Den på intet vis speciella

Jag minns inte från vem jag fick höra det först. Förmodligen var det mamma som sade det. Det var hon som ringde oftast på den tiden. Fast det kan ju såklart ha varit mormor också. Hon ringde inte riktigt lika ofta, men med jämna mellanrum. Det gjorde hon till alla i släkten. Jag tror hon såg det som sin uppgift, att hålla oss samman. Det var väl inte så konstigt. Samtidigt som hon säkert fann ett nöje i att hålla koll på alla, hjälpte det nog att fylla dagarna. Hon var ju pensionär sedan länge. Hade ingen riktig hobby, deltog inte i något socialt sammanhang. Hon lärde inte känna några nya människor och de gamla vännerna hade börjat trilla av pinn. Även om det hade varit lite obehagligt, hoppas jag att hon hade ett rum fyllt av sådana där överväldigande mindmappar som man ser i polisutredningar på film; trådar som löper mellan namn och adresser, uppnålade foton och tidningsurklipp. Bara så att hon höll sig sysselsatt med något.

                      Jag försökte ge henne så mycket information som möjligt när hon ringde. Det var ju inte mer än rätt att jag gav något i utbyte. Det förväntade hon sig att jag skulle göra. Det gick alltid till på samma sätt: Hon höll sitt lilla sammandrag om ungefär fem minuter, skvallrade om vad som hände alla andra. Sedan frågade hon om mig. Hon spred och samlade information, som vilken nyhetsbyrå som helst. Ingen kan säga annat än att hon gjorde det bra. Vi var alltid väl underrättade om varandras liv, trots att vi inte sågs mer än ett par gånger om året.

                      I början var det ganska ovant. När jag bodde hemma var det alltid mamma som förde min talan. De gånger det råkade vara jag som svarade i telefon kunde hon visserligen fråga hur jag mådde, men hon brydde sig inte så mycket om vad jag svarade. När jag räckt över luren till mamma frågade hon samma sak igen: ”Och hur är det med de små?” Det fortsatte hon kanske göra efter det att jag flyttat också, för våra samtal kom aldrig att motsvara mer än en bråkdel av hennes samtal med mamma. Även om jag ibland försökte få dem att vara längre.

                      På senare år hade det blivit tradition att vi sågs hemma hos mormor och morfar för att arbeta i deras trädgård. Den var morfars stora passion i livet. Det var den som hållit honom så fräsch genom åren, det var vi alla eniga om. Det är hälsosamt att ha något att jobba med. Ett projekt, lite som mormors eventuella mindmappar. Det var ju faktiskt imponerande att han som nittioåring fortfarande klarade av att sköta den där stora trädgården. Odla, rensa, vattna, kratta och skörda, och tusentals andra moment jag inte förstod mig på. Som beskärning. Jag hade inte den blekaste aning om vad det kunde tänkas innebära. Än mindre vad det kunde tänkas vara bra för. Men jag var tillräckligt smart för att förstå att jag borde veta. Så jag gjorde som man gör; nickade allvarligt och höll mig undan när något skulle beskäras.

                      Morfar skötte trädgården helt på egen hand tills han var åttiofyra. Därefter samlades släkten varje år vid påsk för att ta hand om det tyngsta arbetet. För mina äldre kusiner hade det varit frivilligt. Hade man flyttat hemifrån så ansågs det nämligen godtagbart att inte kunna närvara vid samtliga släktträffar. Fast det gällde ju förstås inte den här gången, med tanke på vad som inträffat. Den här gången var frånvaro inget alternativ.

                      Strax efter lunchtid på fredagen blev jag upplockad av min familj på stationen och åkte med dem de sista kilometrarna ut ur staden, till sommarstugeområdet vid sjön där mormor och morfar bodde. Det var april men redan sommar med mina mått mätt. Vi såg ett par rådjur skynda över en äng och fick stanna för ett sällskap kossor som tog sig över vägen vid en bondgård.

                      Det var shortsväder, men de flesta bar fortfarande långbyxor. Jag hade köpt ett par korta arbetsbyxor några dagar tidigare. Dels för att slippa svettas ihjäl, dels för att slippa ha likadana byxor som mamma, pappa och lillebror. Jag såg ett symboliskt värde i att ta avstånd från den hurtiga husvagnsfamiljen med matchande kläder.

                      När vi närmade oss den lilla sjön förändrades terrängen. Vi styrde rakt in i en barrskog med träd som växte sig så höga och så nära varandra att solen helt skymdes. Med några hundra meter kvar att åka frågade min lillebror Arvid på det där oskyldiga sättet som bara små barn kan: ”Smittar det?”

