Då rallarrosen blommar

Saker ändras. Hon hade aldrig riktigt accepterat det, inte förrän han blev ett evigt bevis på det. Ett bevis som inte ens hon kunde förneka.

Hon kunde se folket nedanför lägenheten, som rusade runt på Stockholms gator. Det var ett annat tempo, en rytm hon aldrig kunde falla in i, även om det gått lång tid. Ibland undrade hon varför hon åkt. Varför hon hade satt sig på tåget och sett älven försvinna. Ibland var hon säker.

Hon trivdes i Stockholm. Även om det var ovant. Framförallt rädslan. Den var inte en del av henne, hon hade inte det i blodet. Hon kunde vara rädd för de dagar de blivit insnöade och inte kommit ner till källaren, hon hade varit rädd de dagar då skörden verkade slå fel. Men den rädslan som var inristad i själen, som männen i grönt som marscherade längs gatorna bar på, som radion talade om i en bisarrt lugn och saklig ton, den kunde hon inte förstå.

Hon var inte rädd. I alla fall inte som alla andra, snarare fann hon styrka i rädslan, i oron. Hon hade inte ångrat sig, inte ångrat att hon åkt.

Möjligtvis hade hon ångrat honom.

Hennes fingrar gled längs med gardinerna. De skulle snart dras för. Träning inför mörkläggningsgardiner, om det nu skulle bli framtiden.

Mörkret. Det och den oförståeliga rädslan var det värsta. Hon saknade midnattssolen, dagen som aldrig tog slut, det som sannerligen gav känslan av att tiden aldrig rörde sig. Visst kunde vintrarna bli mörka. Men det var ett helt annat mörker. Stockholmsnätter var fortfarande mörkare än midvintern hemma.

Hon reste sig upp från köksbordet, sköt in den ensamma stolen till bordet. På andra sidan stod bäddsoffan. Det var litet. Vedspisen och kokytorna tog upp nästan all plats. Ändå fanns det en rymd i rummet, nästan som i pörtet hon lämnat.

Det luktade svagt av rallarrosen som stod i vasen nedanför det enda fönstret i lägenhetens enda rum. Hon hade hittat några på vägen till sjukhuset. De hade sett ensamma ut de med.

 

Rallarrosen hade precis slagit ut när han kom. Han hade varit oerhört populär från första stund han steg ner på perrongen, pastorn hade skakat hand med honom som bara pastorn kunde, alltför länge, alltför hårt. Han hade sett lite skakad ut och hans tunna läppar hade bildat ett något nervöst men ändå tacksamt leende och han hade artigt tagit av sig hatten för alla på perrongen, både en och två gånger. Han bröt på stockholmska. Samtliga som besökte hans mottagning hade skrattat mycket gott åt det. Talat om hur doktor Saarinen var en riktig rikssvensk, trots att han kom från Karelen.

Han hade varit hemma hos dem ofta, många gånger hade han stått i förstukvisten och klappat den småtjocka katten innan han till slut rest sig, borstat av katthåren som ändå alltid blev kvar och knackat på dörren innan han öppnade den. Att han knackade berättade alltid att det var han. Ingen annan i byn skulle någonsin få för sig att göra något annat än att gå rakt in, speciellt om kaffelukten, den som doftade så speciellt eftersom hon bryggde kaffet på just sitt sätt, nådde utanför väggarna. Dessutom knackade han alltid samma rytm. Hans rytm. Hans melodi. Hans puls.

”Säg till om jag stör”, sa han alltid när han försiktigt öppnade dörren. ”Så går jag med detsamma.”

På samma sätt kom alltid arrendator Östermark fram och slog ut med armarna framför honom och omfamnade den nästan trettio år yngre mannen med ett högt utrop.

”Nå inte stör du någonsin!”

Hon hade hållit med Östermark, han var alltid välkommen. På samma sätt kunde hon inte mer än hålla med de gamla tanterna när de sa att Tom Saarinen sannerligen var förskräckligt trevlig. För det var han. Han talade lugnt och mjukt, alltid eftertänksamt och avvägande, men inte som han spelade och övervägde sin egen vinning utan som att han alltid bar med sig ett genuint intresse gentemot alla han mötte och ville bidra så mycket han kunde till samtalet, oavsett hur mycket eller hur lite han kunde om ämnet.

