Åttahundratusen trehundrafemtiosex tick och ett knippe röda tulpaner

Vi ses på Västerbron. Din klarröda halsduk har slitit sig loss ett varv från din hals och fladdrar ryckigt i vinden, och mitt trassellockiga hår blåser för mina ögon. Jag tittar på en grushög när jag mumlar fram ett försiktigt hej. Det är så konstigt, för trots att vi har träffats kanske en miljard gånger så har det aldrig varit så här. Luften har aldrig vibrerat så mycket mellan oss, och jag har aldrig förut behövt studera mina Dr. Martens i ditt sällskap. Fast sedan är ju ingenting som det brukade vara, inte efter ölen och vinet och tolvslaget och champagnen och dansen och pratet och blicken och den först försiktiga men sedan ivriga kyssen. Den förändrade liksom allt. Jag tar ett djupt, kallt andetag, möter din blick och säger att jag tror jag är kär i dig. Jag väntar, och du tittar på mig, och så säger du ”okej”.

 

Okej? Bara okej? Inte mer än så? Jag känner hur paniken väller fram i kroppen, och jag tror att du inte har hört vad jag nyss sa. Så jag säger det igen, jag förklarar och jag berättar hur jag känner, att jag inte bara tycker om dig utan att jag faktiskt liksom behöver dig rent fysiskt för att annars kommer jag att gå sönder. Jag säger att vi inte kan fortsätta vara bara bästa vänner, för att det går faktiskt inte att träffa dig och veta att du inte vill ha mig så som jag vill ha dig. Min blick blir bedjande, nästan desperat när jag svamlar fram allt jag tänkt på sedan den där kyssen för exakt tretton dagar sedan. Du lyssnar tålmodigt på mig och vänder sedan bort blicken, tittar ut över vattnet och tänder en cigarett. Du tar dig tiden att tända en cigarett, medan jag står precis mitt framför dig och faller tusen meter. Röken ringlar ut ur din mun när du svarar att då kanske vi måste sluta träffas ett tag. Inte för att du inte tycker om mig, men för att det här kom alldeles för plötsligt.

 

Jag tror att jag dör lite där och då. Brons konturer suddas ut, och jag känner hur jag är på väg att börja gråta. Fan, inte nu, jag vill inte gråta framför dig just nu. När du ser hur ledsen jag blir så fimpar du cigaretten och tar ett stadigt grepp om mina axlar. Dina händer är varma. Du säger att du tycker om mig, men att du måste få tänka. Att en sådan här grej är för viktig och stor för att bestämma mitt på en bro. Och så säger du att du ska höra av dig snart. Sedan pussar du mig på pannan, släpper mina axlar, och går därifrån. Jag ser hur snön slaskar upp på dina alldeles för kalla sneakers när din ryggtavla sakta försvinner ut ur mitt synfält och du lämnar mig ensam kvar.

 

På natten kan jag inte sova. Täcket klibbar och korvar sig vid fötterna, och de röda siffrorna på den digitala displayen avlöser sakta varandra. Allt jag kan tänka på är dig, och det känns som någonting man läst och hört tusen gånger, men just i natt är det så himla sant. Klockan slår 04:12 när jag till slut stiger upp, klär på mig tre lager kläder och tyst, tyst stänger ytterdörren bakom mig. Utomhus är det iskallt – kylan biter i kinderna och läpparna frasar i den torra vinterluften. Jag måste ha båda händerna i fickorna för att inte tappa känseln i dem, och den kritvita röken från mina andetag avtecknar sig tydligt mot den svarta natthimlen. I mitt huvud trängs hundratusentals tankar om utrymme och uppmärksamhet och jag tror att jag kommer sprängas inifrån vilken sekund som helst. Jag vet att beslutet är ditt och att det är du som ska höra av dig. Allt jag kan göra är att vänta, och det är den vetskapen som gör att jag ser framför mig hur jag så småningom kommer explodera i en miljon bitar som sakta kommer dala ner och landa i den fastfrusna, gråbruna slasken samtidigt som alla mina tankar och känslor kommer att befrias till tonerna av ett avgrundsdjupt vrål.