                      Vi var först på plats. Moster Anette med familj hade tydligen blivit tvungna att ta itu med något därhemma, så de skulle inte komma förrän till kvällen. Inte helt oväntat när det vankades arbete. Ingen sade något om morbror Jonas och Katrin, såklart.

                      Vi satt en stund och pratade innan vi drog igång. Eller rättare sagt: vi satt och lyssnade på när mormor och mamma pratade. Mitt på köksgolvet låg hunden, mormors och morfars gamla slitna labrador, Verner. Han såg ut att ha lika tråkigt som jag. Efter tjugo minuter tyckte vi att det var lika bra att börja. Vi hade mycket arbete framför oss. Vi fick lov att ligga i om vi skulle ha en chans att bli färdiga till lördag kväll. Det hade vi inget emot. Min familj, och pappa i synnerhet, var av den sorten som satte en stolthet i ryggont och skit under naglarna. På det stora hela var jag väldigt mån om att skilja mig från min familj så mycket som möjligt, men just på den punkten vågade jag inte annat än hålla med.

                      Efter några timmar hade jag snart eldat upp allt björkris, och därtill några grenar från ett träd jag inte kände igen. Det fanns helt klart värre arbetsuppgifter. Att bryta och vika grenar och kvistar var inte särskilt fysiskt ansträngande, och jag sporrades av att se den från början gigantiska högen krympa. Tunnan jag eldade i var trimmad med extra lufthål, så det brann på riktigt bra. Om vinden vänt när jag var framme och lade på mer skulle lågorna nått att bränna mig på underarmarna.

 

Det knastrade om grusuppfarten på andra sidan huset när Anette med familj anlände. Ett par minuter senare kom Anette med familj ned till trädgården på baksidan för att hälsa. Det såg rätt lustigt ut när de kom gående, allihop på led. Den svaga nedåtlutningen gjorde att de liksom bromsade upp lite i varje steg för att hålla nere hastigheten, vilket fick det att skumpa om dem. De var överviktiga alla fem och dessutom ganska långa. Jag tyckte de påminde lite om Obelix (den där seriefiguren).

                      Anette med familj skulle bara byta om först. Ungefär en timme senare kom Anette med man ut i mjukisbyxor och svarta t-shirts. Jag kunde ana min pappa skaka på huvudet åt klädvalet någonstans i bakgrunden.

                      ”Var är flickorna?” frågade mamma.

                      ”Nej, dom var väldigt trötta efter resan och så … Annelie har lite ont i magen också”, sade Anette med en min som visade att det verkligen var synd om dem.

                      Pappa fnös någonstans i bakgrunden. Han godtog knappt de där ursäkterna för femton år sedan, och nu var ju flickorna faktiskt 19, 22 och 24 år. Jag blev själv tvungen att blunda för att kunna himla med ögonen utan att det syntes. Anette med man stod hjälplöst och såg på medan vi arbetade en stund, innan mamma gav dem några enklare uppgifter. Solen började skymmas bakom trädtopparna. Arvid entledigades och sprang upp mot huset för att spela Pokémon. Rätt som det var knastrade det från andra sidan huset igen och ett par minuter senare dök Jonas upp och anslöt till arbetsstyrkan.

                      ”Var är Katrin?” frågade ingen.

                      Morbror Jonas har alltid rätt. Han kan allt och vet allt. Om Jonas sade att Döden i Det sjunde inseglet spelades av Allan Edwall, så spelades Döden i Det sjunde inseglet av Allan Edwall. Oavsett vad som stod på kortet. Vi enades till slut om att Jonas skulle få en ny fråga. Han ville sedan inte heller gå med på att Bombi Bitt och jag inte skrevs av Strindberg, men gav sig motvilligt när mormor gav honom en sträng blick. Frågan gick vidare till mig som lyckligtvis tvingats skriva ett fem sidor långt arbete om Fritiof Nilsson Piraten på gymnasiet några år tidigare.

                      ”Åh, vem var det nu som skrev den …”, mumlade jag och masserade tinningarna, för att ge intryck av att ha läst boken. ”Det blir ju så svårt att hålla isär alla böcker och författare från den tiden …”, fortsatte jag skamlöst. ”Fritiof Nilsson Piraten?”

                      Svaret avgjorde hela omgången. Jag vann! Jag skulle ljuga om jag sade annat än att jag njöt i fulla drag. För mitt inre slog jag dubbla bakåtvolter, gjorde väderkvarnen, hoppade upp på köksbordet, bankade med knytnävarna mot bröstet och vrålade som Tarzan, rakt framför Jonas. Men sedan kom jag ihåg att Jonas spelade i lag med Katrin. Då rann all glädje av mig. Jag skämdes lite och ångrade att jag svarat rätt.

