Blod

Jag svettas.
      Det är ett tåg jag färdas med, ett tåg som lika väl skulle kunna vara ett skepp. Jag vet inte var jag är. Vagnen dras över mörkt vatten, genom oändliga tunnlar, dunkla hål som badar i rött ljus. Det är varmt och kvavt i luften, min rygg klibbar mot sätet. Vi saktar in. Det skvalpar om vagnens sidor, vi trycks långsamt framåt som av omgivningens muskler. Vagnen är nästan tom, men jag känner igen några ansikten bland de få passagerarna, utan att kunna placera dem. Ingen tittar åt mitt håll.
      Jag ser ett ljus i slutet av tunneln. Vi slussas in ett litet rum genom övre hålvenen. Dörrarna slår igen bakom oss. Höger förmak, säger konduktörens mekaniska röst. Min kropp drar ihop sig kring mitt inre, jag blir liten igen och passagerarsätet tänjs ut till en bädd och hon står böjd över mig. Mamma. Vi befinner oss plötsligt i mitt gamla sovrum och hon står där som hon brukade göra, ansiktet dunkelt, och jag förstår att jag befinner mig i en dröm – nej, i ett hjärta. Mamma sjunger om John Blund, rispar lätt med naglarna mot min arm. Det dröjer säkert ännu en stund, innan sömnen kommer med John Blund.
      ”Du ska inte bry dig om vad de säger, älskling. Du ska inte låta någon trycka ner dig.”
      Jag vill kupa händerna om hennes ord och dricka dem som jag drack gruset på skolgården. Jag vill svara henne, men jag ligger tyst. Jag vill inte börja gråta. Jag hatar att gråta inför henne.
      ”Vad har de gjort mot dig, älskling? Svara mig. Har de slagit dig?”
      ”Nej.”
      ”Slog du tillbaka?”
      ”Jag har inte blivit slagen, mamma.”
      ”Du måste slå tillbaka.”
      Hennes naglar kittlar mig, hon fortsätter sjunga. Hennes röst är som berget, jag kan nästan klättra på den. En röst som bakar bröd, som betalar räkningar och hugger ved, som har rest långt, kilometer efter kilometer av sånger.
      ”Jag ska slå tillbaka”, säger jag, men jag gör aldrig det, för de slår mig aldrig.
      Mamma kramar min arm, gräver in sina naglar i den. Hon älskar mig så mycket.
      ”Sov nu”, säger hon.

En våg av mörkt vatten trycker vagnen framåt. Vi slussas vidare, ut ur mitt sovrum, ut ur min ruttnande mellanstadiekropp och in i höger kammare. Klaffarna slår igen bakom oss med ett dunkande som skakar vagnen så mycket att jag faller ur sätet och ner på golvet. Jag landar hårt på knäna och när jag tittar upp ser jag att jag befinner mig i ett klassrum. Lysrören sticker i mina ögon, någon står böjd över mig. Det är inte längre mamma, det är en pojke. Han har skäggfjun på hakan, lysande finnar. Han ber mig flinande om ursäkt. Jag hör skratt, det studsar mellan väggarna.
      ”Förlåt, jag såg dig inte.”
      Han har ett krokben utfällt. Jag måste ha snubblat.
      ”Det är lugnt”, mumlar jag och kravlar mig upp. Han såg mig inte. Ingen ser mig. Kanske är det för att jag är blyg, eller för att jag är bög, eller för att jag är bosnier. Jag vet inte. Jag är ett mysterium för alla i klassrummet, när de inte lyckas lösa mig så tittar de bort, låtsas inte se mig när jag hasar tillbaka till min bänk. Det är okej. Ingen ser mig och ingen slår mig, så jag slår inte tillbaka. Det är lugnt, mamma, förstår du inte? Jag har inte blivit slagen, det var bara ett krokben, en olycka, han såg inte att jag kom.
      ”Imorgon tar vi honom”, hör jag bakom mig. Spridda skratt. Jag glider längre in i min osynlighet, blöder och blir röd som kammarens väggar när den fylls med blod. Vagnen skjuts iväg som en pil och jag lämnar klassrummet. Det blir genast lättare att andas, vi hämtar syre i lungsystemet och flyger genom tunnlarna som om de vore himlar. Genom en lungven hamnar vi i vänster förmak.
      Där inne är det krig. Jag kan inte urskilja om blodet som vi färdas genom är hjärtats eget eller blod från de döda kropparna, krigets blod. Jag ser mamma genom vagnens tågfönster, hon är ung och rödgråten, hon pekar på en soldats massakrerade kropp på gatan. Jag ser henne i ett skyddsrum, minns att hon har berättat om det förut. En äldre dam, Slavenka, bodde på hennes gata i Sarajevo och hade en källare där hon förvarade sina rotfrukter. Där satt de under stridigheterna, grannfamiljerna hopträngda, ända tills mormor sa:
      ”Jag står inte ut med de här potatisarna mer.”
      Det betydde ungefär: vi måste fly. Morfar vägrade. De lämnade honom där till slut, bland potatisen, och försvann norrut. Mamma pratade sällan om honom, men jag ser hans ansikte genom tågfönstret. Han ser hård och sorgsen ut, brun och sträv som en avhuggen trädgren. Jag tror inte att han överlevde den sommaren.
      Det kommer ett mötande tåg, rostigt och gnisslande, genom förmaket och jag ser mammas ansikte i fönstret. Hon tittar ut på allt blod i det vänstra förmaket med stora, mörka ögon. Hon och mormor är på väg till Sverige.

