Nedräkning

”Tid?”

                      ”Fyra timmar, femtiotvå minuter och … tjugo sekunder.” Jag suckar i mörkret, jag är definitivt inte redo för det här.

                      ”Undrar hur det kommer att hända … Tror du att det kommer göra ont?” frågar han nyfiket. Eller, jag tror att det är en han, rösten är lite för mörk för att vara en kvinnas, men ändå tillräckligt ljus för att få mig osäker.

                      ”Jag tycker att du tar det här lite för lättsamt”, svarar jag bittert.

                      ”Vi känner knappt varandra. Jag är ledsen, men jag kan inte riktigt sörja.”

                      ”Vadå känner inte varandra? Vi har ju varit grannar i nästan tre timmar nu.” Stengolvet har fått min ända att smärtsamt värka så jag ställer mig upp och skakar ut benen.                      ”Jag skulle nog till och med vilja kalla oss bästisar”, tillägger jag med ett leende. Det kommer ett ljud som är någonting mellan en fnysning och ett skratt.

                      ”Jag vet inte ens ditt namn, vilket i alla fall jag skulle säga är ett krav om man ska vara bästisar.” Det är jag tvungen att hålla med om.

                      ”Jag heter Kim”, säger jag samtidigt som jag går fram till väggen som vetter mot rösten och lägger handen på den kalla ventil varifrån den kommer, som ett slags hälsning.

                      ”Sebastian.” Kille, alltså.

                      ”Trevligt att träffa dig, Sebastian. Tyvärr kommer nog vår vänskap att vara kortvarig.” Jag suckar ännu en gång och tittar på armbandsurets svagt självlysande siffror. Sebastian verkar läsa mina tankar, för han frågar igen: ”Tid?”

                      ”Fyra timmar, fyrtiosju minuter och… fem sekunder”, blir svaret den här gången. Vi blir tysta, det enda ljudet som hörs är mina fotsteg när jag oroligt går fram och tillbaka i det trånga utrymmet jag har fått.

                      Efter en stund kommer det ett irriterat läte från väggen.

                      ”Kan du sluta gå runt sådär?” hörs Sebastians röst. ”Jag blir nervös.”

                      ”Vad ska jag annars göra?” frågar jag, lika irriterad. Jag antar att man får nära till ilska när man hamnar i en situation som den här. ”Det är inte som om jag har en bok här inne.”

                      ”Lägg dig ner och sov istället, om du vill ha ett tidsfördriv.”

                      ”Jag kan inte sova, golvet är för hårt. Dessutom är det för kallt.”

                      Det dröjer innan Sebastians svar kommer.

                      ”Ha-har du ingen madrass?” Jag stirrar mot väggen i misstro.

                      ”En vadå?”

                      ”En madrass. Du vet, en sådan där mjuk sak, klädd i tyg, ofta fylld med fjädrar.”

                      ”Skämtar du?!” exploderar jag. ”Har du en madrass? Vad är det här för särbehandling?

                      Sebastian visslar kort. ”Jobbigt att vara i dina kläder just nu.”

                      Jag vill skrika av frustration. Inte nog med att armbandsuret känns som ett ton sten på mina axlar, nu får jag även reda på att min granne verkar bo i något som liknar ett hotellrum.

                      ”Har du en TV där inne också, eller?” frågar jag spydigt. ”Eller kanske en popcornmaskin?”

                      ”Sluta vara arg på mig, är det mitt fel att de verkar gilla mig mer?”

                      ”Jag måste ta ut det på någon, och du är den enda i närheten”, fnyser jag innan jag suckar hårt för tredje gången och sätter mig ner på golvet. Jag hatar verkligen det här.

 

 

”Tid?”

                      ”Tre timmar, trettiosex minuter och … tio sekunder.” Tiden går så långsamt, men jag är inte säker på om det är en bra eller dålig sak.

                      ”Du svarade aldrig på min fråga förut”, säger Sebastian.

                      ”Vilken fråga?”

                      ”Hur tror du att det kommer hända? Tror du att det kommer göra ont?” Det är inte något som jag gärna tänker på.

                      ”Jag tror knappast att de kommer vara skonsamma. Det är tortyr bara att få veta tiden.”

                      ”Men de kanske tycker att klockan är tillräckligt jobbig för dig, kanske har du fått vad du förtjänar efter det.” Han är tyst i några sekunder innan han fortsätter. ”Varför förtjänar du det, förresten? Vad har du gjort?” Det är inte heller något jag vill tänka på.

