Expressionism på flaska

Det var en kväll i maj och solen badade i horisonten av villatak. Lekplatsen utanför det rödmålade dagiset stod tom och tyst, utan ett enda eko från förmiddagens lekar. Jag klättrade över staketet trots att grinden stod öppen precis bredvid, och när jag svängde runt husknuten såg jag dem alla sitta där. Jacob höjde en burk öl som hälsning, och jag slog mig försiktigt ner mellan honom och Thomas.

Vi hade alla gått i samma klass sedan förskolan; när jag såg Albin klunka ren vodka ur en festisflaska hade jag svårt att låta bli att tänka på den gången i tvåan då han började gråta när han råkade trampa på en snigel. Men trots att vi alla känt varandra i snart tio år var det här första gången vi faktiskt umgicks tillsammans. Eller, Jacob och Thomas och Albin och de andra killarna hängde väl mest varje helg, men det var första gången jag och Karin var medbjudna. Vi hade båda hoppat högt när vi fått sms:et dagen innan, innan vi svarade med ett obrytt ”Ok”.

”Du måste komma ikapp ju!” utbrast Jacob, och höjde återigen Heineken i sin hand. Jag nickade, öppnade min väska och tog ut vinflaskan jag virat in i en tjocktröja för att den inte skulle låta när jag gick hemifrån. ”Pinot Noir” stod det med ståtliga bokstäver, och jag funderade på omständigheterna kring när mina föräldrar valt ut den. Kanske hade de stått i en liten affär i Valbonne, hand i hand, och diskuterat druvor och aromer på knagglig gymnasiefranska. Kanske hade pappa köpt den på Systemet en grå tisdag på väg hem från jobbet med tanken att de skulle skåla i det efter middagen – för att lägga lite skimmer över vardagen, som han brukade säga – innan han somnade i soffan innan de ens hunnit ta ut den ur påsen. Oavsett scenariot, så tror jag inte de tänkte sig att den flaskan, med inslag av mogna jordgubbar och lakritsrot, skulle bli deras dotters första alkohol att halsas på en sandlådekant.

”Jag har aldrig … Fan, det är ju svårt det här! Men okej då, vi börjar enkelt: Jag har aldrig haft sex utomhus”, sade Thomas. Alla andra killar drack, och helt plötsligt såg jag även Karin ta en stor klunk. Jag visste att hon ljög, men jag sade ingenting. Någon slog till henne på axeln och sade skämtsamt: ”Fan, de trodde jag inte om dig! Härligt!” Sedan vände han sig mot mig och Thomas och fortsatte: ”Bara ni två kvar alltså? Ni kanske kan hjälpas åt på den fronten!” Jag kände hur rodnaden steg i nacken, och jag kollade snabbt ner i marken. När leken fortsatte tittade jag upp på Karin, men hon undvek min blick. Jag lät ögonen vandra över grabbgänget omkring mig – med tandställningar, sommarfräknar och lätt fjuniga vader – och undrade hur många fler som inte talat sanning.

Solen hade sjunkit så pass långt ner på himlen att det började bli svårt att se varandra, så någon hade lagt sin mobil, uppochner och med ficklampan tänd, i mitten av cirkeln likt en modern lägereld. Man kunde inte längre skymta de pastellmålade villorna bakom träden – istället kändes tallarna som en mörk och tyst skog som bredde ut sig flera kilometer bakom oss. Det blåvita ljuset kastade hårda skuggor över Thomas ansikte, och jag tänkte att han inte såg ut som han brukade. Han var liksom kantigare, och strax över käkbenen kunde man se konturerna av muskler under huden. Jag hade hatat honom när jag var liten. Vi blev alltid placerade bredvid varandra i klassrummet, och han brukade dra mig i håret och ha sina illaluktande fötter på min stol, instuvade under mina lår. Nu kom jag på mig själv med att önska att han skulle röra vid mig – sträcka ut handen och lätt snudda min kind.