 

Vid frukosten på lördag morgon fick jag syn på handledsskyddet. Ett helt vanligt, efter vad jag kunde se, inte speciellt på något vis. Ett sådant man ser på barn som åker skateboard eller inlines. Färgen var matt svart. Sömmarna var också svarta. Hon råkade få lite smör på det, som hon torkade bort med en bit hushållspapper. Jag undrade om ingen av de andra hade lagt märke till det. Det var knappast troligt. Men om någon sett det så borde denne någon ha frågat om det. Det kunde ju någon i och för sig ha gjort när jag inte var i närheten, men jag tyckte ändå att jag borde ha hört någonting om det. Sådana saker lät man inte passera utan att först diskutera dem några vändor, inte i min släkt. Om det så bara var att någon fått en vårta på stortån så skulle det ändå komma på tal både en och två och fem gånger innan släkten kände att den kunde lägga händelsen bakom sig. Den enda rimliga förklaringen var att man, liksom jag, sett skyddet, men inte vågat fråga om det. Det behövde ju egentligen inte röra sig om något mer extraordinärt än att hon ramlat och stukat handleden. Men allt som rörde Katrin var minerad mark. Alla tassade försiktigt på tå kring henne. När hon kom in i ett rum kunde man känna hur alla spände sig. Samtalen började halta eftersom alla tänkte igenom vad de skulle säga ordentligt innan de sade det. Ingen ville vara den som trampade i klaveret. Förmodligen skulle det göra oss alla gott om någon gjorde det. Då skulle vi kunna andas ut och gråta ut. Bara få allting sagt, få allting överstökat. Då skulle vi må bättre. Men då måste någon ta det där snedsteget. Någon måste vara den som är den. Jag funderade länge på att säga något. Men det slutade med att jag höll tyst.

                      Arbetet i trädgården flöt på som det brukade. Morfar gick i sakta mak runt med rullatorn och inspekterade. Tillsammans med mamma, pappa och Jonas planerade han arbetet. De fyra samlades titt som tätt i en ring, stödda mot sina spadar, krattor, spett eller vilket annat redskap som helst som de råkade använda just då. Förutom morfar då, som stödde sig mot rullatorn. Det var en sådan där trygg procedur som alltid såg likadan ut. Inga överraskningar. Morfar inledde med någon längre utläggning om hur jobbet skulle läggas upp; vad som skulle göras och hur det skulle göras. Hans förslag innebar allt som oftast en osannolik mängd arbete. Ändå fick han medhåll från pappa och Jonas, som inte gärna ville medge att någon mängd arbete var osannolik i deras tycke. Mamma, däremot, skällde mer eller mindre ut morfar. Hon påpekade att vi inte var hans slavar och att han hur som helst måste offra en del saker, att han inte skulle ha sådant han själv inte kunde sköta när vi åkt och så vidare. Pappa och Jonas skruvade obekvämt på sig och morfar muttrade något om respekt för de äldre, men mamma fick sin vilja igenom. Det fick hon alltid.

                      Katrin gick ut på en promenad med Verner. Hon först och han släpandes efter. Man märker att det på allvar börjar gå utför för en hund när man själv får dra med den ut på promenader, istället för tvärtom, sade mormor ibland. Katrin öppnade den låga vita grinden samtidigt som hon tände en cigarett. Jag puffade mamma i sidan. Hon satt bredvid mig, på huk, böjd över rabatten.

                      ”Va?” sade hon lite för högt.

                      ”Nej, alltså …”, viskade jag och nickade så diskret jag kunde åt Katrins håll. ”Jag vet inte, men … är det okej egentligen?”

                      Hon förstod vad jag menade.

                      ”Ingen aning. Det kan ju inte vara bra för nånting i alla fall.”

                      Vi fortsatte pyssla om rabatterna och talade inte mer om det. Men tankarna hade satts igång. Hade hon gett upp? Var detta ett svagt ögonblick? Eller gjorde det bara ingen skillnad? Oavsett vilket så skavde det i ögonen att se henne röka. Det kändes helt fel, som att någon med gipsat ben gav sig ned i skidbacken igen. Vad kan man göra i ett sådant läge? Borde man göra något?

