömnkapsel utan att åldras under hela resan, som de flesta ombord på skeppet. Han hade fått tjänst bland maskinisterna i motordistriktet, och med lönen därifrån betalade han sina barns resa och sömn i den säkrare farkosten. Han skulle sova i sju år, och i sju goda år skulle han vara en främling för tiden och för den heliga entropins skoningslösa tärande av själ och hjärta. Sedan skulle han vakna, och gå i tjänst under de resterande sju åren, och sju onda års vistelse nära Malalas motorer skulle göra honom radiosjuk och gammal. Abbas bad till sin gud om att dessa svåra år inte skulle ta livet av honom helt.

De for i Nasareths skugga, från Hemvärlden som inte längre var deras. Abbas såg det sista av planeten genom det stora plasmafönstret i sin kammare. Många var kvar där nere. Många år skulle gå tills haven torkat och vulkanernas energiutspyende glöd falnat. Än föddes barn i Hemvärlden. Dessa barn skulle leva, men de skulle leva svåra liv, kämpandes mot varandra om de sista dropparna näringslösning. Abbas önskade bättre för sina barn. Från den dagen barnens mor dog så hade han vetat att de alla tre måste fara. Abbas såg och kände hur den sista elektromagnetiska strängen mellan skeppet och planeten brast. Han sade ett sista farväl till sin Sara, och sov.

-----

Tiden fungerar annorlunda i rymden, mycket annorlunda från vad du är van vid. Den är inte fast, som nere på planeter eller i de svarta hålen. Där är tiden greppbar. Förståelig i sin konsekvens. I rymden saknar tiden konsistens. Den är en vätska. En gas. En känsla. Håll ut din hand och den rinner mellan fingrarna på dig. Spring din väg och den fyller dina lungor. Tiden bor i dig, för du är en del av den. Sagoberättare i fjärran tid, mycket fjärran, den tid som fanns på planeten som alla människor stammar ifrån, dessa berättare gav tiden namn som Heliga och Okränkbara. Den var för dem orubblig och förutbestämd, det var som om tiden var det största som fanns. Men inget är större än rymden.

Abbas vaknade, och det var mörkt. Fönstret hade stängts snart efter hans insomnande för att spara energi. Han öppnade det, och den stora, skimrande plasmaskärmen spändes med ett sprakande ut till sin fulla vidd. Bakom den var stjärnor. Inte de rätta stjärnorna, för han kände inte igen dem. Han var ensam i rummet, som han somnat. Kammarens belysning svarade inte på knapptryck. Abbas stannade i rummet tills han blev hungrig, då hade fönstret slutit sig igen. De båda kammardörrarna öppnade sig vid hans närmande. De gled in i väggarna utan ljud, och gled igen lika ljudlöst bakom hans rygg.

Korridoren utanför var sparsamt upplyst. Abbas gick genom den med stor möda; hans muskler var mycket svaga efter tiden i kapseln, men han hade hjälp av att korridoren inte var bredare än att han nådde att hålla sina handflator mot väggarna. Korridorens väggar var klädda med svarta paneler och gråa, låsta dörrar. I dess ände fanns en luftsluss, och bakom den begynte en ny och större korridor i samma riktning som det förra. Den var dränkt i ett rött sken, och hade flera ingångar liknande den Abbas kommit ur. Abbas gick genom korridoren med stor möda, för hans somatiska nervnätverk var ovant vid hettan i luften. Korridorens väggar var klädda med valsar och pistonger, och i pistongerna kunde han höra ånga och bränsle blandas med ett lågt visslande. I korridorens ände fanns en luftsluss, och bakom den begynte en tredje korridor, som fortsatte i den riktning den ärvt från sina två föregångare. Den var ljus, så ljus att Abbas bländades, och så bred att den snarast var en sal. Dess väggar var klädda med vita paneler och öppna dörrar. Genom dörröppningarna såg Abbas män och kvinnor arbeta vid maskiner, med verktyg i händerna. I korridorens ände satt en mikrofon, en högtalare, och änden på ett stort, mekaniskt rör.

Här tog hans vila slut, och hans arbete vid. Han var den sista att vakna av alla de som hade andra passet, och då hade han ändå vaknat för tidigt, tretton månader innan sju år passerat. Tidsplanen hade tidigarelagts, berättades det, på grund av händelser bortom ursprungstankens händelsehorisont. Man hade fått ett meddelande från Mittens Rike, en radioförsändelse. Den hade berättat att folket där sett de tre skeppen lämna Hemvärlden. Att de förstod och kände med skeppsbesättningarnas svåra öde, och att de ville göra vad de kunde för att hjälpa. Men det fanns ett problem, hade meddelandet fortsatt. Människorna på Malala, Vår och Janitsjar var tillsammans för många. De skulle göra slut på alla resurser i galaxens mitt alldeles för fort, förklarade meddelandet. Så man kunde bara ta emot två av de tre skeppen. Det tredjes öde nämndes inte.