När tåget har passerat vår vagn glider vi genom nästa öppning. Klaffarna stängs igen bakom vagnen med ett dån och vi har kommit till kammaren, den vänstra kammaren. Vagnen stannar vid ett sjukhus. Det tornar upp sig som ett stenmonster över vagnen. Jag stapplar upp från mitt säte och kastar mig ut genom dörrarna när de glider isär. Det är någon där inne, någon jag älskar. Jag springer mot entrén så att blodet skvätter kring mina jeans. Jag är så andfådd och rädd att jag knappt förstår vad det står på skyltarna, men jag letar efter någonting akut, akuten, intensivvårdsavdelningen, en spruta, ett plåster, vad som helst. Jag springer genom korridorer, en labyrint av vita rockar. Jag springer så långt att jag till slut inte vet var jag är. När jag kommer fram till rummet där hon ligger blir jag stoppad av en sjuksköterska utanför och jag kan inte andas och jag ramlar ihop utanför dörren. Det känns som att jag har sprungit hela vägen från Sarajevo.
      ”Du får inte gå in där”, säger sköterskan.
      Jag kippar efter andan. Snart sprängs jag.
      ”Det är min mamma där inne.”
      ”Jag är ledsen, men vi får inte släppa inte besökare. Läkarna är hos henne nu”, säger sköterskan och klappar mig på axeln så att plasthandskarna prasslar.
      Mamma skulle ha blivit arg. Hade jag legat där inne så skulle hon ha slagit sig in genom dörren. Jag är inte som hon. Jag orkar inte kämpa som hon. Jag gör som jag alltid gör: jag blir osynlig. Jag sätter mig på en bänk längre bort i korridoren, lutar mig mot väggen och tvingar mig själv att blunda.

När jag öppnar ögonen är jag tillbaka i tågvagnen. Vänster kammare. Härifrån ska vi skjutas ut i kroppen, hjälpa varje cell att andas. Vagnen gör sig redo. Den gnisslar oroväckande, blodet är så högt att det nästan täcker tågfönstret. Någonting känns fel.
      Vi pulserar ut som en projektil genom aorta, vagnen kränger och frustar ilsket. Min kropp splittras i tusen små fragment när vi når kapillärerna, jag delas och delas och delas och jag ser allt. Jag ser ett brustet äggskal nedanför ytterdörren när vi kommer hem från Bosnien, sista veckan på sommarlovet. Jag ser det klibbiga märket där ägget har träffat, skammen i mitt ansikte. Jag hör mammas bullrande skratt och krasandet när hon sätter klacken på äggskalet, pulvriserar det till ingenting och säger ”vart man än kommer, kommer man visst aldrig undan idioterna”. Jag ser henne som barn i Sarajevo, hon dansar arm i arm med sin pappa, han som stannade kvar i källaren och dog. Han var en religiös man, en hård man, en lastbilschaufför. Jag ser lammkött och högt gräs. Jag ser mig själv där, på Sarajevos gator, vilsen i regnet. Jag ser mig själv rygga tillbaka när pojkarna i klassen kommer mot mig i korridoren, hur de aldrig gick hela vägen fram, bara förbi, hånskrattandes. Jag känner mammas andedräkt i mitt ansikte, hon pustar ut efter en lång dag på jobbet, håller om mig och frågar om jag har haft en bra dag, och jag svarar ”absolut” och jag skäms som en hund. Jag ser mig själv och jag ser att jag aldrig är ensam, hon är alltid bredvid mig, ett rest nackhår, en skugga. Jag ser oss, tillsammans, alldeles tydligt.