Karin skrattade så högt. Det gjorde jag också; jag kunde känna hur jag fnittrade hysteriskt åt saker jag inte alls skulle tyckt varit särskilt roliga vanligtvis. Jag kunde höra att det jag sade var framfusigt och vågat, och jag kunde känna hur mina rörelser var fördröjda och förvirrade. Jag liksom upptäckte allt det, men med en lam självmedvetenhet som inte kunde förändra mina handlingar. Så jag vek mig dubbel av skratt, pratade högljutt och fritt om privata tankar, och det kändes som att vi alla var vänner på riktigt.

Helt plötsligt var vi inte ensamma. En, två, tre grabbar hade klättrat över stängslet och gick mot oss. Någon lyfte upp vår improviserade lägereld och riktade ficklampan mot dem; den ena kollade på mig med ett blixtrande leende, och hans vita tänder lyste klart i kontrast till den gyllenbruna hyn. Han var söt. De frågade om vi hade någon dricka kvar att dela med oss av. Jacob och Albin kom snabbt på fötter och stormade mot dem, med brösten uppblåsta precis sådär som på Jersey Shore. Jag hörde inte vad de sade, lyssnade inte så noga. Helt plötsligt hörde jag Albin ropa ”Men bara dra härifrån!”, följt av ett ord jag aldrig hört någon använda på det viset förut. Senaste gången jag hörde någon säga det överhuvudtaget var ett år tidigare, när jag sommarjobbade på ett café på Västkusten. Då sade jag ifrån; sade att något sådant sålde vi inte där, men om han ville fick han gärna köpa en chokladboll. Nu sade jag ingenting. Jag satt helt stum, fastfrusen och värdelös, medan Albin skrattade med killarna runt omkring sig. De tre främlingarna gjorde som Albin sagt – drog därifrån – och jag kom på mig själv med att känna mig lättad, trygg. Inte för att jag varit rädd för dem, utan för att jag nu slapp göra någonting. Säga någonting som helt skulle förstört den nyvunna vänskapen. Jag fick fortsätta fnissa och låtsas att jag inte insåg hur mitt lår nuddade Thomas.

Han pratade med mig, men allt smälte samman i mitt sinne innan han ens hann avsluta meningen. Det smälte samman till en enda färgglad sommarröra, lite som tavlorna jag såg på Van Gogh-museet när jag och mamma åkte till Amsterdam på påsklovet, och allt jag kunde tänka på var hur hela världen snurrade och hur hans käkmuskler svällde och krympte med varje ord han uttalade. Vi satt på en sten, inne bland träden. Han sade att jag hade fina ögon, och då slutade allt att rotera och jag lutade mig in och hans läppar blev ett med mina. Hans hand gled upp under min tröja, och när den kupade mitt vänstra bröst hade jag svårt att låta bli att tänka på den gången i trean då han fick skäll av fröken vid mellanmålet efter att han käkat smör med sked direkt ur Bregott-paketet.

Jag minns inte hur länge vi satt där på stenbumlingen, jag och Thomas, men plötsligt var vi nere på lekplatsen igen, och jag var nere på jorden. Thomas satt och pratade med de andra killarna, och han hade satt sig långt ifrån mig. Jag försökte möta hans blick då och då, men det verkade som att mina ögon kanske inte var lika fina längre. Mitt vin var slut sedan länge. Karins väska, däremot, stod öppen, med flera burkar öl blottade mot natthimlen.

