Jag är 20 år och har OCD

Allt jag vill är att skriva en roman. En roman som berör och omskrivs. En superbegåvad 20-åring kommer från ingenstans och slår litteratursverige med häpnad. Han som tänker tankar ingen tänkt, skriver ord ingen skrivit.

 

Hur gör jag? Jag försöker läsa men bokstäverna blir till en röra och min blick lyfter snabbt mot något mer intressant, typ stearinljusen på soffbordet. Mina händer lägger snart ifrån sig Knausgård och plockar upp telefonen. Facebook. Instagram. Mystorys på Snapchat, enkelt att ta in, lätt information att bearbeta.

 

Stängde jag verkligen av spisen? 

 

Jag är otroligt intresserad av det amerikanska presidentvalet. Allt jag vill är att plöja igenom New York Times-artiklar på temat ”How fascism comes to America”. Men jag kan inte behålla fokus. Till och med när jag sitter och skriver blir allt annat så mycket mer intressant. Hur många av böckerna i mammas bokhylla handlar egentligen om konst? Borde jag ta en glasflaska Peroni som står i kylen? Jag är trots allt 20, har köpt den på Systemet själv. Första gången jag kom in på Systemet kände jag mig som en främling. Folk iakttog mig, de såg någon som var på ett ställe den inte skulle vara. En outsider. Som när miljöminister Lena Ek bjöd in till finmiddag inför en stor miljökonferens i Stockholm. Toppolitiker, diplomater och tjänstemän som arbetat med miljöfrågor bjöds in. Så även den tidigare jordbruksministern Margareta Winberg. Som aldrig dök upp. Inbjudan hade skickats till en 67-årig kvinna i Sundbyberg, med samma namn som jordbruksministern. Den andra Margareta Winberg dök mycket riktigt upp, utan att ana att något inte stod rätt till. Av jordbruksministern syntes inget spår. Första gången jag kom in på Systemet var jag pensionären Margareta Winberg. 

 

Låste jag verkligen ytterdörren?

 

Margareta Winberg nämndes som en tänkbar efterträdare till Carlsson, eller om det var Persson. Som jordbruksminister var hon väldigt duktig, som ambassadör i Brasilien tydligen mindre lyckosam. Min farbror är diplomat och jobbade där, fram tills att han blev rånad i hemmet, bunden i badkaret, naken med en pistol mot tinningen. Dagen efter satt han på första bästa plan till Sverige. Bort från rånare och pistoler i badkar, bort från Margareta Winberg. 

 

Jag älskade Brasilien-VM. Det var den första sommaren med henne. Första gången vi hånglade var när Kamerun skämde ut sig mot Kroatien. Alexandre Song blev utvisad, tror till och med det blev bråk inom laget efteråt. Att det alltid ska bli sådana historier kring afrikanska lag. Var den första, sista och enda chansen till en riktig framgång 2010 när Uruguay fuskade bort Ghana? När Asamoah Gyans straff steg mot den sydafrikanska vinterhimlen och i samma sekund sköt miljontals afrikanska drömmar i sank? Kommer den chansen aldrig igen?

 

Sedan fick jag veta att under perioden vi hade börjat hålla på, tre dagar innan vi hånglade första gången efter att varit nära flera veckor i rad, så låg hon med en mycket äldre kille som hon matchat med på Tinder. Han pluggade på Handels och var juniorlandslagsman i basket. Allt jag inte är. Jag hatar honom, vill se São Paulo-rånare binda honom i badkaret, tvinga av kläderna, sätta en pistol mot hans tinning och trycka av.

 

Har jag för torra händer som måste smörjas in med salva direkt-direkt? 

 

Förut hånglade vi för första gången den där sommarkvällen på klubben när Kameruns VM-öde beseglades av dem själva. Nu hånglade vi för första gången tre dagar efter hon låg med en äldre Handelskille. 

 

Det är märkligt hur svartsjuka snabbt övergår i hat. Hur kan man hata någon man aldrig träffat? Vad är ens hat? Är det föreställningen om den här killen jag hatar, mer än hans person? Han kan ju inte ha vetat om att jag skulle bli kär i henne? Varför hatar jag honom? Svartsjuka och hat är kanske inte rationellt. Tänk vad mycket i livet som inte är rationellt. Och vilka utgångar det får. Asamoah Gyan, om han inte låter känslorna ta överhanden, sätter självklart den där straffen i den sista övertidsminuten. Pensionären Margareta Winberg inser nog snabbt att hon inte har på den där middagen att göra. Jag förstår att jag inte har rätten att sitta och önska livet ur människor jag aldrig träffat, ändå tar jag mig den. 

 

Jag går och kontrollerar spisen. Den är avstängd, verkar det som. Men kan jag vara riktigt säker? Står och tittar på den ett tag. Ingenting lyser. 

 

Varför skulle dörren inte vara låst? Det är ju inte mitt ansvar. Jag gick inte in i huset sist. Men vadå, nu när jag ändå tänkt tanken. Dumt att inte kolla efter. Jag rycker i handtaget. Låst. Rycker igen. Och igen. Sedan en gång till för man kan inte avsluta på ett ojämnt nummer. 

 

Du måste stå emot. 

 

Går och smörjer in mina torra händer, kollar spisen en gång till. Visst kollade jag inte riktigt ordentligt förra gången.