Då skulle världen vara en vacker plats

Nicole Accord

Det är en disig lördagsmorgon när min storasyster ringer och säger att hon har goda nyheter. Jag har precis gett katten mat när signalen ljuder genom lägenheten.
”Vill du veta en sak?”
”Kanske det.”
”Jag är gravid!”
Jag är nära att spilla mitt skållheta te rakt i knät.
”Oj! Grattis!”
”Man tackar.”
”Hur långt gången är du?”
”Åtta veckor, tror jag. Jag kräks om morgnarna” säger hon och ger ifrån sig ett ljudligt stön. Trots det, skiner hennes leende genom luren. Jag kan inte annat än dra på munnen.
”Du ska se att det kommer vara värt det.”
”Det får det fan se till att vara.” Hon suckar. ”Så, hur är det med dig då?”
Kastar en blick nedåt, på tröjan som är för stor och egentligen din; på det röda teet i din handmålade mugg.
”Jag mår fint.

Jag dricker alltid te till frukost. Jag väntar på att vattnet ska bli varmt. Jag väntar på att teet ska dra och jag väntar på att det ska svalna. Jag läser tidningen medan jag dricker och efteråt löser jag Sudokut. Det är svårt. Korsordet är lättare. Det är rutin.
Katten vaknar när mitt te har kallnat och hoppar upp på diskbänken när vattnet börjar rinna. Den väntar tålmodigt medan jag diskar ur muggen. Jag vrider på kallvatten, och det rycker i svansen på den medan den lapar i sig från strålen. Jag kliar den bakom ena örat och den spinner som en liten motor.  När klockan i hallen slår sju går jag ner till busshållsplatsen. Och jag väntar återigen.

Första gången jag såg dig var du en otrogen idiot och för snygg för ditt eget bästa. Vi var ute, dansande och fulla: ljusa och så, alltid tjugotvå. Jag satt mest och rökte i hörnen. Med axlarna mot väggen såg jag hur du rörde dig med lätthet under två par händer. Ett med rött nagellack, ett annat med kantat med olja.  Två par händer rörde vid dig. Två par ögon smekte ditt ego. Du var i strålkastarljus och du njöt. Själv kunde jag inte slutat titta.
När vi sedan stod och väntade på skjutsen hem spydde du ner mina skor.

Att jobba är avslappnande. Jag staplar böcker, säljer böcker och hjälper kunder att hitta böcker. När jag har rast läser jag böcker, vanligtvis i kafferummet bakom disken medan mina arbetskamrater pratar. En av dem har fortfarande en mohawk. En annan har svart, spanskt hår ner till svanken. De två andra spatserar runt med en Ivy League-frisyr respektive Audrey Hepburn-fluff i mörkbrunt.
”Vi tänkte gå ner till Selmas för en öl. Ska du med?” frågar en av dem en vecka senare. Hon har precis knackat på dörrkarmen för att fånga min uppmärksamhet. Jag stänger igen boken och hon ler. Hon vet inte om att jag brukade kalla henne för Hepburn. Nu vet jag dock att hon heter Madeleine. Hon har ansvaret för pocketböckerna.
”Visst.”
Hon räcker mig min jacka och jag stryker handen längs med innerfickan för att vara säker på att den är min. Ivy League, som har ansvar för faktaböckerna, har nämligen en precis likadan.
”Då går vi då.”
Det regnar ute och bilarna kör förbi alldeles för nära. Med blöta byxfållar kryper människorna ihop under sina paraplyer och kragar. Jag tittar upp och en regndroppe landar på överläppen. Den rinner ner och smakar stad. Madeleine går fort, så som fina flickor gör. Till skillnad från mig har hon ett paraply, men hon delar inte med sig. Det är för att vi redan är sena, menar hon. Dessutom är det så nära. Min krage skyddar mer än man kan tro.