Han bröt upp vardagen. Inte för att hon inte trivdes hos arrendator Östermark, tvärtom så var anställningen som hushållerska alldeles utmärkt för henne. Fru Östermark var pigg och ständigt uppdaterad på det senaste, familjen läste varenda tidning de kunde få utdelad och även om de inte hade några barn så var huset alltid livligt. Arrendator Östermark var lika givmild som han var stolt över sin titel och huset stod aldrig någonsin tomt på gäster. Lukten av kaffe och nybakade kanellängder hängde alltid i luften.

För arrendator Östermark var hela byn hans släkt men om någon så var Saarinen hans son.

Med tiden var Tom där jämt och ständigt, talade om högt och lågt, från utbyggnaden av skolan som han skulle hjälpa till med, till viskningarna från resten av Europa. Nog var det bra att han inte var kvar i Karelen, det kunde alla hålla med om. De röda hade visserligen tagit över för länge sedan, men nu började obehaget krypa allt närmare, kalla vindar från alla håll. Han talade inte mycket om det. Hon anade hemlängtan. Anade att den lilla byn fyllde något i honom, att han trivdes där lika bra som hon. Men trots det, trots hans bakgrund som på många sätt tycktes lik hennes och många andras var han speciell. Annorlunda. Han bar med sig en annan rytm, en annan tidsrymd.

Han hade stannat länge. Han hade många gånger ätit kanellängder och talat om viskningarna.

Många rallarrosor hann blomma ut och vissna. Viskningarna från kontinenten hann bli till skrik.

 

Hon hällde upp ljummet vatten, satte ner tallriken i vattnet och sköljde omsorgsfullt av den innan hon fyllde på vasen med vatten. Att rallarrosen nådde ner till Stockholm var nytt. Kanske hade ingen märkt den överhuvudtaget utom hon.

Tiden rörde sig i Stockholm. Tiden rörde sig i världen. Ändå, eller just därför, verkade ingen ha tid. Det kanske inte var konstigt egentligen. Nya tider, nya världar. Även en del av henne hade fångats med i rytmen. Dagarna blev mer repetitiva, förlorade sitt lugn, sitt tempo som hon kunde komma ihåg hemifrån. Tiden kom och tiden gick. Inget stannade kvar. Inget förblev. Rallarrosorna i vasen började vissna även de. De klarade inte av att ha inte ha jord. Men hon ville ändå påstå att de brukade klara sig längre i vaser där hemma. Kanske var det ljuset, kanske luften. Kanske var det bara att tiden rörde sig så annorlunda där. Han hade aldrig förstått det.

 

De hade blivit goda vänner. Han var inneboende hos professor Karjalainen som var sällskapssjuk efter att han blivit änkeman och som hade insisterat på att få ha Saaronen boende på ovanvåningen istället för att han skulle få ett rum precis bredvid mottagningen. Och Karjalainen kunde konsten att övertala folk. Så oavsett om det var logiskt eller inte fick Saaronen vandra längs landsvägen som löpte tvärs igenom byn varje morgon och varje kväll.

Hon började gå med honom. Först bara av misstag, deras vägar korsades när hon skulle till affären och handla eller när hon skulle ut på fältet med eftermiddagskaffe, eller när hon hälsat på pastorn och hjälpt pastorskan med att laga mat. Men hon märkte snart hur hon började vandra efter hans schema. Började gå ut när hon anade att han skulle vara där. För första gången blev hon medveten om tiden, den tid och den rytm han bar med sig. Han kunde inte förstå deras, hennes, tempo. Det som var så oberört. Han hade alltid planer, alltid drömmar. Bar alltid med sig nya idéer, nytt hopp. Nya tankar. Han bröt upp det som hade känts så fast, så bestämt. Ändå passade han inte in i pusslet. Han verkade snarare som en bit från ett helt annat.