                      Men så fort frågan ställs, börjar jag såklart tänka på det. Jag kan nästan känna den metalliska lukten av blod än en gång genomborra mina näsborrar, känna värmen från kniven som jag hårt hade klamrat mig fast vid som om mitt liv hängde på det. Blundandes skakar jag på huvudet för att få det att klarna. Sebastian väntar tålmodigt på mitt svar.

                      ”Jag ...” Jag avbryter mig och börjar om. ”Min pappa var inte … snäll. Jag kunde hållas vaken hela nätter när han var på dåligt humör.” Mina tankar börjar vandra; till de höjda rösterna, ljudet av glas som krossas, den tysta gråten som alltid följde.

                      ”I början tog han bara ut det på min mamma, och bara när han trodde att jag och min syster sov. Det var fortfarande hemskt, men det kändes inte riktigt verkligt när det var en dörr emellan. Han såg också alltid till att städa upp efteråt, det kändes nästan som om allt hade varit en dröm när jag kom in i köket på morgonen och såg honom sitta där helt lugnt, med kaffe i ena handen och en tidning i den andra. Det enda som vittnade om att något hade hänt var bandagen han hade runt knogarna.

                      Men efter ett tag var det som om nätterna inte räckte till längre. Bråken började tidigare och tidigare för varje kväll som gick, till slut kunde det hända dygnet runt. Han gick inte bara på mamma längre, heller. Så fort man vistades i samma hus som honom var man rädd att han när som helst skulle explodera. Jag lärde mig saker som att man alltid ska vrida lite på huvudet innan smällen kommer, det gör mindre ont om knogen träffar kindbenet istället för näsan. Det är inte något som ett barn borde lära sig.”

                      Jag tystnar igen och tar ett djupt andetag. Inte ett ljud kommer från Sebastian, han kanske inte ens lyssnar. Han skulle lika gärna kunna ha somnat. Jag fortsätter ändå.

                      ”Det höll på i några år, vi levde alla tre i konstant skräck. Det är nästan löjligt hur mycket makt han hade över oss, tillräckligt för att ingen av oss skulle våga nämna det för andra, att fråga om hjälp utifrån var uteslutet.

Men en dag fick jag bara ... Jag fick bara nog. Det gick inte längre, det var som om något bara klickade i mig.”

                      Min röst börjar darra lite, jag harklar mig och fortsätter.

                      ”Jag och mamma var i köket. Hon satt vid matbordet medan jag stod och hackade lök inför middagen. Dörren i hallen öppnades och vi förstod direkt att det var han på grund av den långa raden av svordomar som hördes. Jag tittade på mamma. Hon såg ut att vara lika rädd som jag kände mig. När han kom in i köket, ägnade han knappt en blick åt mig. Han kanske inte ens såg mig, bänken jag stod vid var lite skymd av kylen.

                      Ingen tid gick till att säga något, utan han gick direkt på. Det var ... det var det värsta han hade gjort dittills. Jag stod bara där och såg på, fortfarande med ett hårt grepp runt kniven som jag hade hackat lök med. När han var klar vände han sig mot mig. Sedan vet jag inte riktigt vad det var som hände, men det var då jag fick nog. Jag bara gick fram till honom och ...”

                      Rösten sviker mig. Om och om igen ser jag hur kniven sjönk in i hans mage, så lätt att det nästan kändes som att skära i smör. Mitt lilla utrymme verkar mörkare än någonsin. Jag kryper ihop till en liten boll med händerna runt knäna. Så blir jag tyst sittandes en lång stund.

                      ”Efteråt gick det inte lång tid innan de tog mig.” Min röst är lika liten som jag känner mig. ”Jag förmådde inte att röra på mig, inte ens släppa kniven, så det var inte svårt för dem att lista ut vem som hade gjort det.”

                      Sebastian säger fortfarande inte någonting, jag tror nästan att han har somnat innan jag hör ett försiktigt: ”Jag är ledsen.”

                      Jag nickar långsamt.

                      ”Jag med.”

 

 

”Tid?”

                      ”Två timmar, fyrtiotvå minuter och … trettio sekunder.” Jag sitter fortfarande i samma position som tidigare, trots att mina ben började krampa för en lång stund sedan. Mina tankar hänger sig kvar vid historien som jag berättade tidigare. Jag måste få ut den ur mitt huvud, inget kommer att bli bättre för att jag hänger upp mig vid det som redan har hänt. Tvärtom; jag mår bara sämre, vilket jag absolut inte vill, det är för lite tid kvar för att vara ledsen.

                      ”Du, då?” frågar jag Sebastian i ett försök att styra bort mina tankar.

                      ”Ursäkta?”

                      ”Du sa aldrig vad du har gjort för att förtjäna det här.”

                      Det tar några sekunder innan han svarar: ”Jag är för snygg, det distraherade människorna runt omkring mig.”

