Gudrun, Simone, Sven och jag

Hon var alltid tyst när hon kom om nätterna.

                      ”Schh ... Väck inte pappa ...”

                      Tyst, men himlastormande. Hon var som en skugga i natten. Det enda som syntes var en stripa av blont hår i ljuset från gatlyktan utanför fönstret, ögonvitor när hon närmade sig sängen, en tunn guldkedja som glimmade till vid halsgropen. Åtsittande klänning och pumps. Finklädd, fulklädd, som skapt för nattliga eskapader, en mascaraklump i ögonvrån, söt parfym. Puder mellan rynkorna kring ögonen. Hon rörde sig dansant i mörkret, andetag som doftade svagt av sprit och något annat, löften, ensamhet.

                      ”Schhhh ...”

                      Sängen knakade mjukt när hon satte sig på dess kant, kröp upp i den, smekte täcket. Hennes tänder glimmade vita, hon log, sorgset, ett nästan oskyldigt leende. En farlig mun som kom närmare, hyssjande, hennes händer, hennes långa vita fingrar och lukten av gammal hårspray och hennes händer igen. Luften krympte ihop och blev ett ingenting, hon tog all plats som fanns i rummet, hon spred sig i mig, tog i mig, visade mina händer platser på hennes fylliga kroppsdelar, på hennes lena svarta klänning och sedan under den. Ibland skrattade hon tyst, dämpat, som en skolflicka, hennes vita tänder, ett lågt fnittrande när hon lät sina händer vandra. Fumligt. Jag var rädd för henne, hennes kropp, hennes hesa viskningar.

                      ”Du är så duktig, älskling ... Ja, precis så ...”

                      Min magra kropp var stilla. Ett instrument. En leksak. Jag kröp alltid så långt upp mot gaveln jag kunde, försökte trycka benen emot mig så att hon inte skulle nå in mellan dem, men det gjorde hon alltid, hon nådde allt och allt och allt med sina vita händer om nätterna och hon såg till att dra ner rullgardinen ordentligt, smyga försiktigt, stänga och öppna min sovrumsdörr med minsta möjliga knarrande. Hon visste vad hon gjorde. Det visste inte jag. Min späda kropp var spänd av rädsla, obehag och någonting som jag inte kunde identifiera, kanske var det avsky; jag avskydde mig själv och jag avskydde mörkret som gjorde hennes konturer oskarpa, jag avskydde mina tunna armar och mitt fula ansikte och att jag lät henne, lät hennes händer ...

                      ”Åh. Åh, ja ...”

                      Tyst, som en himmel över mig. Sammansmält med natten. Jag fäste blicken på fönstret, den svarta rullgardinen och strimman av gatlyktsljus som sipprade in i en smal strimma under den. Ibland körde en bil förbi, ett avlägset motorljud och det vita ljuset bakom gardinen, ett flimmer som försvann lika hastigt som det kom. Ingen stannade. Ingen visste. Ibland kunde jag höra vinden knaka ikapp med madrassen, vissa höstnätter och under stormar som namngivits eller förblivit anonyma. Det var ett bra tecken, bestämde jag mig för, att vinden blåste hårt, att allting inte var stilla och sammanpressat som den unkna luften i sovrummet, som parfymdoften och svårigheten att andas när hon pressade sig över min kropp. Vinden kunde blåsa bort hennes tunga andetag från mitt ansikte, hennes grumliga ord i mitt öra.

                      ”Det här får bli vår lilla hemlighet, Jonathan ... Lovar du det?”

 

Skeden klingar mot skålen. Jag dränker mina flingor i mjölk, trycker dem mot botten med skeden tills de är blöta och mosiga. Pappa prasslar trött med dagstidningen, tar djupa klunkar av sitt kaffe, hjälper Gustav att bre sina smörgåsar. Han har leverpastej i båda mungiporna. Jag torkar. Takfläkten surrar lågt som en vilsen humla ovanför oss. Pappa tittar inte upp från sin tidning. Han är trött, som vanligt. Tyst. Som vanligt. Det luktar socker och gammal disk, en grå vardagsdoft som jag har lärt mig att tycka om. Måndag, tisdag, onsdag morgon, det är alltid samma lågmälda frukost, bara jag, Gustav och pappa. Mamma jobbar inte, så hon går inte upp förrän vid lunch om hon inte har försvunnit ur huset helt och hållet som hon så ofta gör. Vi har en skyddad stund tillsammans på morgonen, bara vi tre, innan pappa släpar sig ut med portfölj i handen och jag tar med Gustav till förskolan. Han är snart fem år nu. Jag räknar dagarna. Han blir äldre. Han växer fort och det gör mig rädd.

                      Jag var åtta år. Första gången. Gustav fanns inte ens då. Det var bara jag och mörkret och vinden och mammas händer, men snart därefter blev hon gravid igen och jag insåg att jag inte skulle vara ensam i mörkret längre. Jag önskade mig en syster. Jag knöt ihop mina händer under täcket på kvällen, hårt, så som jag sett på film att man gjorde i kyrkan, och bad till Gud. Snälla, en syster, bad jag. En lillasyster. Och sedan föddes Gustav. Han växte. Plötsligt handlade det inte längre bara om mig.