Om de passade ihop överhuvudtaget gick att ifrågasätta. Men hon trivdes med honom och han trivdes med henne. Efter ett tag gick han alltid upp till deras hus och knackade på så att de inte skulle missa varandra när han gick. Han förenade deras rytmer till en.

”Säg till om jag stör Elina. Så går jag med detsamma”, sa han alltid när han stod i dörrkarmen och såg in i köket på hur hon förberedde sig för att gå. Hon kunde aldrig riktigt träffa rätt i hans rytm, var alltid lite sen eller lite för tidig. Han rubbade hennes tidsuppfattning. Men han väntade alltid, eller så väntade hon.

Och de gick tillsammans längs landsvägen och talade på ett sätt hon aldrig pratat med någon annan.

Det var en sensommar då något hände. De satt bland rallarrosen precis bredvid älven under midnattssolens värme och slog bort myggor och knott så gott det gick. Han fick slå mest. Han var inte van vid deras obevekliga ihärdighet.

Hon kunde inte komma ihåg vad de pratat om. Kanske hade de varit tysta. Hon kom ihåg känslan av att somna, även om hon inte kunde minna sig att hon varit trött. Men sättet stillheten växte sig runt dem från ingenstans till att plötsligt vara starkare än allt annat kom hon ihåg i detalj.

Midnattssolen fick älvens vatten att glittra. Den var klarblank. Strömmarna syntes inte alls. Det fanns ingen rörelse, inga röster. Hon lutade sig mot hans axel. Han hade en långärmad skjorta men myggorna bet igenom det tunna tyget. Kavajen hade han tagit av sig på grund av värmen, precis som hatten. Hans skor var smutsiga. Han hade lyft upp henne och burit henne, båda vilt skrattandes, över de blötaste partierna och halaste stenarna för att de skulle komma så nära vattnet som möjligt. Hon hade inga skor alls och hade dragit upp kjolen för att kunna vila fötterna i det kalla vattnet. Den osynliga strömmen kändes lätt, smekande. Det var fuktigt i luften. Hennes bruna hår lockade sig. Hans askblonda var lika platt som alltid. Det hängde nerför hans panna. Han log.

En känsla av att sakta men säkert somna. En lugn, omslutande känsla som kom från ingenstans och växte till att bli allting.

Det doftade av rallarros.

Tiden pulserade tyst och omärkbart.

Och hon insåg att hon inte kunde vara utan honom.

Hon torkade av disken. Det började bli sent. Hon skulle upp tidigt, innan solen ens stigit upp riktigt, för att vara på sjukhuset i tid. Hon skulle vandra över kullersten och smala gränder samtidigt som solen steg upp och Stockholm vaknade. Det var den bästa tiden. Det kändes mest som hemma. Mest som lugnet.

Även om det var ett lugn som bara väntade på storm.

Alla väntade på krig. Hon kom inte ihåg det förra. Inte på riktigt, inte med egna minnesbilder, men samtidigt kändes det bekant. Både arrendatorn och fru Östermark hade berättat det så många gånger, hennes egna föräldrar hade berättat det gång på gång. Alla visste.

Hon kom ihåg hur de hade sparat gamla ransoneringskort som ett minne, en påminnelse om vad som var viktigt, om vad de bar med sig när allt annat föll. Arrendator Östermark brukade berätta hur mycket han saknat kaffet. Han hade alltid älskat hur hon bryggde det åt dem, han sa alltid att hon kunde brygga det precis som hans mor gjort när han var liten. Fru Östermark hade saknat sockret. Hon drack alltid kaffe på bit.

Det var på tal om att införa ransoneringar igen. Om det blev krig.

Kaffet skulle garanterat ransoneras först. Hon kände det. Blicken gled till kaffekanan. Hon använde den sällan.

Blev det krig skulle hon skicka sina ransoneringskort på kaffe till arrendator Östermark. Han skulle inte behöva bli utan kaffe när rallarrosen blommade i högsommaren. 

Tom hade älskat kaffe han med.

Kanske var det därför hon slutat dricka det själv.