Det fanns en plan, fick Abbas veta. Man hade på Malala slutit en pakt med Janitsjar. I en kapprusning om att komma först fram vore det långsamma moderskeppet fördömt, i kampen mot de lättare lastade och därmed snabbare Malala och Vår. Därför hade den besuttna ledningen på Janitsjar kontaktat Malala med ett erbjudande. Om Malala kunde se till att Vår omintetgjordes så skulle hela dess besättning bli rikligt belönad vid framkomsten till Mittens Rike. Abbas såg i denna svåra synd räddningen för sina barn, Andal och Mirja som sov på Janitsjar. Han blundade för det faktum att både Malala och Vår bar på fler passagerare än Janitsjar, och för det faktum att passagerarna på moderskeppet i allmänhet tillhörde de styrande grupper som i Hemvärlden så ofta tagit för sig på de andra invånarnas bekostnad.

Abbas hatade dem, och han hatade sig själv för att han inte bestred dem såsom Sara alltid gjort när hon var i livet, men de hade hans barn, så han lydde dem. De hade tagit henne, de fick inte ta dem också. Det hade på Malala, fick han höra, gjorts försök att kasta om planen; överge Janitsjar och tillsammans med Vår fortsätta mot galaxens mitt, men girigheten hade fått överhanden på skeppet. Alla solidariska idéer hade kvästs av åtrån till rikedomarna på Janitsjar. Vår skulle röjas ur vägen.

Planens nyckel var Malalas hastighet som en funktion av verksamheten i hennes motorer. Man skulle med en kärnexplosion ur motorerna styra en asteroid ur sin bana och få den att krossa Vår. Planen var utarbetad intill den minsta matematiska detaljen av autohjärnorna, men det fanns en faktor man räddes som man inte kunde känna till. En ångestens variabel x. Det gällde om Janitsjar i ett dubbelspel slutit samma pakt med Vår som de hade med Malala, spelat på svart såväl som rött för att garantera pengarna tillbaka. Man misstänkte det starkt, för inte bara Malala hade ökat farten. Även Vår hade satt av i språngmarsch mot asteroidfältet. Så det var bråttom att komma först, mycket bråttom. Månader gick, och år. Läget förändrades intet, bara skalan.

Abbas arbetade hårt i motorerna. Han lyfte tungt och tänkte skarpt. Han sov där han arbetade; han arbetade i sömnen. Varje dag kom en försändelse av mat, dryck, bränsle och eventuell post ur det mekaniska röret i korridorens ände. Arbetet gick ut på att, förutom allmänt underhåll av motorerna, fördela det kärnbränsle som drev skeppet över dess motorer. Det var en komplicerad process som förr hade utförts av mekaniska män, men den tekniken hade gått förlorad för länge sedan och ersatts med manuell hantering. Abbas bar en skyddsdräkt som hjälpte mot strålningen i bränslekapslarna, men han kunde ändå känna värmen från uranet om han tog en av de ärtstora kapslarna i sin handskklädda hand. Tillsammans med de nitton andra maskinisterna slet han hårt på sin kropp och på sitt psyke, för de levde i en helig pakt av ömsesidigt beroende i kampen för överlevnad. Abbas tänkte mycket på sina barn vid den här tiden. Hans hopp var att få svar på den försändelse han skickat dem med flottans interna radiosändare. Men Janitsjar låg tyst.

-----

Det var den 11 337:e årsdagen av Skeppets ankomst till Hemvärlden, den 12:e årsdagen av avresan därifrån. Malala hade vunnit kapprusningen till asteroidfältet, men Abbas hade förlorat den. Han var en gammal man. Det monotona arbetet och den radioaktiva strålningen hade påskyndat hans celldöd. Hans skägg hade grånat. Hans händer var flammiga och darrade av radiosjuka. Han var brutalt stark i armarna, men hjärtskärande svag i själen. Hans sinne var fyllt av en enda tanke, vars ursprungliga syfte han näst intill glömt. Han mindes två namn, Andal och Mirja. De var viktiga för honom, det visste han. För länge sedan hade han försökt kontakta dem, men de hade inte svarat honom dittills, vilket han sörjt mycket. Men han gav aldrig upp. ”Han vill rädda sina barn på Janitsjar”, sade de andra maskinisterna till varandra.

Men så, just denna dag, som var samma dag som det stora förräderiet skulle ske, kom svaret med morgonens förnödenheter ur röret. Det var stor uppståndelse kring röret, för man fick tio gånger så mycket bränsle som vanligt denna dag. Det var till explosionen som skulle rädda dem alla genom att offra skeppet Vår och dess besättning; en svartnad, deformerad blybehållare, stor som ett kohuvud och med ett tjockt handtag på var sida. Mitt på den satt en varningstext: ”EXTREM RADIOAKTIVITET. HANTERAS VARSAMT OCH PÅ EGEN RISK. LADDAS I MOTOR C5”. Maskinisterna ryggade tillbaka vid läsningen av texten. Alla utom Abbas, för han hade sett brevet som låg bredvid behållaren. Det bar hans namn. Han gick fram och tog det, varpå han snabbt drog sig tillbaka och spelade upp det i sin skyddsdräkt så att bara han hörde.