Jag dansade fram, världen snurrade runtom. Mitt hår, min tröja, min kjol; allt fångades upp i samma vind och roterade runt mig medan jag vred mig runt jordens axel. Allting omkring mig suddades ut, likt tilt shift-effekten på Instagram som man använde när man precis laddat ner appen, innan man insåg hur ful den faktiskt var. Jag lade mig ner; jag var i fokus, med världen suddig runtom. Träden såg stora ut, men himlen liten. Karins Converse i min ögonhöjd, Karins hand under mitt huvud, Karins röst som tyst viskade: ”Hallå, sätt dig upp. Skärp dig, vad gör du? Du beter dig jättekonstigt, snälla sätt dig upp.” Orden liksom hamnade utanför min skärpa, utanför mitt fokus, och var luddiga och svåra att ta på. ”Kom, vi sätter oss med de andra igen. Vi dricker lite vatten båda två. Snälla!” Jag följde Conversen och handen och rösten, fastän allting snurrade och fastän himlen såg så liten ut.

Jag lät mitt huvud falla mot Karins axel. Det kändes så tungt att jag trodde det skulle gå rakt igenom henne och fortsätta ända in till jordens mitt, men riktigt så stark var inte gravitationen. Istället slöt jag bara ögonen och andades in hennes söta parfym. Rösterna runt mig var långsamma, och snart började det kännas som att de blev fler och fler och högre och högre. Helt plötsligt slog ljus mot mina ögonlock, och när jag öppnade dem såg jag hur vår eld förökat sig till ficklampa efter ficklampa, alla riktade mot något strax bakom mig. Högstadiekille efter högstadiekille flög upp på fötter, rösterna höjdes alltmer och jag vände mig om; på grusgången precis bredvid oss skimrade återigen kritvita tänder mot chokladfärgad hy. Målbrottsrop och knuffar över småsten och snart stod natten i brand av radiovågor och LED-ljus och Jacob höjde en sten större än de små och smällde den hårt i en mjuk tinning. För varje slag kunde jag höra de civiliserade samtalen vid middagsbordet i deras tjugotalsvilla, där hans högavlönade pappa pratade om hur invandrarna begått så många våldsbrott. Att det gjorde honom orolig för Jacobs lillasyster, hon fick inte åka till Eriksdalsbadet själv längre. Inte nu, inte efter allt som hänt. För varje bakåtsving såg jag klassrumsdebatterna framför mig, där någon som aldrig rest bortom Spaniens sandstränder hasplade ur sig att det var som att komma till ett u-land bara man åkte några tunnelbanestationer bort. Pappans pålitliga stämma, läraren som satt tyst och uppgiven längst fram i klassrummet, slag efter slag. Vi hade gått i samma klass sedan förskolan; när jag såg Jacobs hand färgas röd av den jämnåriga pojkens blod hade jag svårt att låta bli att tänka på hur han, när vi var små, gjort ett allahjärtansdagskort till sin mamma på pysselstunden.

Mossan försvann under mina fötter, blev till asfalt, blev till gräs, asfalt, grus, asfalt. Solen hade börjat leta sig upp för himlen och det mjuka ljuset gjorde att allt återigen såg oskyldigt och oförstört ut, men vi sprang. Karin var strax framför mig, och trots att mina hjärtslag bultade i öronen visste jag att hon grät. De andra hade försvunnit; jag var övertygad om att det var föralltid, trots att jag visste att vi skulle ses i skolan på måndag. Jag var så andfådd att det kändes som att jag lärde mig andas för första gången. Jag stannade, satte händerna på mina knän. Kvällen spelades upp framför mina hornhinnor och jag lutade mig framåt och spydde upp hela jävla sommarröran. Jag kollade ner på mina skor, och det såg då rakt inte ut som varken någon stjärnklar natt eller tolv stycken solrosor.

När jag fått upp dörren försökte jag vara så tyst som möjligt, men ändå satt min mamma upprätt i sängen när jag gick förbi hennes rum. ”Hade ni det roligt ikväll?” frågade hon. Jag ansträngde mig mitt allra yttersta för att stå upp rakt och stadigt när jag nickade, innan min mamma sömndrucket utbrast: ”Jag är så stolt över dig!” Försiktigt vinglade jag in i mitt barndomsrum och somnade ovanpå täcket med kläderna på.