 

Hennes faster hade alltid sagt att tiden stannade när olyckan inträffade, som när hennes man hade gått bort i lungsot, som när hennes bror hade försvunnit till sjöss på väg till Amerika. Hon själv kunde inte hålla med. För henne hade tiden alltid stått stilla.

Den satte först igång när han åkte.

Rallarrosen blommade. De hade suttit vid älven och han hade hållit om henne. Myggen hade slutat attackera honom lika mycket. Hans blod hade blivit norrländskt.

”De omplacerar mig. I beredskap om kriget kommer.”

Tystnad.

Myggorna surrade. De svaga vågorna slog nätt emot kanten.

Världens rytm sattes med ens igång.

Han åkte. Satte sig på tåget och åkte långt bort. Det kändes som att det var stunden efter han berättat om det. Han lovade att skriva. Hon lovade sig själv att inte läsa. Arrendator Östermark kramade honom som en son som åker ut i krig när de tog avsked på perrongen. Professor Karjalainen gav honom alla sina favoritböcker, en stapel som räckte Tom upp till hakan när han bar dem. Pastorn tackade av honom och hyllade allt han gjort för byn. Tom nickade och tackade, talade om för alla hur mycket han älskade byn och alla där.

Han kramade om henne en sista gång, länge. Sa hur mycket han älskade henne. Lovade och svor att komma tillbaka. Att allt skulle bli som vanligt.

Hur de skulle vandra, prata och bara vara igen.

”Jag har nog mest stört känner jag”, skrattade han till.

Konduktören blev arg. Tåget skulle bli försenat. Men han stod kvar. Stod kvar och lovade och försäkrade. Hans röst hade åter blivit mer rikssvensk. Som att han anpassade sig tillbaka.

Som att det hela bara varit något tillfälligt. Ett hjärtslag. En del av hans eviga rytm som aldrig passade.

Han slet sig till slut. Satte sig på tåget. Åkte iväg mot nya drömmar, nytt hopp. En ny framtid.

Hon stod kvar och såg efter honom. Undrade om han älskat henne. Om hon älskat honom.

En månad senare gav även hon sig iväg. Hon stod inte ut. Rytmen var förstörd. Lugnet var borta. Byn kändes inte längre som en isolerad del av resten av verkligheten. Kriget var allt folk pratade om. Älven kändes lika stormig som under islossningen, även om det var vindstilla. Midnattssolen kändes tung och drog bara ut på redan oändligt långa dagar.  

Tiden hade gått från befriare till förtryckare. En påminnelse om att han åkt som aldrig tog slut. Hon var fortfarande knuten till hans tid. Var varje morgon redo att gå med honom mot hans mottagning och varje kväll redo att vandra hem.

Men han var inte där.

Hon klarade det inte. Det var som tiden insett sitt misstag och tog igen allt den missat. Som den rörde sig genom byn och plockade upp allt den glömt en gång för mycket länge sedan. Byn som tiden glömde hade väckts ur sömnen.

Det var inte ett storslaget avsked när hon åkte. Ingen förstod nog varför hon gjorde det överhuvudtaget. Men de gamla tanterna från kyrkan kom, och pastorn och Östermark och alla deras närmaste. Hon kramade alla så hårt hon kunde. Hon undrade om de märkt att klockorna börjat ticka. Eller om han bara varit en period som allt annat för dem. Tillfällig och passerande.

Hon satte sig på tåget och åkte mot Stockholm. Hon hade fått en anställning som sjuksköterska, de behövde folk. Hon hade arbetat som barnflicka tidigare, för länge sedan. Hon hade lite erfarenhet.

Inte ens tåget kändes som vad hon en gång sett det som. Det kändes inte som vägen mot något nytt, något större. Pulserandet mot rälsen talade inte längre om hopp, drömmar och framtid. Allt det hade han tagit med sig när han åkte.

Rallarrosen försvann genom kupéns fönster.

På köksbordet hos Östermark hade hon lämnat de mest detaljerade instruktionerna som hon hade kunnat formulera om hur hon bryggde sitt kaffe.