På Selmas har resten av dem redan slagit sig ner i ett grönt läderbås. Till och med ägaren är där med sitt vita hår.
”Sorry att vi är sena!” ursäktar Madeleine sig och krånglar sig ur sin jacka. Hon sätter sig ner bredvid ägaren. Jag sätter mig mittemot henne.
”Ingen fara” ler Spanjorskan. Hon har en kraftig brytning som skvallrar om hennes modersmål.
”Vi har inte ens beställt än” säger Mohawk och skrattar till innan han fortsätter att vika servetten han har framför sig.
När servitrisen äntligen kommer småjoggandes, försvinner all form av artig tillbakadragenhet. Ingen vet vad de ska beställa. Är det några som ska dela på något? Vem är allergisk mot musslor nu igen? Vart tog menyerna vägen?
Ivy League heter Klaus. Han undrar om jag vill ha lax. Jag nickar. Jag visste inte ens att de hade det här. När jag nickar får en rörelse i ögonvrån mig att titta upp. Madeleine tittar på mig med sina stora ögon. Klaus följer henne med sina.

Maten är borta. Tomma glas klinkar mot träbordets släta yta. Alla höjer rösten.
”Reklamdekorationerna måste upp nu till helgen, vet ni.”
”Är det inte Bellas tur att sätta upp dem?”
”Nehej du! Eller jo, det är det väl, men det får du inte. Du hade sönder girlangerna förra gången!”
”Det var inte mitt fel! Fönstret är så jävla litet!”
Sedan skrattar Spanjorskan alldeles för nära mitt öra. Jag skrattar till lite själv.
Till slut räcker Madeleine upp handen och erkänner sig besegrad. ”Jag gör det.”
”Madeleine, jag älskar dig!”
”Men” inflikar hon, ”på ett villkor: någon måste hjälpa mig. Inte du Markus, du går fri tack vare att du köpte kaffe förra veckan.”
Lotten faller därför på mig eller Klaus. Han kommer inte göra det frivilligt. Han har en tendens att förstöra saker bortom reparation.
”Visst, jag gör det.”
”Blir du och jag då.” Madeleine ler åt mig – vassa tänder och glittrande ögon. Det blir säkert trevligt. Det kommer bli otroligt trångt i fönstret, men vi är vuxna människor. Och alla ser lättade ut. Ingen vill väl egentligen sätta upp dekorationerna. Utom möjligen Spanjorskan.

Min mobiltelefon finns alltid nära till hands. Oftast i innerfickan på min jacka. Ifall det ringer vill jag höra nyheterna, bra eller dåliga spelar ingen roll.
”Så hur tar du dig hem? Taxi?”
”Nej, tror jag går.”
Madeleine nickar.
”Ingen som väntar på dig därhemma?”
Jag flinar.
”Bara katten.”
”Jaså” säger hon och snurrar en lock kring fingret. ”Är det här någon form av subtil inbjudan
till att följa med dig hem?”
Någonstans ifrån hörs skratt. Hon är en fin flicka, men en liten sådan. Hennes paraply är för stort, uppfållningen på hennes kjol har börjat gå upp.
”Tyvärr inte. Jag är ledsen.”
Hon blir röd i ansiktet. Jag knuffar till henne med armbågen.
”Klaus tittade på dig hela kvällen.”
”Tro mig, jag vet.”
”Han är en bra kille.”
”Försöker du tussa ihop oss, eller?”
”Snarare dumpa dig med en krockkudde.”
”Du är så söt, vet du det? Och du är inte tillsammans med någon?”
Det har slutat dugga nu och dimman är tjock. Man ser knappt handen framför sig. Jag rycker på axlarna.
”Jag har någon. Är bara ensam hemma för tillfället.”
Hon ler fortfarande. Lutar bak sitt paraply och ögonen glittrar.
”Det förklarar saken.”
En svart taxi kör fram till henne. Hon ger mig en varm blick.
”God natt då.”
”God natt.”
Senare på kvällen ringer det igen. Klockan är tre, men jag svarar ändå – hopkurad på sängen med katten på magen. Jag har på mig din stickade tröja. Samtalet är kort. De har inte hittat något ännu och kommer inte kunna ringa förrän om någon månad igen.