 

Morgonen därpå köper jag hem ett knippe tulpaner. De är klarröda och det gnisslar i de vaxade bladen när jag sätter ner dem i vasen. Jag har läst på noga exakt hur man ska sköta dem för att de ska hålla så länge som möjligt. Man ska fylla på med nytt, iskallt vatten cirka tre centimeter upp i vasen varje dag, skära en två centimeter stor snittyta varje morgon och förvara vasen i kylen under natten (obs! inte tillsammans med frukt). Om man gör allt det så ska de tydligen kunna hålla i en vecka. Så varje morgon byter jag vatten i vasen och snittar mina tulpaner på nytt. Och när jag kommer hem från skolan är det första jag gör att titta till dem för att se så att de fortfarande mår bra. För varje dag som går så blir de lite kortare, men de lever i alla fall. Fina och klarröda står de på mitt skrivbord (obs! inte i solen) och håller ut. Jag tänker att så länge de gör det så ska jag också göra det.

 

Men du hör inte av dig. Inte första dagen, och inte andra dagen, och inte tredje dagen. Blommorna blir kortare och kortare, och jag snittar febrilt. I skolan går jag på lektionerna, men hör inte ett ord av vad någon säger. Det är som om en stumfilm spelas upp framför mig. Folk verkar ha det trevligt, de verkar prata och skratta med varandra, men jag bara betraktar allt på avstånd och väntar. Räknar sekunder och minuter. Tvåhundratusen niohundrafem tick. Tvåhundratusen niohundrasex tick. Varje sekund som passerar betyder att jag är en sekund närmare att få veta vad du vill med mig. Med oss. Sekunderna är det mest konkreta jag kan hålla fast vid i den vidriga väntan. Tvåhundratusen niohundrasju tick. Tvåhundratusen niohundraåtta tick. En sekund i taget kan jag stå ut.

 

Exakt fem dagar efter att du lämnat mig ensam på bron så ringer jag dig. Fast det är det absolut sista jag borde göra, och trots att jag lovat mig själv att hålla ut så gör jag det. Jag går längs med Rådmansgatan, klockan är 02:34, i väskan har jag en tom plunta och jag har just hånglat upp en okänd tjej på en klubb med neonfärg på väggarna. Precis i den stunden tycker jag att det är den bästa idén i världen att ringa dig. Signalerna går fram en efter en, men du svarar inte. Så klart. Jag väntar ut alla sex signaler innan din telefonsvarare går på. När jag hör din välbekanta röst blir jag alldeles kall inombords. Du har ändrat din röstbrevlåda. Och jag har inte märkt det. Efter pipet tar jag sats och ska precis öppna munnen när jag känner en våg av illamående skölja genom kroppen. Jag lägger på samtidigt som jag böjer mig fram och hulkar upp vodka blandat med magsyra. Ett gäng snubbar stannar på andra sidan gatan och ropar, busvisslar och pekar. Jag rätar på mig och torkar mig om munnen med handryggen, och försöker sedan vingla rakryggat hela vägen hem. Utan att ta bort mitt smink lägger jag mig i sängen och somnar direkt för första gången på flera dagar.

 