Plötsligt kränger vagnen till så att jag faller ur sätet med en krasch. Jag slår huvudet i golvet och ser hur blod börjar sippra in genom sprickorna i fönstret. Det rinner längs väggarna. Vagnen har stannat. Varför har vagnen stannat? Vi har inte kommit tillbaka till hjärtmuskeln än. Jag grips av panik och skyndar mig fram till ett av fönstren, försöker täcka hålen med mina händer.
      ”Hjälp! Hjälp till, vi kommer drunkna!”
      Jag skriker till de andra passagerarna, bara för att inse att jag är ensam kvar. Vagnen är tom. Ett fönster på andra sidan krossas plötsligt av trycket och blodet forsar över sätena.
      ”Hallå? Hjälp! Är det någon där? Hjälp mig!”
      Jag skriker vilt, slår och sparkar på väggarna. Mina händer och mina kläder är täckta av blod, munnen smakar järn och skarp rädsla. Hjärtat har slutat fungera. Jag förstår det nu. Hjärtat har slutat pumpa och vagnen kommer inte framåt. Stillheten gör mig galen och jag har blod upp till knäna, det tar aldrig slut. Minnesbilderna har slutat komma; jag minns knappt vad jag heter när ännu ett fönster krossas plötsligt och kastar in blod över mig, jag drunknar, mamma, hjälp mig, snälla hjälp mig. Jag vet inte om jag skriker eller tänker, men ingen hör i alla fall, jag är fast i blodomloppet och jag drunknar i blod.

Jag vaknar oerhört långsamt, inte sådär tvärt som man brukar göra efter en mardröm. Jag sätter mig upp i sängen och gnuggar mig i ögonen, knäpper på sänglampan och lyssnar till bruset av mitt eget blod i öronen. Jag torkar svetten från armarna och ryggen. Hela världen tycks gå på halvfart, allt utom mitt hjärta som slår i ultrarapid. Det har inte stannat, det slår så hårt att jag knappt kan andas. En dröm. Bara en dröm. Jag har inga tågvagnar i mitt blodomlopp, mitt hjärta är friskt, jag drunknar inte i blod. Jag faller tillbaka ner på kudden och släcker lampan, tar några djupa, ryckiga andetag innan jag somnar om.

När jag vaknar igen är det morgon. Jag känner mig konstig, torr i munnen. Det är måndag. Det känns aldrig bra inuti mig på måndagar. På måndagar tänker jag ofta på ensamhet, på själva jordklotet, hur det svävar ljusår från allt annat i universum. Det enda som finns runt omkring är svart tomrum, så stort att det börjat sippra in i mig som blodet sipprade in i tågvagnen. Jag huttrar till och sätter mig upp i sängen. Jag minns drömmen, resan genom minnena, allt som har hänt oss och som etsat sig fast i mitt hjärta. Allt, förutom en sak. Jag drömde att mamma låg på sjukhus. Varför drömde jag det? Mamma är frisk. Hon har aldrig legat på sjukhus.
Jag lyssnar på huset. Det är tyst och kallt. Någonting är fel. Det tar flera minuter innan jag förstår vad det är som fattas. Tystnaden brusar i öronen och jag konstaterar: kaffebryggaren är inte på.

Jag välter nästan nattduksbordet, så snabbt är jag på fötter. Jag drar på strumpor för att värja dem mot det vinterkalla golvet, mer hinner jag inte, jag springer in till henne i kalsongerna. Paniken stiger i halsen och jag är tillbaka i drömmen. Det röda ljuset, höger förmak, den tomma vagnen och så mamma som säger åt mig att slå tillbaka, hennes kampsånger och godnattvisor och sedan blodet, blodet som forsar över mig. Det är blod som spilldes under kriget, blod som dränkte hennes land och som hon lämnade efter sig när hon flydde, ett färskt rött spår genom Europa. Hennes blod. Hennes hjärta. Jag kastar upp sovrumsdörren. Jag måste försäkra mig om att det fortfarande slår. Hon ligger på rygg med täcket upp till hakan. Ögonen är halvöppna, mörka stenar. Tystnaden är så skakande att jag måste skrika:
      ”Mamma, du är sen till jobbet!”
      Jag greppar hennes haka med ena handen och skakar den våldsamt, jag skriker:
      ”Vakna!”
      Jag skriker, skriker ända tills jag förstår och då viskar jag istället.
      ”Klockan är sju, du måste vakna.”
      Hennes händer är så kalla när jag tar dem i mina. De har knådat och broderat och krigat, hennes händer. Hon har kämpat så länge.
      ”Mamma, du kommer för sent. Vakna.”
      Min röst tynar bort som på en radio som tappar signalen. Allt jag hör är brus, blodet som skjuts genom mig, igen och igen i en oändlig ögla. Sedan kastar jag ner täcket på golvet och börjar pumpa med båda händerna på hennes bröst.
      ”Det är bara en dröm”, mumlar jag frenetiskt, till lakanen, till ingen särskild, till mig själv.
      Jag blir andfådd, jag vet inte hur länge jag håller på. Jag svettas så mycket att det droppar på mammas mage och ansikte. Jag vet inte hur jag lyckas ringa 112, men ambulansen kommer som ett skrikande djur och tar henne med sig.
      ”Det är bara en dröm. Bara en dröm”, mumlar jag för mig själv, igen och igen, men jag vaknar inte, och inte mamma heller. Hennes hjärta har stannat. Kriget har tagit slut.