Flaskskeppsdag

Det är en flaskskeppsdag. Tanken far flyktigt igenom pojkens huvud där han sitter i gräset. Mamma solar mitt på gräsmattan, naken så att alla kan se, men så glittrande vacker att ingen riktigt vågar. Hon är uråldrig, precis som havet, men det får man inte säga till henne. Då kan hon bli arg och brusa upp till storm. Men att säga att hon är vacker, det får man.
      Grinden gnisslar. Det låter som den tjutande vinden, varningen innan den slår till med full kraft. Havet skuggar med handen för motljuset och ler sitt mest älskvärda leende. Det är Kapten som kommer. Han har bara ett öga, och det håller han hårt på alla ombord på sitt skepp. Kort ser han ut över gräsmattan. Ser ner på havet och grimaserar. Det har precis slagit honom att man lätt ser in på tomten över häcken. Lätt ser in på havet som breder ut sig i bekväm nonchalans. Han vill inte att någon annan ska se havet.
      ”Upp med dig”, beordrar Kapten och petar på henne med tån.
      Havet häver sig upp på armbågarna och ser frågande ut.
      ”Vadå då?”
      ”Vem som helst kan ju se dig!”
      ”Vadå då?”
      Kapten blir röd i ansiktet. Handen som inte håller i portföljen knyter sig och öppnar sig om vartannat. Han tror att han äger havet, tänker pojken. Men ingen äger havet.
      Kapten har många gånger tänkt att han gift sig med ett vackert hav. Ett flyktigt och oförutsägbart hav, men vackert. Vad han också tänkt är att han nog hellre hade gift sig med en sjö. Sjön blåser inte och stormar inte. Det krävs ingen expertis för att navigera, det räcker med att ha ett skepp och sedan så sköter det sig själv. Med havet krävs anpassning och underkastelse. Det vill inte Kapten.
      ”Ställ dig upp, gå in i huset och sätt på dig något!” ryter han.
      Havet drar långsamt benen under sig, reser sig och ser trotsigt Kapten i ögonen. Hon fnyser, men ler. Långsamt går hon bort mot dörren. Pojken kan känna doften av blommor och salt sommarsvett som ett moln när hon går förbi. Det är hans trygga lukt, doften av att bli omstoppad och omkramad.
Kapten ser efter henne. Hennes vaggande gång och hennes temperament som ibland får skeppet att gunga. Han tar några djupa andetag, kniper ihop ögonen och ler sedan ansträngt mot pojken.
      ”Hur gick det med betygen?”
      Pojken rycker på axlarna och drar i några grässtrån. Han vill inte möta Kaptens blick, vill inte väcka den överblivna ilskan. Han kan se de blanka skorna närma sig. Så lägger Kapten handen på hans huvud och rufsar runt i de sommarljusa lockarna.
      ”De är säkert jättebra.”
      ”Mm.”
      Pojken vill stanna tiden, där och då. Han vill springa in och hämta flaskskeppet, det som står i Kaptens arbetsrum och som han egentligen inte får röra vid. Han vill ta tiden, brotta ner den i flaskan tillsammans med skeppet och trycka åt korken och aldrig låta den komma ut igen. Han vill att tiden står still, innan Kapten går in i huset och ser betygen på köksbordet. Innan han blir rasande, blixtrande arg och havet mörknar till den nattsvarta färg hon blir vid de värsta stormarna, då när hon ska försvara pojken.
      Molnet av blommor och sommarsvett är tillbaka ute på trappen. Handen i pojkens hår som nyss var på väg att lätta knyts åt, drar hårstråna intill sig, som om Kapten gjorde det utan att tänka efter. Pojken vill säga att det gör ont, men är tyst, för tänk om Kapten bara drar hårdare? Han tittar upp, snabbt.
      Havet har satt på sig en solhatt och ingenting annat.
      Brett band. Strå. Den ligger på hatthyllan varje dag i varje väder, men används aldrig. Han önskar att den inte använts nu heller.
      Hon lägger sig nonchalant ner på samma ställe som förut. Blundar. Låtsas inte om Kaptens ilskna blick. Pojken hör hur han drar efter andan som för att säga någonting. Gapar som en fisk. Några hårstrån följer med Kapten i handen när han stampar uppför trätrappan och in i köket.
      Ute på gräsmattan sträcker havet på sig, låter solskenet nå varje skrymsle och vrå. Det enda som täcks är en smal remsa panna, av hatten som nu hamnat på sned. Ett nöjt och triumferande leende sträcker sig över det redan bruna ansiktet och hon vinkar lite lojt med ena handen till pojken vid trappen.
      Igenom det öppna köksfönstret hörs dunsen av en portfölj mot linoleumgolvet. Ljudet av kylskåpet som öppnas och stängs. Prasslet av ett papper som lyfts upp och granskas. Och sedan…
      Ljudet.
      Mullret. Grymtandet. Snörvlandet.
      Det som alltid kommer före stormen.
      Plötsligt står Kapten framför honom, trycker pappret i hans ansikte och vrålar om träslöjd och matematik och lägg mindre tid på den där förbaskade bilden och kan du inte göra någonting vettigt? Och pojken kurar ihop sig för han kan se hur det kokar hos Kapten samtidigt som havet reser sig från sin plats i mäktiga vågor. Hon brottas med Kapten, försöker slita pappret ifrån honom, men han trycker det hårt, hårt i handen som för att få det att försvinna, och pojkens salta tårar rinner allt snabbare nerför de varma kinderna, och plötsligt går solen i moln och allt han ser är Kaptens och havets silhuetter mot det askgrå och sedan kommer –
      Smällen.
      Först tror han att det är åskan. Väntar på att regndropparna ska blanda sig med hans egna. Men havet ligger utbredd där hon fallit, solhatten rullar iväg för att lägga sig fromt till rätta.
      ”Ut.”
      Hon är arg, ilsken, rasande.
      ”Ut?! Från mitt egna hem?”
      Han är uppretad, förbittrad, skamsen.
      ”Om inte du går, gör jag det.”
      Kapten skrattar. Hånskrattar. Och pojken kan nästan se det komiska i det. Hon har inget, inga kläder, ingen väg in om inte förbi Kapten. Det är hon som är fast i flaskan, igenkorkad och igenvaxad, utan någonstans att ta vägen. Hon kan se dem, utvägarna, men den osynliga barriären finns där. En kupa som håller henne fången. En kapten som kan styra hur han vill.
Men havet bryr sig inte. Hon reser sig även om hon grimaserar i smärta. Sträcker ljudlöst handen mot pojken, utan att släppa Kapten med blicken. Pojken tvekar, känner att det här är någonting av stor betydelse. Så tar han hennes hand.
      De börjar gå nerför grusgången. De spetsiga kornen gräver sig in i havets fötter, lämnar märken och fördjupningar, men hon bryr sig inte. Så halvvägs till grinden lämnar pojken havets sida och springer för att hämta stråhatten. Hon ser förvånat ner på hans utsträckta hand, med den oansenliga gåvan. Men hon tar emot den, trycker bestämt ner den på huvudet, som om hatten tillintetgör det faktum att hon inte har en tråd på kroppen. Deras händer är varma och fuktiga i varandras.
      ”Om du går nu …”
      Men Kapten verkar oförmögen att fortsätta sin mening. Pappersbollen studsar emot pojkens bakhuvud. Han säger ingenting. Gör ingenting. Fortsätter bara att gå. Asfalten är varm på andra sidan grinden, som går igen med ett klick som hörs längsmed hela gatan. Och pojken tänker att jo, nog är det en flaskskeppsdag. Och Kapten har nyss sänkt skeppet.