Då hade hon åtminstone gjort något avtryck på världen.

 

Det hade blivit bättre. Hon hade nya vänner. Några norrlänningar, andra som glatt skrattade åt hennes melodiskt finlandssvenska dialekt. Jobbet var bra. Det kändes som att hon gjorde något viktigt, som att hon existerade i tiden, i världen. Det stoppade känslan att tiden bara gick utan att bevara någonting.

Men en del av känslan fanns ändå kvar. Tiden var hennes plågoande. Hon hade aldrig tidigare känt stress. Nu kändes det som att hon alltid hade bråttom. Som att tiden höll på att ta slut.

En Johan Fredriksson hade bjudit ut henne en kväll, han var en budpojke i hennes ålder som åkte Stockholm runt på sin cykel. De hade trevligt och skiljdes som vänner. Men inte mer än det.

Hon hade inte hört från Tom. Östermark hade fått hennes adress och de hade insisterat på att ge den till Tom. Hon hade tackat nej. Var han var hade hon ingen aning om.

När han hade talat om vart han skulle åka där hemma hade det ett tag sett ut som om han skulle till Malmö, så långt söderut man kunde komma. Andra gånger hade det talats om att han skulle bli stationerad på någon militärbas. Ett mycket kort tag hade det verkat bli Stockholm. Hon undrade om en del av henne åkt dit för att hon hoppades på att få se honom.

Hon saknade honom, saknade honom som att en del av världen hade rubbats och försvunnit med honom. Saknade hans rytm, hur tiden pulserade runt honom. Saknade hans leende, hans eftertänksamma sätt att tala.

Hon saknade rallarrosens blomster.

Hon knuffade bordet närmare köket för att ge mer plats till bäddsoffan. Vek upp den, tog fram de stora kuddarna ur linneskåpet, drog för gardinerna och ställde rallarrosen på bordet så den inte skulle få för mycket ljus och vissna än tidigare. Kanske skulle hon inte se fler.

Det knackade.

Avståndet till rummets alla väggar var bara tre stora armslängder åt varje håll. Hon tog ett långt steg åt vänster för att nå nyckeln och vred om.

”Den öppnas inåt!”

Knackningens rytm avbröts mitt i.

Hon avslutade den i huvudet.

Ryckte till.

Hon avslutade den.

Hon hade hört den förr.

Om och om igen.

Som om tiden aldrig rört sig.

Som om tiden åter stannat.

”Säg till om jag stör ...”

Ett steg in i rummet.

”... så går jag med detsamma.”

Hon lyfte huvudet.

Han såg äldre ut. Håret hade blivit än mer smutsblont. Rocken var dåligt lappad. Hon skulle ha gjort det bättre. Skräddarna här kunde inte sy.

Han log. Tunna, tunna läppar.

Nervöst men tacksamt. Ödmjukt.

Hjärtat hoppade inte ett slag. Det bytte fullständigt rytm.

Hon undrade hur han tagit sig dit. Vad han ville. Om han skulle stanna. Om han ångrade sig. Om han saknat. Om han älskat. Om han undrat. Om han fortfarande var han.

Om någon berättat för honom om den lilla men så oändligt väsentliga detaljen att tiden roterade runt honom som jorden runt solen.

Hon hade velat säga hur mycket han störde. Hur mycket han förstörde, raserade, kasserade. Hur mycket han ändrade. Hur arg och frustrerad och ledsen och absolut oförståeligt förälskad hon var i honom.

”Du inte bara stör.”

Det luktade rallarros i rummet.

”Du rubbar hela min existens.”

Han skrattade till. Log. Såg något skamset ner i golvet. Men leendet var glatt. Ögonen kärleksfulla. Han var sannerligen där. Det var sannerligen han.

Hon älskade honom mer än hon kunde förstå.

Tiden stannade och tiden gick.

En rytm av älvens skvalpande, myggornas surrande och tåg som pulserade mot rälsen dunkade någonstans djupt i hennes minne.

Han ändrade allt.

Rallarrosen blommade.

Hon log utmattat.

”Välkommen.”