                      ”Är du klar, Gustav?”

                      Han nickar, fullt påklädd med mössan nerdragen till ögonbrynen. Jag böjer mig ner och knyter hans kängor och mina egna gymnastikskor innan vi går ut i oktoberdimman, hand i hand. Det finns ett regn i luften, en varning, ett kommande oväder som slickar asfalten. Kanske blir det storm i natt. Hans fingrar känns små och spröda, trots de tjocka tumvantarna. Han är ömtålig, som om han vore byggd av papper. Tunt, krispigt silkespapper. Hans blick vilar på den kalla, våta asfalten, precis som min. Vi är pappersfigurer båda två.

                      ”Jonte?” säger Gustav plötsligt och tittar upp på mig. Stora, glansiga ögon.

                      ”Ja?”

                      ”Är mamma ledsen?”

                      ”Nej. Eller, jo, det är hon nog. Mamma är ganska ledsen. Hon har en sjukdom som gör att hon är ledsen ibland.”

                      Han nickar förvirrat. Tittar ner på asfalten.

                      ”Ibland vill hon att jag ska trösta henne på natten.”

 

Jag släpper av Gustav vid grinden till förskolan. Kramar. Vinkar av. Fortsätter längs vägen. Det börjar regna. Jag börjar gråta och slutar lika fort igen. Torkar mig i ögonen. Vet bättre. Det är bara regnet nu, det rinner överallt, längs halsen ner på bröstkorgen, byxorna klibbar mot låren, håret droppar ner i ögonfransarna och längs ryggraden. Min papperskropp löses upp, bit för bit. Jag småspringer den sista biten till skolan och tar skydd innanför dess höga väggar. Där känner jag mig säker. Där har jag någon att sitta bredvid på lektionerna, lärare som tycker att jag är duktig, papper och böcker som distraherar min blödande hjärna. I skolan finns inget mörker, inga hesa viskningar. I skolan låtsas vi alla att vi är friska. Tuffa. Hela, läkta. I skolan får jag vara en vanlig pojke. Det enda undantaget är korridor nummer sexton.

                      ”Jag förstår att du har det jobbigt.”

                      I korridor nummer sexton finns tre kuratorer och en skolsköterska.

                      ”I dag har jag tagit fram tre olika andningsövningar, titta här ...”

                      ”Kan du inte berätta för mig hur du känner dig?”

                      ”Med tanke på din familjesituation ...”

                      Vänliga röster, syrliga löften, som att bita i en apelsin och känna fruktsaften rinna längs med hakan.

                      ”Det finns ju en del problem att ta tag i där hemma, inte sant ...”

                      ”Du behöver aldrig känna dig ansvarig för din mammas psykiska ohälsa ...”

                      ”Det gäller att göra sådant som man tycker är roligt. Man kan läsa en bra bok, till exempel. Det brukar jag göra när jag känner mig lite deppig.”

                      ”Det vore lättare om du ville prata om det, Jonathan.”

                      ”Ibland är det svårt att ha en relation till någon som är psykiskt sjuk, men ...”

                      ”Berätta lite om hur du har det där hemma, med mamma och pappa ... Ja, du vet ...”

                      ”Prata med mig, Jonathan. Det kommer kännas bättre då, det lovar jag dig.”

                      Förstående blickar från ögon som aldrig någonsin kommer att förstå. Vi som vistas i korridor nummer sexton har inga problem. Vi är problem. Måste rättas till, måttstock och linjal, klister där det spricker i våra hjärtan. Kanske behöver jag limmas ihop. Ibland tror jag nästan på det själv. Att kuratorerna kan hjälpa mig. Rätta till mig.

                      Fyra gånger på en dag styr jag mina snubblande fötter förbi korridor nummer tio, fjorton, femton. Sexton. Jag tror att min lillebror har blivit våldtagen. Fyra gånger styr jag stegen därifrån. Skäms. Klarar inte av att lyfta handen och knacka. Istället skolkar jag från fysiklektionen och hämtar Gustav en timme tidigare från förskolan. Det har slutat regna nu. Vi hämtar en fotboll och går till parken där det finns ett mögligt fotbollsmål i trä med söndrigt nät. Vi turas om att skjuta och att vara målvakt. Regnet kommer åter med skymningen och vi springer hem tillsammans, blöta och ömtåliga.