Andra gången jag såg dig var du inte riktigt lika full och du såg mig. Du tittade, pratade och rörde vid mig. Du köpte en öl åt mig med din andedräkt i mitt öra. Rörde vid min arm, min axel och min svank.  Du lade en hand på mitt lår och lutade dig fram. Sedan kom din dåvarande flickvän och slängde sin cocktail i ditt ansikte. Du svor, sprang efter henne och lämnade mig inne i hörnet. Alkoholen från drinken förstörde min tröja. Jag blev tvungen att slänga den när jag kom hem.

Två veckor senare möter jag upp min syster på ett gammalt fik i hennes del av staden. Hennes hår är kortare och lockat, och med sin blåprickiga klänning skulle hon ha kunnat tas för Jack Kerouacs flickvän.
”En kopp chai, tack” säger hon till den finniga servitrisen. Hon nickar och tittar befordrande på mig. Jag beställer en enkel kopp kaffe. Sedan sätter vi oss vid fönstret. Bordet har två missmatchade stolar och människorna stressar förbi bara några meter bort. Regnet smattrar mot asfalten.
”Min man träffar en annan.”
Det svider till bakom ögonen på mig. Min syster tittar ner i bordet och det är tydligt att hon inte vill ha någon form av medlidande. Det vill ingen.
”Mamma säger att jag inte borde oroa mig. ’Det är normalt att bråka lite, ni är inte ensamma. Det går över.’”
Jag sträcker ut ena handen, ger henne ett val att ta den när hon vill. Den andra ligger knuten mot mitt knä.
”Vad säger han då?”
Hon korsar benen under bordet. Klänningen frasar.
”Att de bara är vänner. Men de skriver jämt hjärtan till varandra. Han bryr sig så jävla mycket om hundens promenader nuförtiden. Och går ”bara vänner” ut och äter stup i kvarten?”
En skälvande hand kryper in under min.
”Jag lovade att jag aldrig skulle klänga. Eller gå igenom hans telefon.”
Tårarna rinner nedför hennes kinder nu; ritar svarta streck av vattenlösligt smink medan hennes nästipp blir röd av ilska. Hon sluter ögonen, andas försiktigt.
”Men han är väl inte den enda som går emot sina ideal, antar jag.”
Hon snörvlar till, hickar och ger sig själv tillåtelsen att bryta ihop i drygt tio minuter. Efter det sätter hon sig rakt igen, fluffar upp lockarna och ser till så att läppstiftet inte har smetat utanför konturerna.
”Tänker du behålla det?”
Hennes ögon är förbryllade när hon tittar upp. Sedan förvandlas de till två strålkastare i hennes smala ansikte.
”Det är inte en ’det’. Hon är en flicka. Och ja, jag kommer behålla henne. Så klart.”
Hon flätar ihop våra händer och trycker till. Jag trycker tillbaks.

Väl tillbaka i hennes lägenhet sätter jag mig på soffan tills hon kommer tillbaka från badrummet, läppstiftet något utsmetat.
”Varför måste det vara vi?”
Hon sätter sig ner bredvid mig, viker ihop sina långa ben under sig. Jag känner hennes kind mot min axel när hon sjunker ihop.
”Vad menar du?”
Greppet kring min bröstkorg hårdnar och hennes bröst trycker mot mina revben.
”Om bara ni män kunde få barn. Bära dem. Om ni bara visste hur jävligt det är.”
Hon suckar, trycker näsan mot min hals. ”Då skulle ni ta bättre hand om era kvinnor, era barn och ni skulle inte vara så jävla grymma. Då skulle världen vara en vacker plats.”
Jag tittar ned på hennes ansikte. Det är en röra av rött, svart och guld. Krigets färger. Jag stryker med handen över hennes hår.
”Om du blir ensamstående, så kommer jag hjälpa dig. Hoppas du vet det.”
Hon skrattar, och hela hennes kropp skakar till. En kropp som är alldeles för tunn för att föda ett annat liv. Hon vrider sig upp och trycker sina läppar mot min kind.
”Tack du. Och ändra det där till ett ”när”.