Dagen efter vaknar jag med ett ryck. Klockan är 13:32 och jag känner mig tom i kroppen men tung i huvudet. När jag öppnar kylskåpet för att ta fram mjölken till mitt kaffe så ser jag att de röda tulpanerna har börjat sloka. Förtvivlat snittar jag dem på nytt, fyller på extra kallt vatten och lägger till och med i några isbitar. Jag ställer dem på mitt skrivbord (obs! inte i solen), och väntar på att de ska resa sig. De gör inte det. Medan jag står där och stirrar på de icke-resande tulpanerna kommer ångesten. Den attackerar plötsligt, och brer snabbt ut sig i ett tentakelliknande grenverk. Slingrar sig runt alla organ i hela min kropp, ett efter ett, tills den till slut virar sig runt mina lungor och drar åt så hårt att jag inte kan andas. Jag måste ut, jag kvävs. Jag drar på mig mina springkläder och springer ut, snabbt, snabbt, snabbt, bort från ångesten. Jag tar mig till den längsta backen jag känner till, och så springer jag upp och ner för den tills mina ben skakar och jag inte hör någonting alls förutom min egen puls som dunkar i mina öron. Och även om det känns som att jag ska falla ihop när som helst av ren utmattning så föredrar jag ett huvud fyllt av hjärtslag framför ett huvud fyllt av tankar och tick och tulpanskötselråd och ångest.

 

På kvällen när jag ligger i min säng ser jag hur mobilen plötsligt lyser upp på det stökiga nattduksbordet bredvid mig. Det är du. Jag tittar panikslaget på hur telefonen rör sig i takt med vibrationerna, och på ditt namn som rullar över skärmen. Du ringer mig. Jag sträcker mig långsamt fram för att ta upp telefonen, men precis när jag rör vid skärmen så slutar den vibrera och slocknar igen. Jag missar ditt samtal. Jag har väntat i över femhundraarton tusen tick, och ändå jag missar ditt samtal. Jag rycker ut laddarsladden, tar upp telefonen och kastar den hårt i golvet. Det blir en liten spricka i översta högra hörnet, men det spelar ingen roll alls. Ingenting spelar någon roll. Jag går upp och rycker ut de röda, slokande tulpanerna ur vasen, bryter dem mitt itu och trycker ner dem i min papperskorg. Så lite spelar någonting någon roll. Sedan slänger jag mig på sängen och stirrar upp i taket på en brun fläck som varit där så länge jag kan minnas. Fläcken är så jävla ful, och du är så jävla fin, och jag vill så jävla gärna veta vad du hade tänkt säga till mig.

 

Plötsligt lyser telefonen upp igen, och jag får en notis om att du har lämnat ett meddelande. Det går en stöt genom min kropp, och med skakiga fingrar knappar jag in numret till min röstbrevlåda och lyssnar på din röst. Sedan trycker jag 2#, så att jag får höra det igen. Du säger att du har tänkt nu. Och att du vill träffas imorgon klockan tio, på samma plats som vi senast skildes åt. Jag väntar exakt trehundratolv tick innan jag svarar ett ”okej”. Bara så. Vill inte verka för desperat. Sedan kniper jag ihop ögonen hårt och räknar ner ända tills väckarklockan ringer och jag äntligen slipper knipa mer.

 

Jag ägnar orimligt lång tid åt att få eyelinern exakt perfekt. Hela tjugo minuter tar det att få vingen precis lagom lång och tjock och böjd. Sedan sätter jag på mig min kalla men söta, marinblå midjekjol, och rullar upp håret i en liten låg knut. På bussen på väg mot ditt svar lyssnar jag på liveversionen av Håkan Hellströms ”Man måste dö några gånger innan man kan leva”, tittar ut genom den skitiga rutan och tänker att det här är precis som på film.

 

När jag sedan ser dig komma gåendes på andra sidan Västerbron så tänker jag på ingenting alls. Alla tick är tillfälligt borta och mitt huvud är för en gångs skull ekande tomt. Du kommer fram och så tittar du på mig. Det blåser ingenting, så jag tittar på dig med. Du har inte på dig din klarröda halsduk. Vi står där länge, länge, utan att säga ett ord. Sedan tar du sats, andas in och öppnar munnen.

 

Aldrig har en sekund varit så evighetslång.
En mullrande stad varit så knäpptyst.
Varenda muskel i min kropp så spänd och stilla.

 

Du andas ut, släpper ner axlarna och ler.
”Jag har tänkt. Och jag vill.”