Den röda cykeln

Hon skriker, precis så som en mamma bör skrika när hon har förlorat sitt barn.
Hon skriker att bilen inte ens rörde honom,
hur kunde han dö, hur kunde han?
Sjuksköterskan är den enda som tröstar henne,
en tunn plasthandske på hennes axel.
Någonting kravlar över himlen.
Moln.
Hon gråter.
Den röda cykeln ligger kvar i diket, bakhjulet vridet som en insekt.

*

En flicka och en man,
de promenerar.
Han lyssnar på fåglarna. Hon vet inte hur fågelsång låter,
men i sitt huvud föreställer hon sig en vind,
en blå vind.
Hon har nya gympaskor, hennes första gympaskor
och de skaver inte.
– Skaver de?
Hon tecknar:
– Nej, pappa.
Ändå stannar hon vid vägkanten.
Hon har fått
– Titta, pappa, titta …
syn på någonting.
Hon pekar i diket.
Han jobbar på en bilverkstad,
han lagar trasiga bilar,
men han har aldrig lagat en
trasig cykel
förut.
– Kan du laga den, pappa?
Han bär cykeln från diket
hela vägen hem.
Det behövs ett nytt bakhjul.
Det gamla verkar ha blivit påkört.
Han köper en ringklocka och en hjälm.
Han oljar kedjan. Det är snart sommar,
blomknoppar och regn och efter skolavslutningen
lär hon sig cykla.
Hon cyklar till havet. Hon cyklar till farmor. Hon cyklar till skogen och genom den,
krossar tusenskönor och daggmaskar och vinden är blå
och river i ansiktet,
en fågelvind,
hon flyger.
– Snart cyklar du till månen och tillbaka, tecknar hennes pappa.
Det skulle hon gärna vilja göra. En gång är hon nästan där,
men varje kväll cyklar hon hem igen,
och det enda som skiljer deras radhus från de andra
är den röda cykeln som står lutad mot teglet,
med den oljade kedjan och ringklockan vars ljud hon bara kan föreställa sig.

*

Han har gått genom bergen.
Han har gått genom öknen.
Han har korsat floder och nationsgränser.
Han undrar om vägen till det grå huset med de många kontoren
ändå inte är den längsta han någonsin gått.
Idag är den flera kilometer,
flera andetag längre än vanligt.
Han är trött.
Han är ensam.
Han undrar om han har gått vilse bland radhusen,
alla ser likadana ut längs den här gatan:
gräsplätt, trädörr, stentrappa och blomlåda.
Likadana, förutom att det växer olika sorters blommor i blomlådorna,
och att det står en röd cykel lutad mot ett av dem.
Den är alldeles för liten.
Han kan inte cykla.
Han tar cykeln ändå.
Han får inte komma för sent.

*

Han kommer för sent.
Det grå huset med de många kontoren vajar i vinden,
otåligt.
Tolken möter honom i dörren.
– Varför är du sen?
– Jag cyklade.
– Cyklade?
– Ja.
Inga fler frågor, bara ett skrubbat knä.
De försvinner uppför trappor och förbi affischer,
prydnadspalmer, vita dörrar och andra ensamma pojkar precis som han,
en fruktskål,
en pappa med en dotter i famnen,
en dotter med tusen fräknar.
De har precis fått beskedet,
de kommer få stanna.
De ler mot honom.
Han ler tillbaka.

*

Det är morgon.
Dörren öppnas och solen träffar flickan i radhuset med en ohörbar smäll.
– Pappa!
Hennes röda cykel är borta.

*

Han leder cykeln tillbaka. Går, igen.
Han är så trött på att gå.
Knäet bultar, blodigt som ett litet hjärta.
Han ska öva varje dag
tills han har lärt sig.
Han ska inte ramla mer,
han ska inte gå,
han ska inte korsa några fler gränser.
Efter en vecka cyklar han längs med grusvägarna
utanför boendet, hela vägen till det grå huset och tillbaka
utan att svara på frågor, utan att känna sig rädd,
och vinden och träden och blommorna och gruset och fåglarna,
allt är vackert,
och solnedgången,
och människorna.
En vecka till går,
han cyklar till havet.
En vecka till,
han cyklar till skogen och genom den,
krossar tusenskönor och daggmaskar.
Den fjärde veckan får han veta
att han anklagats för stöld.
(Han cyklar nästan till månen)
Den femte veckan får han veta
att han kommer att utvisas.
(och tillbaka.)

*

Polisen kommer till henne med minnena nedstoppade i uniformsfickorna.
De drar upp dem, skrik, asfalt, död och räcker fram dem,
hon ryggar bakåt i dörröppningen,
en mor i sitt hem,
ensam.
– Vad vill ni?
– Vi har hittat en stulen cykel.
och
– Vi tror att det kan vara din sons.
Hon stirrar på dem, poliserna, metalliska,
cykeln själv ser mjuk ut i jämförelse, liten och röd,
den luktar olja.
Hennes son luktade annorlunda.
– Jag vill inte ha den, säger hon. Min son är död.
Poliserna lämnar cykeln på uppfarten.

*

Hon skriver en annons.
Bortskänkes.
Barncykel.
I fint skick.
Bytes mot död pojke.
Hon skriver sitt nummer.
Samma dag ringer telefonen.

*

Hon möter dem på uppfarten i skymningen,
en pappa med en dotter i famnen, en dotter med tusen fräknar.
Flickan provar ringklockan.
– Den låter som fåglarna, säger hon på ett språk
som kvinnan inte förstår.
Pappan ursäktar sig,
svenskan är svår ibland,
men han säger
– Tack.
och igen
– Tack, tack.
Han säger det flera gånger, alldeles för många gånger.
Flickan cyklar därifrån, leendet sträcker sig hela vägen från styret
till pakethållaren.

*

Hon cyklar,
precis som den döda pojken gjorde före henne,
precis som flickan gjorde, hon som hörde blått,
och cykeltjuven,
han som är på väg tillbaka från månen,
tillbaka till kriget.
Men det vet hon ingenting om.
Hon cyklar till havet,
trots att sommaren är slut för länge sedan.
Hon cyklar genom skogen.
Hon cyklar längs med en gata där alla radhus ser likadana ut,
utom ett:
det sitter någon på trappan.
Det är en flicka.
Hon reser sig upp och går ut på gatan. Cykeln saktar in. Flickan i radhuset pekar på cykeln
och sedan på sig själv.
Min cykel, tecknar hon på sitt språk.
Hon pekar igen, igen.
Min cykel!
Hon säger ingenting, men hennes ögon är så ivriga, hennes händer,
kanske förstår de varandra ändå.
Den fräkniga flickan på cykeln
pekar och säger på sitt språk:
– Nej, det är min cykel. Men du kan få låna den om du vill.
Det vill hon gärna.

*