                      Anettes döttrar satt inne vid pianot och övade inför sitt framträdande senare på kvällen. Anette med man vankade försynt omkring i trädgården, som om det var första gången de befann sig i en sådan. Plockade upp några pinnar och lade ned dem en bit längre bort. Fingrade lite på en kratta, greppade den som en hockeyklubba och testade några drag. Satte sig på knä och plockade ogräs som om det vore blåsippor. Jag kände viss sympati för dem. Det var ju trots allt inte så mycket som skilde oss åt. Jag visste inte mycket mer än de om trädgårdsarbete. Det var bara det att jag inte antog det där bortkomna sättet. Att jag inte låtsades om att jag inget kunde. Det var med stor koncentration och intensitet som jag bankade hammaren mot spiken och tummen om vartannat. Det var med rak rygg och i rask takt som jag massakrerade den tidigare någorlunda jämna häcken. Så mycket mer krävs det faktiskt inte för att okunnighet ska passera obemärkt. Sedan underlättades ju min situation avsevärt av att Anette med man agerade så löjligt tafatt att jag i jämförelse såg ut som en professionell trädgårdsmästare.

                      ”Skulle någon kunna stapla vedträna här borta?” ropade Jonas från vedklyvaren.

                      ”Jag kan testa lite om du visar först”, sade Anettes man och lämnade posten som reserv-eldvakt.

                      ”Akta så du inte bryter en nagel …”, grymtade pappa någonstans i bakgrunden.

Mormor tog med sig Anette med döttrar in till staden för att hämta tårtan och maten. Det var inte tal om några stora mängder, det räckte väl egentligen knappt till hälften av oss, men det var fina grejer. Lax, skinka och rostbiff. Jordgubbar, ananas och honungsmelon. Ett stort rosa hjärta till tårta, med ett par plastleksaker uppå. Mormor och morfar betalade. Prislappen provocerade en aning, men mormor insisterade på att de kommit billigt undan. Och det får man ju hålla med om, när man börjar räkna på vad det hade kostat att göra alltsammans på riktigt. Dessutom var det faktiskt påskafton, så det var två finmiddagar i en. Eller två finmiddagar i en halv, beroende på hur man valde att se det. Även om påsken inte stod i fokus precis.

                      ”Det trodde du inte va, morsan?” sade Jonas nöjt.

                      ”Nej verkligen inte”, sade mormor lyckligt.

                      ”Ni bara bestämde er och drog iväg liksom?” frågade mamma sårat.

                      ”Ja, nej vi orkade inte med det där. Det blir ju ett sånt jävla pådrag då, så vi höll det litet, bjöd bara de allra närmsta”, förklarade Jonas okänsligt och fortsatt nöjt, och verkade inte heller lägga märke till mormors ogillande blick när han svor.

                      ”Åh, gud så romantiskt!” kvittrade Anettes äldsta avundsjukt.

                      ”Ja, jag vet inte varför vi väntade så länge egentligen”, sade Katrin kärleksfullt.

                      ”Fan, ge er. Tror ni inte vi fattar att ni gjorde det bara för att han ska få pengarna när du har sagt god natt?” sade jag absolut inte.

                      Säga vad man vill om huruvida det var rätt eller inte att ge så mycket pengar för så lite mat – gott var det i alla fall. Och när den dyra maten var slut fanns billig mat att tillgå. Mormor hade gjort iordning potatis och köttbullar med brunsås. Tårtan var det heller inget fel på.

                      Säga vad man vill om huruvida det var rätt eller inte att Anettes döttrar satt inne och tränade på sitt framträdande hela dagen – vackert sjöng de i alla fall. Kents Utan dina andetag frös vardagsrummet under ett par minuter. Jag undrar om Anettes döttrar insåg hur väl låten passade tillfället. Den var helt perfekt.

                      Säga vad man vill om huruvida det var rätt eller inte att vi alla låtsades som om det regnade den där påskhelgen. Att vi alla låtsades som ingenting. Som om ingenting var annorlunda. Inte ett ord yppades om Katrins sjukdom, varken då eller senare.

                      Och säga vad man vill om döden. När jag var barn var den knappt ens verklig. En lieman i samma kategori som tomten och Spiderman. I mina tonår var den inget jag tog mig tid att reflektera över. Ett avlägset mörkt moln när solen steker på en vacker sommardag. Något som kunde drabba andra, men inte mig. Det var först när jag såg döden med egna ögon som den fick mig i sitt våld. Den riktiga döden. Döden i ett handledsskydd. Döden i en cigarett. Döden i ett bröllop av praktiska skäl. Döden i en släkt som vägrar tala om den. Inga störtande flygplan, kulsprutor eller explosioner. Den matta svarta, på intet vis speciella döden. Den som drabbar alla och vem som helst. Det var först när jag såg döden med egna ögon som jag började frukta den.