                      Jag blänger mot väggen mellan oss.

                      ”Kom igen! Du kan inte strunta i att berätta när jag nyss beskrev hela mitt liv.”

                      ”Det är sant”, säger han ursäktande, men fortsätter inte. Jag höjer på ena ögonbrynet.

                      ”Så? Låt höra.”

                      Han suckar. ”Jag stal pengar från affären jag jobbade extra i.”

                      Min mun öppnas, men jag får inte fram ett ljud.

                      ”Ursäkta?” säger jag till slut. ”De låste in dig här för att du tog lite pengar ur en kassaapparat?”

                      ”Det var egentligen inte så lite pengar, men ja.”

                      ”M-men”, säger jag, helt oförstående. ”Hur länge ska du vara här?”

                      ”Jag vet inte, till skillnad från dig har jag faktiskt ingen aning om vad som ska hända mig.”

                      ”Du vet inte ens om du kommer ut?”

                      ”Nej, men jag kan ju alltid hoppas.”

                      ”Hur länge har du varit här?”

                      ”Svårt att säga … Några månader? Ett år? Jag har inte haft någon klocka förrän du kom hit.” Det har jag redan listat ut, varför skulle han fråga efter tiden så ofta om han har en egen klocka? En annan tanke slår mig.

                      ”Har du varit ensam hela tiden? Eller kommer det förbi andra ibland, som jag?”

                      ”Det har varit en person en gång tidigare, hon var här i ungefär en vecka, skulle jag tro. Eller runt sju längre sovperioder, i alla fall.”

                      ”Så under flera månader har du bara pratat med två personer?” Jag får nästan panik av att bara tänka på det, att vara helt själv här nere. Det är ett mirakel att han inte har blivit galen än.

                      ”Ja”, svarar Sebastian.

                      För tillfället tycker jag nästan mer synd om Sebastian än om mig själv, jag vet i alla fall vad som ska hända mig, jag har till och med ett bestämt klockslag. Sebastians framtid ligger helt i mörker, lika tjockt som det runt oss. Han har ingen aning om vad som kommer att hända. Mina tankar avbryts av Sebastians röst:

                      ”Vad tänker du på?”

                      ”Att du kanske förtjänar att ha en madrass, ändå. Trots att jag inte har någon.”

                      Han skrattar till, vilket lättar upp den tryckta stämningen. I alla fall en aning.
                      ”Jo”, säger han. ”Det tycker jag också.”

 

”Tid?”

                      ”En timme, trettioåtta minuter och … tjugo sekunder.” Mitt hjärta börjar banka lite hårdare, det börjar närma sig nu. Jag är fortfarande inte redo, men jag tror inte att man någonsin kan bli redo för det här.

 

 

”Tid?”

                      ”Fyrtioåtta minuter och … trettiofem sekunder.” Jag står upp igen, lutad mot väggen. Mina ögon lyckas aldrig vänja sig vid mörkret, vilket irriterar mig. Inte ens armbandsurets siffror kan lysa upp speciellt mycket av omgivningen. Kan det inte finnas ett fönster eller något?

                      Inte för att det finns speciellt mycket att se på, tänker jag med en suck. Trots rädslan som hotar att kväva mig, känner jag hur rastlös jag är. Väntan är så tråkig.

                      ”Jag förstår att de kanske inte bryr sig”, säger jag till Sebastian. ”Men det vore trevligt med lite musik eller något. Hur svårt kan det vara att bara ge oss en iPod?”

                      ”Jag kan sjunga för dig, om du vill.”

                      Jag rynkar på ögonbrynen.

                      ”Kan du sjunga?” frågar jag.

                      ”Det är i alla fall bättre än inget.”

                      ”Okej, visst. Sjung något.”

                      ”Vad vill du höra?”

                      ”Spelar ingen roll, ta någon låt som du kan, bara.” Han börjar sjunga en poplåt.

                      ”Nej!” klagar jag direkt. ”Inte den, den är ju sämst!”

                      ”Men du sa ju att jag kunde ta vilken jag ville.” Han låter lätt förolämpad, vilket nästan får mig att skratta.

                      ”Jaha”, fnyser han. ”Då tar jag väl någon annan.” Han börjar om, den här gången är det en lugnare låt. Den låter som en lägereldssång, det enda som fattas är en gammal gitarr och marshmallows att rosta. Och själva brasan, förstås.

                      Sebastians röst är mjuk, den sveper runt mig och får mig att känna mig tryggare än förut. Jag vill nästan lägga mig ner och sova, glömma allt. Blundandes lutar jag huvudet mot väggen och snart hummar jag med i melodin. När han slutar öppnar jag ögonen igen.