Tredje gången jag såg dig var du lika tidigt på krogen som jag. Det var happy hour, jag hade bråkat med min syster och hört ryktena om dig. Ett otroget svin. Det var vad du var.
Jag försökte undvika dig, men du kom fram till mig ändå. Du betedde sig som om du var full och berusad av hängivenhet. Jag värjde och snodde mig, men du var obarmhärtig och till slut fann jag mig sitta och lyssna när du berättade din livhistoria; om din barndom uppe i fjällen och universitetsåren här i staden. Sedan stal du min mobil och tryckte in ditt nummer. Jag bad om att få tillbaka den, men istället stack du din egen i handen på mig och uppmanade mig att kolla igenom dina kontakter. Du hade din chefs, dina föräldrars och mitt nummer där. Det var allt. När jag sedan flyttade in hos dig, så berättade du att du varit spiknykter.

Kommande helg städar jag. Vanligtvis dammsuger jag bara och dammar av det värsta, men en gång i månaden rensar jag ut allt. Jag sätter ett värde i det. Att se hur saker och ting förändras, hur all smuts bara försvinner, hur det rena sprider ut sig och tar över under mina händer. Att jag kan rensa ut.
Katten leker med dammtrasan och jag öppnar vartenda fönster. Lutar mig ut och njuter av solen som värmer mitt ansikte. Juni har varit äckligt kall fram till nu, men idag sitter till och med din granne ute och solar på sin balkong. Jag vinkar försiktigt till honom. Han vinkar tillbaka.
Trots att du sade att jag fick göra vad jag ville med lägenheten har jag låtit bli. Jag har inte köpt något nytt eller möblerat om. Jag har inte släppt in någon annan än mig själv. Det enda jag gjort är att jag satt upp några foton av dig, för min egen skull. Du ser så glad ut där.

Min syster ringer mig när jag precis kommit hem från jobbet. Hon frågar om hon kan få sova över några nätter, då våra föräldrar är ute och reser igen. De är i Australien, säger hon och berättar att hon försökt prata med sin man, men att hon i slutändan inte kunde få ur sig ett ord. Hon hickar till när hon säger att hon inte har någonstans att ta vägen. Jag tvekar inte när jag säger din adress.
Tjugo minuter senare står hon på tröskeln till din lägenhet. Trots det, känner jag mig lite skyldig när jag släpper in henne.
”Oj vad fint du har det! Det trodde jag inte.”
Hon flinar, men jag håller tyst. Säger inte att det inte är mitt. Hon går runt lite grann, tittar ut på balkongen. Det regnar, så hon kommer in ganska snabbt igen.
”Vem är det?”
Min syster pekar på ett fotografi jag satt upp. Det är från vår resa till Dublin för två år sedan. Du sitter på räcket utanför Guiness bryggeri tillsammans med de två finska kvinnorna vi träffade på. De var roliga och vi bodde på samma hotell. På bilden ler du. De är så blonda att ditt hår nästan ser svart ut. Det var längre då. Jag sväljer. Hon tittar på mig, ögonbrynen krökta av nyfikenhet.
”En kompis. Det är hans lägenhet, jag tar bara hand om den åt honom.”
Hon nickar.
”Han ser bra ut. Var är han nu?”
”Utomlands.”
Min syster frågar inte mer.

Fjärde gången jag såg dig hade du bjudit hem mig hit. Jag minns att jag nervöst pratade på om mig själv medan du kollade upp ett recept på internet, som vi sedan försökte oss på. Det slutade i en gastronomisk katastrof, så du visade hur man gjorde laxpasta istället.
Efter det att vi ätit, plockade du upp mig och slängde mig över din axel. Jag hade fått blodad tand när du skrattade med mig, och därpå retat dig för sin musiksmak. Du lade ner mig på din säng efteråt och strök försiktigt håret ur ansiktet på mig. Jag sov över och du höll fast mina händer.

Min storasyster insisterar på att hon ska sova på golvet. Jag säger åt henne att det är helt okej att sova i sängen. Den är bred, jag har sovit på soffan mer än ett antal gånger och hennes mage har börjat bukta ut lite nu. Hon behöver en riktig säng att sova i. Hon tjurar. Grottkvinnor kunde sova på bar mark medan de var gravida. Dessutom har hon ett liggunderlag med sig. Och jag tänker då inte säga emot en gravid kvinna. När jag säger det, slänger hon sin necessär i huvudet på mig.