Det var en kvinnoröst som talade. Det var Mirja, det skulle Abbas aldrig ta fel på, men hon lät så vuxen på orden. Abbas brast i gråt. Mirja var vaken. Inte på Janitsjar, men på Vår! Hon hade hamnat där med sin bror som ersättning för att deras plats på Janitsjar tagits ifrån dem av en rik köpman. Hon hade varit vaken hela resan med sin bror. De var fullvuxna nu. Hon talade om för honom hur skeppets styrande tänkte förråda Malala, hur de lovats rikedomar av Janitsjar, allt saker han förutsett, förutom att de, hans barn, fanns på fel skepp. De hade riskerat mycket genom att skicka detta meddelande, det förstod han, för här tog inspelningen abrupt slut. De kunde ha upptäckts. Var de ännu i livet? Nu stod hans maskinistlag i begrepp att undanröja allt hopp med sin massmordets försändelse. Vad skulle han ta sig till?

I den stora, ljusa maskinkorridoren i motordistriktet i Malalas akter stod den förskrämda församlingen i en vid båge runt den enorma uranmängden. Ingen ville bära blyet. Ingen ville offra sig; de hade alla offrat nog. Det var då Abbas klev fram, med tårar i ögonen och beslutsam min. Då tänkte de andra: ”Där går en man och offrar sitt liv för sina barns skull.” Och de hade rätt. Och de lämnade plats åt honom, för han skulle till kammaren längst ner i korridoren. Abbas fattade handtagen; de var brännheta även genom handskarna. Han lyfte besten och gick nerför korridoren. Blyet smälte stålet i hans handskar, och det rann ner och svedde hans hud. Han ökade farten. De andra följde efter honom på avstånd.

När tiden närmade sig att svänga in i kammaren där motor C5 fanns så tyckte de andra maskinisterna att Abbas sprang underligt. Han saktade inte ner. Han gjorde ingen ansats att svänga runt sin tunga börda. De hade rätt. Innan de visste ordet av var Abbas inne i luftslussen i korridorens ände. Dörren gick igen bakom honom innan någon hann ifatt, och nu var de tvungna att vänta tills tryckutjämningen var klar innan de kunde följa efter galningen, trots sitt dunkande på dörren med stålhandskeklädda nävar och skiftnycklar. Inne i slussen stod Abbas redo, utan att släppa den krackelerande blybehållaren, utan att blidkas av maskinisternas vrålade vädjanden om att han skulle stanna. Där han stod i slussen bad han till sin gud att Malalas besättning skulle förlåta honom för det han måste göra.

När dörren på andra sidan öppnades så rusade han framåt i den röda korridoren. Pistongerna dunkade vilt, som om de visste vilken fara de svävade i. De pyste av ilska. Abbas fick en nästintill förblindande varmluftsdunst in i hjälmen, och det sved svårt i ögonen på honom, men han fortsatte. Bakom sig kunde han snart höra hur slussen öppnats och de andra kom efter i sin panikdrivna jakt. En slungad skiftnyckel kom farande över hans vänstra axel. En andra krossade hans högra häl. Han haltade in i luftslussen i korridorens ände. Han tänkte bara på Mirjas röst och Andals ansikte. I det grönaktiga ljuset från uranet, som nu skymtade bakom sprickor i blybehållaren, tyckte han sig kunna se dem. De log mot honom. Det lyste i deras ögon. De var lyckliga, i Mittens Rike. Abbas bad till sin gud att hans barn skulle förlåta honom för det han måste göra.

Den sista korridoren var lika mörk som sist, men Abbas lyste upp den. Han var ett giftgrönt villans fyrtorn, han var den Onde förklädd till Herden i dödsskuggans dal. Han stapplade framåt, lutande sig mot den högra väggen som substitut för sin skadade fot. Hela hans väsen bromsade emot gatloppet, men han var tvungen att fortsätta, så det gjorde han. Ända in i kammaren längst bort i korridoren, där han sovit tretton månader för lite. Dörren lämnade han öppen. Han tryckte på fönsterknappen med pannan. Plasmafältet fräste och rev som en instängd katt. Bakom den fanns stjärnorna, Guds ögon, och de flammande kloten såg ner på honom med blickar som is. Abbas undvek att möta dem. När slussen bakom honom öppnades så mötte han istället blickarna från sina forna kamrater. De stannade upp, förstenade. Bakom dem fanns den röda korridoren, och bakom nästa sluss den vita med sin ände i det mekaniska röret. Där såg han hela världen, och hela världen såg tillbaka på honom. Abbas bad till sin gud att han måtte träffa Sara igen. Han vred runt kroppen och ögonen mot stjärnorna, och forcerade i ett väldigt slag plasman med uranmassan han burit i sina händer. De båda materialen smälte samman, uranets aktiveringsladdning tog eld, och i en gigantisk explosion sönderdelades astroindiefararen Malala. Inget ljud gjorde den, för i rymden finns inga partiklar vari ljud kan färdas.

Långt borta, på en planet nära galaxens mitt, såg en människosamling ett litet blinkande på natthimlen, och de gissade att det var en fallande stjärna. De önskade sig ägodelar, ära och älskare.