                      ”Du sjunger ju bra”, säger jag.

                      ”Varför så förvånad?” blir svaret.

                      ”Någonsin funderat på att starta en karriär?”

                      ”Jo, visst. Så fort jag har kommit över det lilla hinder som den här hålan utgör, ska jag bli en stjärna.”

                      ”Lilla hinder.”

                      ”Ett mindre snedsteg i mitt annars perfekta liv.”

                      Jag skrattar.

 

 

”Tid?”

                      ”Tio minuter och … fem sekunder.” Det känns som om mitt bröst ska explodera. Jag kan knappt andas. Sebastian sväljer och släpper ut ett skakigt andetag.

                      ”Är du nervös?” frågar jag.

                      ”Lite, konstigt nog”, säger han.

                      ”Du sa förut att vi knappt kände varandra, så du kunde inte riktigt sörja, men … Tror du inte att vi kanske har blivit tillräckligt bra vänner för att du ska vara ledsen, i alla fall lite?”

                      Tystnad.

                      ”Jo”, hör jag till slut. Det är lite mer än en viskning. ”Jo, lite ledsen är jag.”

                      Min hals är tjock av gråt, men jag ler ändå.

                      ”Tack.”

                      Jag hör honom röra sig på andra sidan väggen och när han pratar igen är han närmare än förut.

                      ”Jag är nog så pass ledsen att jag till och med kommer att tänka på dig när du försvinner.”

                      ”Verkligen? Jag kommer att tänka på dig också, och hoppas att du kommer ut härifrån så att du kan starta din karriär som sångare.”

                      ”Ha inte för höga förhoppningar bara.”

                      Tystnad igen. Hela min kropp skakar vid det här laget.

                      ”Sebastian?” Min röst darrar. Jag försöker svälja men det bara stockar sig i halsen.

                      ”Ja?”

                      ”Jag är rädd.”

                      ”Finns det något som jag kan göra?” Nej, det finns det inte. Det vet vi båda två. Men jag blir ändå rörd av hans medlidande.

                      ”Ljug för mig”, säger jag. ”Berätta att allt kommer att gå bra, att jag snart kommer att få åka hem och se min syster igen. Säg att allt kommer att ordna sig.”

                      ”Allt kommer att ordna sig, tro inte en sekund att det inte kommer att göra det.” Hans röst är som en klippa, stabil och säker. Jag tror honom nästan.

                      ”Okej.”

                      ”Du kommer att se din syster om bara några timmar. Hälsa till henne från mig när du gör det.”

                      ”Vem ska jag säga att du är?” frågar jag. ”Killen i rummet bredvid?”

                      ”Den kommande stjärnan, Sebastian. Glöm inte att du hörde mig först när du ser mig på TV.”

                      ”Glöm inte att jag var den första som sa att du skulle bli sångare”, svarar jag. ”Du får se till att bjuda in mig till alla konserter och röda mattor.”

                      ”Självklart.”

                      ”Bra.” Skämtandet får mig att känna mig lite bättre till mods, det är det enda sättet att hålla skräcken borta. Vi lyssnar på varandras andetag en stund.

 

...

 

”Tid?”

                      ”Två minuter och … trettio sekunder.” Det här är definitivt den värsta tortyren som finns. Jag kan inte titta bort från uret. Siffrorna tickar långsamt iväg, varje sekund känns som en evighet. Jag vet inte om jag vill stanna tiden eller få den att gå fortare. Väntandet gör mig galen, men det jag väntar på är inte något som jag vill ska hända. Hela situationen ger mig en extrem ångest.

                      ”En minut.” Han frågade inte, men jag säger det ändå, bara för att säga det högt. Allt känns så overkligt.

                      ”Trettio sekunder.” Mina andetag har blivit korta och ytliga. Sebastian förblir tyst, för vad kan han säga?

                      ”Tio sekunder.”

                      ”Jag är ledsen”, viskar han då. ”Verkligen, verkligen ledsen.” Jag svarar inte, utan säger bara:

                      ”Fem sekunder.”

                      ”Fyra.”

                      ”Tre.”

                      ”Två.”

                      ”Ett.”

                      ”No...” Jag avbryts av att dörren öppnas. Efter allt mörker sätter det skarpa ljuset som plötsligt tränger in mina ögon i brand. Jag kniper ihop ansiktet, totalt förblindad. Därför ser jag inte mannen som hårt tar tag i min arm och drar ut mig, ser inte rummet som han tar mig till eller vad som finns inuti, jag bara ber tyst att det ska vara över snabbt.

Men jag vågar inte hoppas för mycket.