Hon somnar tre timmar senare. Jag ligger vaken med katten vid kinden och tittar på henne där hon sover. Hon valde att sova precis nedanför din säng och jag kan se hur hon smeker magen i sömnen. Små, cirklande rörelser som för att försäkra sin dotter om att det kommer att ordna sig. Ute i hallen slår tidningen i golvet.

Samma morgon, efter det att min syster har spytt, äter vi frukost tillsammans. Hon gillar inte rooibos och vårt Earl Grey är gammalt, men hon dricker det i alla fall. Hon pratar med mig medan jag löser Sudokut, om jobbet på sminkföretaget och hur hennes doktorsexamen i biokemi troligen kunde ha gått till något bättre. Jag nickar och hon klickar igång radion när jag går över till korsordet.
Katten vaknar av bruset och hoppar upp på diskbänken. Den ignorerar min systers breda leende.
”Har han en katt?”
”Mmm. Eller, den är väl lika mycket min nu.”
Min syster ler menande. Jag rycker på axlarna.
”Vad heter den?”

Jag kryper ihop på din säng. Jag gick hem tidigt från jobbet igen. Att skylla på magknip fungerar alltid. Jag begraver ansiktet i din kudde, andas in din doft som blir allt svagare. Och så skriker jag.
Jag hatar det här, den här fysiska svagheten som alltid smyger sig på. För varje gång det händer går jag sönder, och varje gång måste ett nytt hjärta växa tillbaka i hjärthålan för att upprätthålla detta kretslopp av smärta och ovisshet. Jag går tillbaka till jobbet på torsdagen. Mohawk frågar mig om jag smittar och jag skakar på huvudet. Ångest smittar inte.

Fredagen innan min semester börjar går vi till Selmas igen. Det regnar, Madeleine och jag kommer för sent, men vi delar hennes paraply på vägen dit. Hon sätter sig bredvid Klaus och han flätar in sina fingrar i hennes hår, masserar hennes hårbotten. Jag sätter mig bredvid Spanjorskan. Hennes skratt är helt underbart: skälvande och så djupt att det skickar vibrationer genom bröstbenet på en. Jag beställer en Guiness när servitören kommer springande och ägaren skämtar om det, säger att jag äntligen är en äkta man. De andra skrattar och jag kan inte låta bli att le.

Tallrikarna försvinner, glasen töms och fylls på. Alla är på god väg mot överförfriskning.
”Ni dekorerade riktigt fint ska ni veta!”
”Tycker du?”
”Glömde jag säga det?”
Mer skratt. Klaus reser sig för att gå till toaletten och Mohawk lutar sig över bordet för att ge Madeleine en menande blick.
”Så, är det någonting på gång mellan er, eller? Trodde du hade siktet inställt på någon annan.”
Madeleine rodnar och ler sitt vassa leende.
”Han där” säger hon och pekar på mig med en blåmålad nagel, ”säger att han är upptagen. Och Klaus är jättejättetrevlig.”
Spanjorskan och Mohawk tittar på mig. Jag stelnar.
”Vänta, har du flickvän? Men jag har inte sett dig med någon, någonsin!”
”Du vet inte vem det är” säger jag och tar en stor klunk av min öl.
”Var inte så hemlig nu. Bara säg det.”
”Jag är helt säker på att ni inte vem det är. Lovar.”
Mohawk rycker på axlarna och ger Spanjorskan ett par höjda ögonbryn. Kanske är de inte farliga. Jag tar risken.
”Han heter Måns. Måns Karlsson.”
De tittar på varandra. De tittar på mig. Och sedan tittar de oförstående på Madeleine.
”Har aldrig hört talas om honom. Har du?”
”Nej. Jag var på väg att stämpla dig som galen, för ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle säga nej till Madde.”
”Men Markus!”
”Vadå? Håller du inte med, Bella?”
Spanjorskan skrattar så hela bordet skakar. Jag är i gott sällskap.