 

Jag är inget psykfall. Jag tror åtminstone inte det. Trots det tycker kuratorerna om att bete sig som om jag vore precis som mamma. Som om hennes förvridna hjärna smittat av sig på mig, hennes son, genom kött och blod. Kuratorerna hukar sig över mig med sina långa halsar, bokar in extra möten som jag aldrig har frågat efter, leker polis med mina tjuvaktiga känslor. Bekymrar sig om saker som inte är deras att bekymra sig över. Saker som inte finns. Känslor jag inte känner. Jag har aldrig bett om deras hjälp. Aldrig knackat på deras dörrar med rödgråtna ögon. Aldrig brutit ihop över huvud taget. Det var nära, på gränsen, en millimeter innan mållinjen. För Gustavs skull. Inte för min. Men jag knackade inte. Jag knackade inte för jag är inget psykfall, jag blev bara våldtagen några gånger och det är allt och allt och allt och jag dör hellre än att avslöja min hemlighet. Mammas hemlighet. En hemlighet som nu också bor innanför Gustavs bröst, precis som den kryper genom mitt; bakom mina tunna revben ligger den och sover oroligt, en klump av skam och rädsla som förvandlar allt jag säger till återvinningsbara, slätstrukna lögner.

                      ”Nej, mamma har aldrig gjort mig illa.”

 

Den kvällen hittar vi pappa på soffan. Det händer allt oftare. Gustav råkar sparka omkull en liten vit burk med sömnpiller som stått öppen på golvet nedanför. Vi får leta i mörkret och plocka piller som hamnat under soffan och spritts över vardagsrumsgolvet. Gustav stoppar tillbaka dem en efter en i burken och stänger locket. Pappa är så trött. Så urvattnad, maktlös. Snart orkar han inte mer. Han kan inte ta hand om mamma, han kan inte ta hand om mig, han kan inte ta hand om Gustav. Han kan gå till jobbet och köpa mat och dammsuga köksgolvet och betala räkningar, men han kan inte ta hand om mig och han kan inte ta hand om min lillebror. Hans panna är fårad, hans läppar bleka och torra. En stor, ömtålig kropp, alldeles hopkrupen. Gustav lägger sig bredvid honom, nära, som om han försöker nästla sig in i pappas stängda famn.

                      ”Kom, Gustav, det är läggdags.”

                      Han stretar emot när jag tar hans hand. Hans ögon ser mörka ut i det dunkla ljuset, det finns en rädsla i dem och en stillsam uppgivenhet som jag känner igen från min egen spegelbild.

                      ”Jag vill sova hos pappa”, säger han tyst. Trycker sig längre in mot den hårda, orörliga bröstkorgen som inte släpper in någon.

                      ”Du kan sova hos mig om du vill. Kom nu.”

 

Vi, bredvid varandra i min säng. Utanför rullgardinen smattrar ett kallt regn mot fönstret. Vinden blåser hårt och emellanåt hörs en avlägsen explosion och så ett blixtljus som lyser upp våra vita ansikten för en sekund innan mörkret åter sluter sig som en varm mun omkring oss. Kanske kommer den här stormen få ett namn, storslaget tryckt i bläckbokstäver i morgondagens tidning; kanske förblir den anonym, bara en av himlens regelbundna panikattacker, ett tydligt tecken på att den behöver limmas ihop, precis som jag.

                      Jag håller inte om Gustav den natten. Läser ingen godnattsaga. Han är inte heller rädd för oväder. Vi säger ingenting till varandra innan vi somnar, bara ligger med några centimeters mellanrum i våra skyddande pyjamaskläder och jag vet att vi båda tänker på hennes lena, smekande händer och att vi inte vet var hon är, att hon skulle kunna vara var som helst, i en psykos, ta tunga droger, vara skadad, död, och att det inte spelar någon roll för oss längre. Det spelar ingen roll. Jag tittar länge på Gustavs rosiga ansikte när han långsamt glider in i en bräcklig sömn. När blixten lyser upp hans svettiga panna är han så vacker att jag blir arg. Så vacker att det rasar inom mig när jag känner hans spröda bröstkorg långsamt häva sig upp och ner. Hans ögonfransar fladdrar till. Jag förstår att han har en dröm och jag hoppas att den inte handlar om henne, hennes händer, mörkret, rädslan. Jag hoppas att den handlar om en annan lägenhet, en annan familj än den här familjen. Jag hoppas att den handlar om en trädgård, en grön trädgård med grind och nymålat staket och äppelträd och smultron. Jag hoppas att det finns en vattenspridare som han kan springa naken igenom. Mjukt gräs och träd, flera stycken stora ekar med tjocka stammar. Jag kan se honom när han klättrar uppför de knotiga grenarna, dinglar med benen, ropar på någon som liknar mig. En storebror. ”Jonte, Jonte, kom hit! Titta på mig!” Han sitter högst upp, alldeles nära himlen, och storebrodern kommer och tar en suddig bild på honom med sin mobilkamera och han frågar varje dag sedan om han får titta på den. Kanske har någon bakat bröd eller gräddat våfflor och det finns en vuxen som torkar sylten från hans mungipor, en vänlig hand, ett vänligt knä att sitta i. Kanske är det en plats där man döper de soliga dagarna istället för stormarna.

                      Jag hejdar en stark impuls att smeka hans silkespapperskind med mina darrande fingrar, vill inte riskera att väcka honom ur trädgården. Utanför fortsätter regnet att falla.