Du har frågat mig om jag vill ha barn. Om det är viktigt för mig att de har fräknar och smilgropar – att de är biologiskt mina. Jag kommer ihåg att du hade gjort laxpasta och att vi satt vid köksbordet när du frågade mig. Den där salta smaken var en favorit redan då.  Ärligt talat hade jag inte tänkt på det alls. Jag hade nog alltid gillat tanken på en familj och jag kommer bra överens med små människor. De gillar mig, jag gillar dem och det är verkligt ömsesidigt. Du nickade, log och det var det.

Min syster har sovit på golvet i tre veckor nu. Det börjar synas på henne, men hon gnäller inte. Hon har också börjat dricka rooibos om morgnarna.
”Hur träffades ni då?”
Vi sitter i soffan när hon frågar. Tv:n är på och katten går patrull på ryggstödet. Hon pekar på ett annat foto av dig.
”Han spydde ner mina skor. Han flirtade med mig trots att han hade en flickvän. Sedan ändrade han sig.”
Hennes leende är för stort för hennes ansikte när hon tittar upp på mig och hennes hand rör sig omedvetet över magen. ”Tack vare dig?”
Jag rycker på axlarna. ”Jag tror det var för mig, faktiskt.”
”Var är han nu?”
Min syster är envis. Det går i släkten.
”Utomlands.

Senare den kvällen ger hon äntligen upp. Hon lägger sig med huvudet på din kudde.  Lukten var knappt märkbar ändå.
”När jag får barnet, kan vi inte flytta då?”
Jag betraktar henne genom mörkret. Hennes ögonvitor syns tydligt.
”Jag vill inte bo själv. Och du sa att du skulle hjälpa mig.”
”Jag kan inte bara dra. Jag bor här, jobbar här. Jag måste ta hand om den här lägenheten.”
Hon suckar.
”Jag menar inte att vi ska bo ute på vischan. Bara skaffa ett litet hus. Helst med en trädgård.
Ni kanske vill bo där med mig, båda två? Du gillar ju barn, och det gör han med. Bara till dess att jag klarar mig själv.”
Jag tänker på din önskan att ha dina egna små människor.
”Det låter inte så illa, faktiskt.”
Min systers leende lyser upp rummet som en lanterna.

Det är en disig lördagsmorgon när telefonen ringer igen. Min syster, som står vid spisen, ger mig ett nyfiket ögonbryn när jag hastar ut i hallen. Det har gått åtta veckor nu. Jag svarar med hjärtat i halsen.
”Hallå?”
Linjen knastrar, men sedan hör jag dig tydligt. ”Hej raring, hur är det?”
Något lossnar i bröstet på mig. ”Det är bra. Jag mår bra. Jag mår fint. Hur är det med dig?”
Det gör ont bakom ögonen och jag måste påminna mig själv om att andas.
”Det är svettigt. Riktigt jävla skitvarmt, om jag ska vara ärlig. Men, det kunde vara värre.”
”Du är inte skadad va?”
”Nej.”
”Inte alls?”
Du skrattar för att lätta på spänningen. ”Jag lovar och svär, alla lemmar är intakta.”
”Måns, det är inte kul.”
”Jag vet, raring. Förlåt. Men det är helt sant.”
Jag kan inte annat en sucka.
”Så, har du några bra nyheter?”
”Min storasyster väntar sitt första barn?”
”Du får gratulera! Hur långt gången är hon?”
”Tjugonde veckan, ungefär.”
”Oj! Vet hon vad det blir?”
 Du är så entusiastisk att jag inte kan göra annat än att skratta.
”Det är en flicka.”
I bakgrunden hör jag manliga röster sjunga någon form av snapsvisa.
”Är din syster där just nu?”
”Varför undrar du?”
”Du låter lite ansträngd, raring. Vet hon?”
Jag kastar en blick på min syster och hennes frågande ögonbryn.
”Hon är klipsk; listade ut det helt själv.”
”Sätt mig på högtalare då.”
Och jag gör som du säger.  Min syster torkar av händerna på en kökshandduk, kommer fram och säger hej. Jag presenterar er för varandra. Hon säger att hon är en ensamstående mamma.
Du säger att du är en FN-soldat.